Söndagen den 11 september 2022 var en dag präglad av dåligt samvete. Inte nog med att köket borde dammsugas och golvet i arbetsrummet få en omgång med såpat. Dessutom borde firmalagret tömmas. Inget blev gjort. Istället gick jag och röstade vilket jag ångrade redan i kön – alternativen kändes ovanligt idiotiska i år. Det hade varit bättre att stanna hemma och läsa en bok.

Men jag röstade alltså och först på kvällen förstod jag hur långt jag kommit från politiken. Jag tänkte följa valvakan men fingret slant på fjärrkontrollen och istället hamnade jag i en naturfilm om späckhuggare och fick lära mig att de lever under högst olika förhållanden. Bekvämt i ett hav, utsatt i ett annat. Fascinerad tog jag del av hur späckhuggare utanför Mexiko försökte lösa matfrågan. Villkoren var hårda vilket är lätt att förstå: ungdomsbrottslighet, segregerade bostadsområden, miljön…

Men späckhuggarna lärde sig samarbeta och kunde således ha ihjäl en rocka utrustad med giftig stjärt. Efter att ha genomfört ett listigt anfall försvann späckhuggarnas chef – som förstås var kvinna – med bytet, tog lite själv och fördelade resten rättvist och bevisade därmed för alla att feminism lönar sig.  Resten av kvällen ägnade jag fiktionserien Pistol om punkgruppen Sexpistols födelse och fall (regi: Danny Boyle). En del späckhuggare där också, om än med nålar genom gälarna…

När måndagen kom fylldes tv-rutan av svenska späckhuggare förklädda till politiker och journalister. Striderna om väljarna började. Ingen feministisk späckhuggare visade vägen, ingen verkade ha lärt sig något och det blir ingen rättvis fördelning av bytet.  Bara en falukorv syns guppa i bakvattnet efter de senaste veckornas övningar i demokrati…