Månad: november 2022

Utvalda

Dylans Teater

Hur publikfriande måste en artist eller författare vara för att uppmärksammas?

Efter att varje kväll läst två avsnitt i Bob Dylans roliga och pricksäkra texter om populärmusik blir jag alltmer irriterad på hur boken ser ut. Herregud, måste förlaget lägga in så många foton, teckningar, filmaffischer, reklambilder, fotografier och dessutom fylla sidorna med ramar kring texterna? Vilken annan nobelpristagares manus behandlas så?

Och nu senast har det avslöjats att de 600 ex som sålts med Dylans signatur – är förfalskade. Förlaget har låtit en maskin ”signera” böckerna. Först ville förlaget inte medge att så var fallet men nu får köparna som betalat kring 6000 kr för boken pengarna tillbaka.

Dylan har själv har nog inget med detta att göra men är det Dylan själv och som ville att boken skulle se ut som en slags presentbok i lågprisversion? Hur som hoppas jag att nästa utgåva – för boken är värd att läsas av många – blir sobrare, så att orden föder associationer hos läsarna. De blir säkert intressantare än alla bilder som nu omger varje kapitel. Detta bluddriga formgivarspråk dränker nämligen Dylans mini-essäer om populärmusik.

Dylan skriver alltså om 66 olika sånger. Varje kapitel börjar med en vilt associerande en inledning där Dylan i Du-form talar till den fiktiva gestalt sången handlar om. Läsaren görs alltså till den person sången handlar om. Det är teatralt – som om varje sång vore en föreställning, en representation i kropp och ljud av en tanke, ett ljud.

  Därpå kommer ett kort kapitel om låtskrivaren eller artisten. Det finns förstås undantag, ibland finns bara en text, andra gånger skiljer sig de två kapitlen inte från varandra, ibland fördjupar sig Dylan i anekdoter kring verket och upphovsmännen (de är nästan bara män). Det är spretigt men levande. Fakta om sångerna är kända men Dylans vilda associationer gör den mest utnöta sång eller blekaste artist intressant.

På svenska (översättning Sven Lindström) heter boken ”Låtskrivarkonsten”, i original heter den ”The Philosophy Of Modern Song” vilket är mer ambivalent men kommer närmare de medvetet lite spretiga texterna. Dylan skriver visserligen om vem som skrivit sången och ofta om artisten som framför den. Men det är den  poetiska härdsmälta som fött sången som han vill mana fram. Alltså kreativitetens födelse.

I sin långa serie radioprogram ”Theme Time Radio Hour” har Dylan visat upp närmast encyklopediska kunskaper om all sorts musik, också icke-amerikansk. Här är urvalet begränsat till engelskspråkig populärmusik. Tilltalet är hetsigare än i radioprogrammen – Dylan är inte så ironiskt distanserad som i radioshowerna utan ordsprutande surrealistisk som i de elektriska 60-talssångerna. Det här är på allvar. Dylan bryr sig verkligen om musiken, texterna kallas essäer men är egentligen korta pjäser, gestaltad musik. En slags populärmusikens opera. Det är bra att njuta. De sånger boken tar upp finns att lyssna på via spellistor på strömningstjänster

Jag gillar inlevelsen och fantasifullheten. I en tid där alla artister – också Buika som jag tipsade om i förra veckan – är fanatiskt angelägna om att förklara att de ääääälskar publiken – nöjer sig Dylan med att visa att han älskar musiken han skriver om. Jag väntar otåligt på del två!

Musik & Identitet

UtvaldaMusik & Identitet

Går det överhuvudtaget att förstå främmande kultur?

Ska man svara enligt dagens normer är det enkelt: Nej.

Identiteten – social, sexuell, religiös – kan enligt identitetsnormen inte överskridas. Det som är utanför din identitet är omöjligt att förstå. En vit man kan inte skriva en roman om en svart kvinna (och tvärtom – fast det sägs sällan). En heterosexuell filmare kan inte ha en homosexuell huvudperson.

Debatten är förstås inte ny. När Picasso och Braque för hundra år sedan fascinerades och inspirerades av afrikansk konst kom så småningom frågan om de verkligen förstod dessa verk som bokstavligen tagits från sitt ursprung och placerats i europeisk avantgardekultur.

Samma resonemang hörs mer sällan om musik. Inom musiken har flödet av impulser varit fullkomligt omöjligt att stoppa, vad än purister – ”jazzpoliser” som Leonard Cohen sade – sagt om hur en viss typ av musik ska låta. Men örat är en skälm och släpper in musiken som en gåva. Och som alla vet kan man glädjas åt gåvor utan att förstå dem.

Denna allhelgonahelg har jag tagit emot musik som just gåvor. Jag känner inte kulturerna de kommer ifrån, kan inte analysera dem som jag förmår med musik från min egen kulturkrets. Men jag gläds!

I lördags lanserade Liliana Zavala sin nya skiva Todos Mis Muertos (Ovan omslaget till hennes nya skiva. Foto: Fredrik Gille) en handfull nya sånger tillägnade ”Kära bortgångna”. Det är sånger om hennes släktingar i Argentina men också om en dotters lekkamrat – alla döda. Associationerna går förstås till Mexikansk kultur där förhållandet till de döda är intensivt och ibland rentav festligt. Men Zavala är inte född i Mexiko utan i Argentina. Hon står själv för sång och slagverk med en gitarrist och basist vid sin sida. Sångerna är inte traditionell folkmusik (även om sådana inslag är starka) utan innehåller också jazz och afro-beat (Zavala har studerat på Kuba). Folkligt förankrat, men samtidigt egensinnigt eklektiskt. En artist från den djupa södern i Stockholms förorter, väl värd att upptäcka.

I söndags var det dags för indisk musik på Musikaliska. Klassisk indisk musik med solister i världsklass. Tablasvirtuosen Zakir Hussain har fyllt 70 och fått fler priser än man kan räkna upp. Han spelar inte på fester eller sociala arrangemang. Musiken skall vara i centrum. Niladri Kumar är 20 år yngre sitarspelare, ett underbarn som spelat både klassiskt och experimenterat med elektrisk förändring av sitarens sound. Det är alltså en högtidsstund för kännarna i publiken som får höra två virtuoser i koncentrerat samspel. För oss som inte känner indisk musik blir det en himlaport.

 Bägge musikerna har erfarenhet från samarbeten med västerländska jazz- och rockartister så det känns helt naturligt när publiken applåderar svindlande skickliga solon. Hussain rör sina händer så fort över trumskinnen att man inte kan se dem och Kumars solon kan knäcka självförtroendet hos alla gitarrvirtuoser

Men skickligheten är inte målet utan vägen till musiken. Ibland kontemplativ, ibland snabb, alltid fängslande.

Förstod jag vad jag hörde? Nej, men jag har blivit rikare. Hoppas bara att de kulturpolitiker som tror att Skansen är den högsta formen av kultur hittar till dessa artisters musik.