Veckoslutet präglades av 9/11. Själv besökte Ground Zero p ett år senare. Då var platsen fortfarande präglad av attentatet, man forslade bort rasmassor och började bygga nytt. Byggnader i närheten hade svartbrända fasader och var utrymda. På caféerna i närheten satt byggarbetarna och diskuterade högljutt. Det gällde att hålla tystnaden borta. På stängslet kring den lilla kyrkan i närheten hängde kort, leksaker, halsdukar och andra föremål som tillhört de omkomna. Handskrivna lappar från anhöriga virvlade i vinden. Jag är inte känslosam av mig men tyckte mig känna ångesten nästan fysiskt.

I minnesartiklarna framhölls ibland att covid-19 ändrat mer än attentaten mot World Trade Center. Pandemin har fått tyst på New York, sugit livskraften ur staden. Jag är inte säker. Vad både attentatet och coronan väcker frågan om hur man ska hantera kollektiva nederlag. Hur hålla hoppet uppe i mörka tider?

På min ytterdörr har jag en affisch jag köpt från England. Den har det enkla budskapet ”Carry On” och är en kopia från andra världskrigets Storbritannien. Att helt odramatiskt fortsätta, att utan stora gester försöka stå på det godas sida. Trots allt.

Om att verka i en ond tid handlar Göran Rosenbergs nya bok ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”. Det handlar trots titeln inte om olycklig kärlek till en människa utan om kärlek till ideal som inte kan förverkligas. Ehrenpreis som var överrabbin i Stockholm från första världskriget till åren efter andra världskriget var en uppskattad debattör, författare och religiös ledare i en ond tid. Jag recenserade boken i Kulturnytt:https://sverigesradio.se/artikel/goran-rosenberg-skriver-om-judisk-1900-talshistoria

Bloggen vecka 36 handlar om Nystart. Jag har lånat begreppet från Frankrike, eller mer exakt, från Paris där man varje höst talar om la reentré – det vill säga de höstveckor när stadsborna kommer tillbaka från semestern och är sugna på vad nytt teatrar, biografer, museer och bokhandlare har att erbjuda. La reentré kan också översättas med återinträdet, det vill säga (åter)upprättandet av det normala. Och det är väl just det vi längtar efter.

Men det duger bra med Nystart. Själv har jag arbetat nästan hela sommaren så egentligen borde jag ta ledigt ett par veckor men tanken på att börja på nytt, ja rentav hitta på något nytt är mer lockande än att vila. Skådespelaren Erland Josephson brukade säga att man behöver ladda batterierna. För det behövs kulturell energi..

Dramaten öppnar med Den yttersta minuten, ett slags regisserat start-up möte (som det heter på nysvenska) med personal och inbjudna gäster. Dramatenchefens stycke är knappast en text som andra regissörer kommer att slåss om. Det är mer en inbjudan till publiken att återkomma till teatern efter eoner av tid framför tv:n. Här erbjuds lekfulla muntrationer som alla hyllar den levande teatern, mötet mellan publik och skådespelare som föder skratt och gemenskap. Inte storartad dramatik, men 90 minuter gemenskap.

Ett återinträde i bemärkelsen återupplivande är den nya boxen med Beach Boys inspelningar från åren 1969 – 1971, The Feel Flows . Långt över hundra sånger och för en gångs skull utan geniet Brian Wilson. Det här är vad de övriga surfsångarna åstadkom när Brian Wilson brutit ihop. Och det är tvärtemot vad jag gissade verkligen hörvärt. Utan kommendör Brian bakom studiobordet provade gruppen allt utom sånger om sol, surf och sommarkärlek. Bröderna lyssnar på vad tidens rockstjärnor gör och försöker hänga med och visa att Beach Boys kunde vara relevanta också när surfsäsongen var slut. Det är banalt och genialt: underbar stämsång, perfekta arrangemang av enkelt material. En slags förgyllning av ytligheten som både förbryllar och charmar. Kompositionerna är vardagliga, stämmorna änglalika.