Lever vi verkligen i ett samhälle där allt går för fort?

Åtminstone är det många som hävdar detta. Jag tillåter mig att tvivla. Jag tycker mig se fler tecken på överdriven långsamhet än överdriven snabbhet.

Pandemin segar kvar. TV:s stora underhållningssatsning ”På spåret” har snart sänds i 20 år. SVT:s ledning känner uppenbarligen inte av några stressande krav på förnyelse. De nya tv-serierna är inte bättre. Många av dem sniglar sig fram mot sista avsnittet. Jag har en känsla av att manusförfattarna skulle vilja nå slutet snabbare men det gäller ju att fylla tablåerna. Ingen snabbhet där inte.

Debatterna i TV:s och radions nyhetsprogram än plågsamt fyllda av upprepning och känns förunderligt långa. Att kalla tankeutvecklingen långsam är överdrivet vänligt. Är dessa debatter kanske i hemlighet sponsrade av Folkhälsoinstitutet som vet att tråkiga samtal är sömnframkallande. Och det är ofarligare att lyssna till struntprat än att ta sömnmedel…

Ja, så där kan man hålla på. Jag såg Jane Campions nya ”The Power of the Dog” och kunde inte låta bli att längta efter snabbare klipp, rappare dialog och brutalare kameraåkningar. Filmen kändes lite som en motsvarighet till Svenskt Tenn: gedigen, smakfull men också museal.

Ändå möts jag ständigt av tanken på att det är bra att leva långsammare. En bekant försöker få mig intresserad av att hänga upp och ner i en slags säck, det är en yogavariant. I bokhandeln stöter jag på ”Långsamhetens lov” av Owe Wikström som är teolog, psykoterapeut och präst. Vi tycks ha flera intressen gemensamt och han resonerar nyanserat om begreppet långsamhet, men jag känner ingen längtan efter ett långsammare liv eller ett långsammare samhälle. Tvärtom!

Klagomålen på snabbhet tror jag beror på en missuppfattning. Vi utgår från att vår egen tid är mer omvälvande än andra epoker. Men vad ska man då säga om renässansen – var inte den tidens uppfinningar lika omskakande som vår tids? Och var inte upplysningstiden mer revolutionär än vår tid? Och förändringen av utrikespolitiken i de antika stadsstaterna var väl blixtsnabb jämfört med vår tid?

Slutsatsen blir att vi lever i en långsamhetens tid, all teknik till trots. Orden är fler än tankarna. Gnället starkare än vreden. Ensamheten större än alla sociala medier.

Kan någon vara vänlig att trycka på snabbspolningsknappen?

Tackar ödmjukast…

När tar en epok slut?

Det är en av livets frågor som man inte behöver svara på. Samtidshistoriker, det vill säga journalister, gillar att utbrista ” detta är ett historiskt ögonblick” när de får chansen. Ibland har de rätt – som när Berlinmuren föll. Ibland har de fel – vem minns längre att en viss rymdfärja exploderade? Historiska ögonblick är sällan så historiska.

Men någon gång märks historieskiftet genom frånvaron av något. Så har de varit den senaste veckan när vinterolympiaden i Beijing präglat nyhetsflödet. Fast… det stämmer ju inte. Jag är själv inte sportintresserad men brukar notera stora sportevenemang eftersom de fyller media och därmed irriterar mig. 

Men denna Olympiad har inte fått mig att klaga. Inga vänner som meddelar att de inte vill bli störda när ett visst lopp går av stapeln. Inga arbetskamrater som vill sätta sig framför tv:n istället för att sammanträda. Inte en enda granne har ens nämnt Olympiaden. Jag har inte hört ett ord om den i bussen eller tunnelbanan eller på krogen.

Olympiaden förefaller helt enkelt ha försvunnit ut i cyberrymden.

Även om jag skulle önska att detta vore ett tecken på att omgivningen mognat och numera istället intresserar sig för Brahms stråkkvartetter, Dylans kristna sånger, James Joyce-jubileet eller något fascinerande – tror jag inte det.  Tystnaden kring Olympiaden beror nog helt enkelt på att de intressantaste tävlingarna sänds på en dyr betalkanal vilket gör att många avstår från att titta. Ingen katastrof. Snart är olympiaden slut och annan – i mitt tycke tråkig – sport kommer att sändas.

Men tystnaden kring Olympiaden är trots allt ett tecken på att något förändrats. Det som höll ihop resterna av Folkhemmet var sporten. Politiken har fragmentiserats i allt mindre och allt argare partier. Den politiska debatten har nästan upphört eftersom dels intresset för traditionell politik minskat, dels många väljare får sina nyheter via sociala media som visserligen distribuerar åsikter men oftare i form av förolämpningar än tankar.

Folkhemmet utandades sin sista suck i en konstgjord snödriva utanför Beijing.

Punkt slut… för det kan väl inte vara så att Folkhemmet överlever som den origie i kitsch som kallas Melodifestivalen?