Det brukar sägas att teater utspelas i ögonblicket, att inget blir kvar. Men det finns undantag. I veckan avled Peter Brook, en av det senaste halvseklets verkliga giganter. Brook som till det yttre var mild och nedtonad slog igenom redan i tjugoårsåldern när han började regissera professionellt.  Redan som 22-åring var han en av cheferna för för Royal Opera House i London men fick sparken efter ha satt upp Salome med dekor av Salvador Dali. Det blev för mycket för de traditionella operaälskarna. Brook verkar ha tagit avskedet lugnt, sin lugna framtoning till trots ville han provocera och förändra. Sett i efterhand verkar Brook aldrig ha gått igenom någon period som lidande ung konstnär. Alla insåg hans unika begåvningen och när han 1962 blev chef för Royal Shakespeare Company blev han definitivt del av det brittiska etablissemanget. Men Brook var inte mycket för status quo. Han nöjde sig inte med Shakespeare utan satte upp Peter Weiss Marat/Sade och lyckades få denna experimentella och politiska pjäs till Broadway där Brook fick pris.

1970 var hans inflytande monumentalt på samtida teater – större än Bergmans och Peter Steins eftersom Brook också formulerade en teori om teater och dessutom en sträng praktik som han alltid höll fast vid, hur olika uppsättningarna än var. Själv såg jag det mesta han gjorde från 80-tal till de senaste åren. Den tidiga delen av hans karriär när han hade London som bas kunde jag bara läsa om: King Lear 1962, T.S Eliots Family Reunion 1956 och inte minst Shakespeares A Midsummernights dream 1970 som brukar kallas Peter Brooks Dream.

Men det riktigt spännande kom när han 1971 flyttade till Paris och började ett flera decennier långt experimenterande med nya former. Första steget var att ta sin grupp på långa resor världen över där man improviserade fram föreställningar var helst det fanns lämplig plats: ett torg, en jordplätt i skuggan under ett träd, ett fångläger, framför ett sjukhus… Det var inte ordets teater utan gestens.

  När han 1974 var tillbaka i Paris skaffade han en egen teater. Han rev ut teaterns inredning så att åskådaren fick känslan av att sitta i en ruin. Skådespelarna kom från hela världen och många i publiken blev bestörta över att de talade så dålig franska. Bouffes du Nord som teatern hette låg verkligen långt från Comedie Française. Det var förstås som Brook ville ha det. Teatern måste uppfinnas på nytt i var dag.

Brook fick med sig skådespelare och publik. Allt kunde bli teater: läkaren Oliver Sachs bok om hjärnforskning (The Man who), omarbetningar av vad truppen spelat under sina resor och inte minst fick han en världsframgång med Mahabharata. Jag såg urpremiären i Avignon på 80-talet, en magisk kväll då den persiska myten tycktes få liv. Manus var skrivet av Jean-Claud Carrière, genial författare av filmmanus (när detta publiceras finns hans Harold och Maud på SVT Play), ett av många exempel på hur lätt Brook hade att samarbeta med starka begåvningar.

Själv minns jag bäst en underbar uppsättning av Shakespeares Stormen där skogen var en krukväxt och palatset ett par tegelstenar. Erland Josephson som medverkade i en underbar uppsättning av Körsbärsträdgården berättade om hur Brook aldrig blev riktigt klar med uppsättningarna. Varje dag pjäsen skulle spelas repeterade skådespelarna på nytt innan föreställningen. Det fanns alltid något som kunde bli bättre.

Brook var orolig för att det han gjort inte var bra nog men inte orolig för att teatern skulle överleva. Jag minns hur han i Avignon fick frågan från en annan regissör om hur man ska få publiken att komma:

”Enkelt, det är bara att göra något bra så kommer folk”

Du kan läsa mer i böckerna Den tomma scenen och Brooks självbiografi. Här en länk till en utförlig artikel i The Guardian:https://www.theguardian.com/stage/2022/jul/03/peter-brook-