Blir man en bättre människa av kultur?

Se där en fråga som inte behöver besvaras. Jag misstänker dessutom att den som frågar inte är intresserad av möjliga svar. Frågan är en positionsmarkering, ställd för att den som frågar ska uppmärksammas – inte av nyfikenhet på ämnet.

   Denna lilla reflektion kommer av att radioprogrammet Godmorgon Världen lanserat en kulturpanel. Sedan många år har programmet en panel där ledarskribenter utfrågas om vad de tycker om politiska utspel. Det är ungefär lika upphetsande som det låter. Nu har alltså turen kommit till kulturen. I den första omgången utfrågades tre kulturskribenter om ”städskildringar i svensk litteratur”. Jaha… inte heller det ämnet var speciellt upphetsande, möjligen beroende på att ”städskildringar” är en högst begränsad litterär genre. Men framförallt därför att frågan användes för att – indirekt – polemisera mot att litteraturen inte är samhällsengagerad. Det är ett typexempel på att svensk kulturdebatt domineras av sociologiska perspektiv. Sociala sammanhang är viktigare än det enskilda verket.

Att kulturen bör vara samhällsengagerad är en typisk svensk ståndpunkt, ja nästan det enda från 60-talet som lever kvar. När det begav sig frågade kritiker om ett visst konstverk ställde sig på den arbetande klassens sida. Numera talas mer om etnisk och genusmässig representativitet men bakom de nya orden finns samma tanke på kulturens ”nyttighet”.

Den tanken har i sin tur rötterna hos György (Georg) Lukács, en ungersk filosof som under 60-talet blev uppmärksammad långt utanför hemlandet för sina tankar om ”realismens seger” (också namnet på ett svenskt urval av hans texter) där han pläderar för den realistiska men ibland politiskt konservativa 1800-talsromanens överlägsenhet gentemot 1900-talets radikala modernism.

Möjligen håller pendeln på att svänga. De så kallade regleringsbrev regeringen utfärdar årligen vilka styr vad myndigheter ska prioritera, har i alla fall på kulturens område tagit ett oväntat steg från att kräva att kulturinstitutioner som Svenska Filminstitutet ska uppfylla politiska krav för att istället betona konstnärlig kvalitet. Kravet på att Filminstitutet ska ”integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv” har ersatts med formuleringar om den konstnärliga friheten. Också Kulturrådet ska få ett regleringsbrev där de orden ingår. Det är faktiskt lite av en revolution.

Men att kräva att meningslösa kulturdebatter ska upphöra är nog att kräva för mycket. Dock, som Lennart Hyland framhöll när han tröttnat på klagomål: det går ju att stänga av! Så slå av tv:n och radion, vik ihop tidningen och läs en bok, se en film, lyssna på en komposition.

Kulturen är viktigare än kulturdebatten. Och mycket roligare!