Ska konsten vara sann?

Ja, skulle de flesta tittare, läsare och lyssnare säga. Men sanning kan se ut på olika sätt. Kanske kommer den bäst till sin rätt förklädd. Den legendariske filmregissören John Ford fick för många decennier sedan frågan om budskapet i den film han höll på att spela in. Ford tittade journalisten stint i ögonen och sade:

– Om jag har ett budskap skickar jag ett telegram.

Ettore Scola upprepade samma sak och jag brukar då och då citera dem. Det spännande med ett konstverk är inte att få ett budskap utan att följa med på resan, att själv upptäcka saker som sätter fart på tankarna och fantasin.

Genren har ingen betydelse. I helgen så jag om 50-talsfilmen Prinsessa på vift med de ikoniska bilderna av Audrey Hepburn på vespa i Rom. Filmhusets stora salong var nästan full. Hälften av publiken var åldringar som jag själv, hälften var unga och – verkade det som – förälskade. När ljuset tändes i slutet av filmen snörvlades det i bägge åldersgrupperna. Vi sörjde alla kärlekens omöjlighet, om än ur olika utgångspunkter.

Som filmare fylldes jag dessutom av stark avundsjuka mot Dalton Trumbos och de andra manusförfattarnas suveräna uppbyggnad och regissören William Wylers perfekta känsla för alla olika sorters humor som ryms i ett liv: från ett lätt leende till det stora skrattet.

Den samtida regissören Wes Anderson har ett mindre palett men lika perfekt blick för detaljer. The French Dispatch är något så knasigt som en film om nedlagd amerikansk  tidskrift med redaktion i en fransk småstad. De verkliga förebilderna är The New Yorker (som fortfarande är i god form – provläs några artiklar, det är gratis) – och Angoulême. Wes Anderson har förvandlat allt till en ljuvlig fantasi med mer leenden än gapflabb. Men jag tror Anderson skulle svara som sina föregångare på frågan om filmens budskap: – Om jag har ett budskap skickar jag ett mail!