Månad: mars 2022

Utvalda

Nice…

Hur överleva i en hård tid?

En vän ser på alla nyhetssändningar och går in i vad som förefaller vara en rejäl depression. En annan börjar bunkra konserver och mineralvatten, först lite försiktigt sedan alltmer bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att muntra upp, för att trösta, för att lugna. Men när jag lagt på telefonen börjar jag nynna:

Nej, låt dig ej förhårdna

I denna hårda tid

Dom alltför hårda brister

Dom alltför styva mister

Sin vassa udd därvid

Sin vassa udd därvid

Det är den enda vers jag minns av den tyske visdiktarens Wolf Biermanns visa Ermutigung som han skrev redan på 60-talet. Lena Granhagen spelade in den i kongenial översättning av P. O. Enquist och Caj Lundgren. Uppmuntran heter sången på svenska. Precis vad som behövs.

Uppmuntran. Visst. Men hur ska man förhålla sig till dåliga nyheter?

Jag får svar på Netflix som sänder The Andy Warhol Diaries. Det är en serie i sex avsnitt som bygger på Andy Warhols dagbok som gavs ut 1989, ett par år efter hans död. Warhol har porträtterats otaliga gånger i film, text och musik (lyssna gärna till Songs for Drella av Lou Reed och John Cale, 1990). Serien är ändå originell därför att den så troget följer den dagbok Warhol började diktera 1976. Vid den tiden var Warhol inte i sin bästa form. Han led av skadorna han fått när Valerie Solanas försökte mörda honom 1968. När hon fick reda på att han slarvat bort manuset till en pjäs hon ville att han skulle producera sökte hon upp honom i hans studio The Factory som då var en rätt öppen mötesplats och avlossade tre skott mot Warhol. Hon sköt också en av hans besökare. Valerie Solanas fick tre års fängelse och blev genom mordförsöket något av en feministisk ikon.

Warhol var nära att dö och återhämtade sig aldrig helt efter skadorna. I serien hörs Warhols nedtonade ord om de människor han möter på utställningar, fester, discon och resor. De läses av en dator. Rösten har återskapats med hjälp av AI och låter sval och distanserad., ibland kraftlös. Sådan var Warhols attityd när besökare berättade något för honom och ville ha hans svar. Han försökte hålla sig oberörd. Berömt är hans uttalande om att han ville vara en maskin (möjligen en referens till Nietzsche men framförallt en mycket Warholsk provokation).

Det talas mer om kärlek och vänskap än om konst i serien. Men bilderna visar att Warhols skapande var mer komplext och nyskapande än vad man kan tro. Jag har sett många av dem på utställningar men de målningar som visas helt kort i filmen är märkvärdigt starka. Det är som om konsten har besegrat glömskan.

Hans måleri säger allt det han själv inte sade med ord om sin tid. Så något överraskande finner jag tröst hos Warhol. Jag stelnar inte. Jag håller tyst och arbetar vidare.

”Nice” som Warhol brukade säga utan att mena det.

Blod & Språkspel

UtvaldaBlod & Språkspel

Vad gör teatern när verkligheten är alltför teatral?

Dessa krigsdagar är frågan berättigad. Ska man se ändlösa timmar tv-sändningar om kriget i Ukraina, läsa kilometervis med analyser, lyssna till vad som förefaller vara dygnslånga sändningar där alla experter och alla om inte är experter men gärna vill höras deltar.

Eller kan man förstå kriget på något annat sätt?

Själv hamnade jag på Stadsteatern i Stockholm. Biljetten var köpt innan den ryska i marschen, pjäsen är skriven på 50-talet – ändå blev det en upplevelse. Jag kände det som teatern gav mig röntgenglasögon genom vilka jag kunde se genom mediadimmorna och ordbruset.

Pjäsen heter Drivhuset (Hothouse i original) och utspelas på någon slags mentalvårdsinstitution/fängelse/tortyranstalt. Den har bara en handfull roller och utspelas i en bunker. Pinter skrev den i slutet av 50-talet (det är en av hans tidiga pjäser) men lade sedan manuset åt sidan i flera decennier så först 1980 kom urpremiären som regisserades av Pinter själv vilket antyder att den är ett centralt verk i hans produktion.

Huvudperson är chefen Roote som fått ett problem att lösa. Den har nämligen fötts ett barn på institutionen och modern kan inte säga vem fadern är. Är hon våldtagen? Dessutom har en annan patient avlidit. Chefens närmaste man den byråkratiske Gibbs får i uppdrag att utreda. Att allt är förljuget står snart klart. Roote, Gibbs, deras gemensamma älskarinna fröken Cutts, en underhuggare – alla ljuger. Det är bara offret som talar sant och inget förstår.

Peter Andersson spelar Roote med nedtonad precision som låter oss ana hans militära bakgrund. JU mer verkligheten upplöses, desto yvigare blir han i ordval och gester (påminner om en viss president). Per Sandbergs Gibbs som först förefaller vara en korkad underhuggare blir allt smartare och alltmer mordisk. Men det som drabbade mig när jag såg pjäsen var inte skådespelarnas närvaro utan språket. Pinters verk har beskrivits som en svart komedi och utnämnts till Pinters roligaste pjäs. Släktskapet med Kafka brukar framhållas, andra har talat om absurd teater. Allt det är sant men denna kalla vårkväll när stridsvagnarna rullade in i Ukraina blev Drivhuset också den mest aktuella pjäsen. Pjäsens lite abstrakta ton blir fysiskt konkret. Förljugenheten, talet om vård när det utövas våld och osäkerheten om vad Institutionens makthavare egentligen vill med sig själva – ja, allt föreföll ske parallellt med Putins ord.

Pjäsens slut – som jag inte ska avslöja – visar Institutionen när språkkoderna är knäckta. Sammanbrottet knäcker inte förtrycket. Så inget lyckligt slut – men klarare sikt.

Bildtext: Peter Andersson och Per Sandberg i Drivhuset av Harold Pinter. Sverigepremiär 4 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Fotograf: Sören Vilks