Centrumet för mindre lyckade idéer – vem skulle inte vilja vara chef där? Tyvärr är platsen redan upptagen av William Kentridge, som både nedlåtande och beundrande kallats för Afrikas Picasso. Nedlåtande därför att han är ojämförlig, en artist som skapar sina egna genrer; beundrande därför att Kentridge har samma produktiva påhittighet som Picasso. Möjligen är Kentridge till och med steget vassare eftersom förutom att vara en av vår tids främsta tecknare också är teaterproducent, skapare av tecknad film, regissör, installationskonstnär, skulptör, föreläsare och alltså chef för det omtalade centrumet för mindre goda idéer. Och allt detta har fascinerat åskådare världen över.

Som många samtida konstnärer har William Kentridge ett hel stab av medarbetare kring sig. Så har också teater- och filmverksamheten med åren blivit allt viktigare. När han nu gör ett kort gästspel på Dramaten med Sibyl sker det under Bergmanfestivalens hägn. Det hade lika gärna kunnat vara under en Strindbergsfestival för Kentridge har inte bara Bergmans disciplin utan också Strindbergs vilda gränsöverskridande. Strindberg musicerade, målade, fotograferade och skrev i alla genrer. Kentridge är minst lika vittfamnande i sin nyfikenhet. Precis som hos Strindberg finns en politisk dimension i hans verk, men medan Strindberg var en polemiker är Kentridge en ironiker. Men skarpsynt – han har inte bara studerat konst utan också statsvetenskap och det finns strukturell dimension i hans verk som är kopplad både till politik och psykoanalys (bland många andra uppdrag var han talare vid ett Freud-jubileum i Wien för några år sedan).

Vad Ingmar Bergman skulle ha tyckt om den experimentella opera som nu gästspelar på Dramaten vet jag förstås inte men jag anar att han hade varit imponerad över det virtuosa bildskapandet där Kentridge’s kolteckningar förenas med ekvilibristisk sydafrikansk stämsång, antik mytologi och dans.

Svindlande vackert.

Tyvärr gavs bara Sibyl i tre föreställningar men det finns massor med William Kentridge på Youtube: filmer, dokumentärer, teckningar, installationer, intervjuer och performances.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att inte komma vidare.

Att inte hitta på något nytt.

Förra veckan var en backspegel. Jag seglade genom ett höstligt Mälaren. Samma sträcka som jag färdades i midsommarveckan men nu var det en baklängesresa. Det blev kallare för var dag. Landskapet krympte. Sjön blev grundare ju längre västerut vi färdades. Den sista sträckan låg mudderverk och grävde upp farlederna så att vi inte skulle fastna i det förflutnas gyttja.

Det är förstås ett omöjligt projekt. ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet” lyder ett berömt citat av William Faulkner som tycks mig allt sannare för vart år som går. I Faulkners romaner kommer gestalterna aldrig loss ur det förflutnas våld och grymhet. Men det går att vända på resonemanget och se det positivt: vi är förbundna också med det goda. Våra liv närs av historien.

”Böcker föds av böcker” sade författaren Susan Sontag. Denna höst kommer två filmer närda av Ingmar Bergman. TV-serien Scener ur ett äktenskap som den israeliske regissören och manusförfattaren Hagai Levi har gjort en ny version i fem avsnitt mot Bergmans sex.  Dessutom har Mia Hansen-Løve gjort filmen Bergman Island om ett par filmare som gästar Fårö och bor som stipendiater i Bergmans hus. Och bara för något år sedan kom Lennart Hagerfors med den milda feel-bad-romanen Framåt natten uppklarnande som handlar om den rätte triste författaren Sven Svensson som också han fått ett stipendium till Bergmanhusen där han piggnar till.

Jag muddrar det förflutna, gräver fram gamla Bergman-filmer, läser om Faulkner för att förstå våldet, läser om Platons dialoger för att förstå kärlekens väsen. Läser om Wretmans kokböcker för att hitta det perfekta sättet att tillaga hälleflundra. Läser om Günter Grass Flundran för att bli klokare.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att komma vidare.