Går det överhuvudtaget att förstå främmande kultur?

Ska man svara enligt dagens normer är det enkelt: Nej.

Identiteten – social, sexuell, religiös – kan enligt identitetsnormen inte överskridas. Det som är utanför din identitet är omöjligt att förstå. En vit man kan inte skriva en roman om en svart kvinna (och tvärtom – fast det sägs sällan). En heterosexuell filmare kan inte ha en homosexuell huvudperson.

Debatten är förstås inte ny. När Picasso och Braque för hundra år sedan fascinerades och inspirerades av afrikansk konst kom så småningom frågan om de verkligen förstod dessa verk som bokstavligen tagits från sitt ursprung och placerats i europeisk avantgardekultur.

Samma resonemang hörs mer sällan om musik. Inom musiken har flödet av impulser varit fullkomligt omöjligt att stoppa, vad än purister – ”jazzpoliser” som Leonard Cohen sade – sagt om hur en viss typ av musik ska låta. Men örat är en skälm och släpper in musiken som en gåva. Och som alla vet kan man glädjas åt gåvor utan att förstå dem.

Denna allhelgonahelg har jag tagit emot musik som just gåvor. Jag känner inte kulturerna de kommer ifrån, kan inte analysera dem som jag förmår med musik från min egen kulturkrets. Men jag gläds!

I lördags lanserade Liliana Zavala sin nya skiva Todos Mis Muertos (Ovan omslaget till hennes nya skiva. Foto: Fredrik Gille) en handfull nya sånger tillägnade ”Kära bortgångna”. Det är sånger om hennes släktingar i Argentina men också om en dotters lekkamrat – alla döda. Associationerna går förstås till Mexikansk kultur där förhållandet till de döda är intensivt och ibland rentav festligt. Men Zavala är inte född i Mexiko utan i Argentina. Hon står själv för sång och slagverk med en gitarrist och basist vid sin sida. Sångerna är inte traditionell folkmusik (även om sådana inslag är starka) utan innehåller också jazz och afro-beat (Zavala har studerat på Kuba). Folkligt förankrat, men samtidigt egensinnigt eklektiskt. En artist från den djupa södern i Stockholms förorter, väl värd att upptäcka.

I söndags var det dags för indisk musik på Musikaliska. Klassisk indisk musik med solister i världsklass. Tablasvirtuosen Zakir Hussain har fyllt 70 och fått fler priser än man kan räkna upp. Han spelar inte på fester eller sociala arrangemang. Musiken skall vara i centrum. Niladri Kumar är 20 år yngre sitarspelare, ett underbarn som spelat både klassiskt och experimenterat med elektrisk förändring av sitarens sound. Det är alltså en högtidsstund för kännarna i publiken som får höra två virtuoser i koncentrerat samspel. För oss som inte känner indisk musik blir det en himlaport.

 Bägge musikerna har erfarenhet från samarbeten med västerländska jazz- och rockartister så det känns helt naturligt när publiken applåderar svindlande skickliga solon. Hussain rör sina händer så fort över trumskinnen att man inte kan se dem och Kumars solon kan knäcka självförtroendet hos alla gitarrvirtuoser

Men skickligheten är inte målet utan vägen till musiken. Ibland kontemplativ, ibland snabb, alltid fängslande.

Förstod jag vad jag hörde? Nej, men jag har blivit rikare. Hoppas bara att de kulturpolitiker som tror att Skansen är den högsta formen av kultur hittar till dessa artisters musik.