Hur publikfriande måste en artist eller författare vara för att uppmärksammas?

Efter att varje kväll läst två avsnitt i Bob Dylans roliga och pricksäkra texter om populärmusik blir jag alltmer irriterad på hur boken ser ut. Herregud, måste förlaget lägga in så många foton, teckningar, filmaffischer, reklambilder, fotografier och dessutom fylla sidorna med ramar kring texterna? Vilken annan nobelpristagares manus behandlas så?

Och nu senast har det avslöjats att de 600 ex som sålts med Dylans signatur – är förfalskade. Förlaget har låtit en maskin ”signera” böckerna. Först ville förlaget inte medge att så var fallet men nu får köparna som betalat kring 6000 kr för boken pengarna tillbaka.

Dylan har själv har nog inget med detta att göra men är det Dylan själv och som ville att boken skulle se ut som en slags presentbok i lågprisversion? Hur som hoppas jag att nästa utgåva – för boken är värd att läsas av många – blir sobrare, så att orden föder associationer hos läsarna. De blir säkert intressantare än alla bilder som nu omger varje kapitel. Detta bluddriga formgivarspråk dränker nämligen Dylans mini-essäer om populärmusik.

Dylan skriver alltså om 66 olika sånger. Varje kapitel börjar med en vilt associerande en inledning där Dylan i Du-form talar till den fiktiva gestalt sången handlar om. Läsaren görs alltså till den person sången handlar om. Det är teatralt – som om varje sång vore en föreställning, en representation i kropp och ljud av en tanke, ett ljud.

  Därpå kommer ett kort kapitel om låtskrivaren eller artisten. Det finns förstås undantag, ibland finns bara en text, andra gånger skiljer sig de två kapitlen inte från varandra, ibland fördjupar sig Dylan i anekdoter kring verket och upphovsmännen (de är nästan bara män). Det är spretigt men levande. Fakta om sångerna är kända men Dylans vilda associationer gör den mest utnöta sång eller blekaste artist intressant.

På svenska (översättning Sven Lindström) heter boken ”Låtskrivarkonsten”, i original heter den ”The Philosophy Of Modern Song” vilket är mer ambivalent men kommer närmare de medvetet lite spretiga texterna. Dylan skriver visserligen om vem som skrivit sången och ofta om artisten som framför den. Men det är den  poetiska härdsmälta som fött sången som han vill mana fram. Alltså kreativitetens födelse.

I sin långa serie radioprogram ”Theme Time Radio Hour” har Dylan visat upp närmast encyklopediska kunskaper om all sorts musik, också icke-amerikansk. Här är urvalet begränsat till engelskspråkig populärmusik. Tilltalet är hetsigare än i radioprogrammen – Dylan är inte så ironiskt distanserad som i radioshowerna utan ordsprutande surrealistisk som i de elektriska 60-talssångerna. Det här är på allvar. Dylan bryr sig verkligen om musiken, texterna kallas essäer men är egentligen korta pjäser, gestaltad musik. En slags populärmusikens opera. Det är bra att njuta. De sånger boken tar upp finns att lyssna på via spellistor på strömningstjänster

Jag gillar inlevelsen och fantasifullheten. I en tid där alla artister – också Buika som jag tipsade om i förra veckan – är fanatiskt angelägna om att förklara att de ääääälskar publiken – nöjer sig Dylan med att visa att han älskar musiken han skriver om. Jag väntar otåligt på del två!