De senaste åren har mycket av kulturdebatten handlat om etnicitet, representativitet och rasism.  Estetik är mer sällsynt på kultursidorna. Man kan också tala om politisk korrekthet, detta inte sagt som början på ett gräl utan mer som konstaterande av de tre begreppen ovan blivit lite av mittfållan i det offentliga samtalet.

Men om man nu mot bättre vetande sysslar med kultur räcker det inte med att förstå sammanhanget. Och som skapare räcker det inte att ha viljan, man måste framförallt ha förmågan. 

Därför är jag förtjust i Gentefied fast jag som vit, europé och icke-spansktalande förstås inte borde vara det. Men ett välgjort konstverk är alltid starkare än en fördom, må vara formulerad som teori. 

Gentefied handlar om en familj i Los Angeles.  En stor familj med rötterna i Mexiko som försöker överleva när kvarteret, staden och tidsandan förändras. I centrum finns Casimiro ”Pop” Morales, spelad av Joaquin Cosio. Han försöker få sin lilla taco-restaurang att överleva med hjälp och motstånd från sina söner och barnbarn och deras parters och vänner. Att ha familjen i centrum för en berättelse är inte ovanligt (se House of Gucci), men manusförfattarna Marvin Lemus, Linda Yvette Chávez och deras medhjälpare får det lilla livet att rymma det stora. Serien handlar m stadsplanering, genus, konst, recept, barn, vänskap och nästan allt annat som påverkar familjen. Dialogen är en blandning av språknivåer. Det är en njutning at lyssna till blandningen av spanska och engelska. Och musiken är som skådespeleriet fyllt av överspel, skämt och starkt rytmiserat. Men det jag beundrar mest är hur berättelserna föds ur platsen de utspelas på. Det här är inte ”tycka-synd-om-drama”, skrivet på avstånd, utan organiskt drama där berättelser, gestalter och form bildar en enhet.

Gentefied är dessutom roligt. Satir, sarkasm, pastisch med bultande, ibland blödande, hjärta. Och naturligtvis kärlek, död, pengabrist, mat och allt annat som gör livet värt att leva och serien värd att se

Visas på Netflix