När jag startade den här bloggen lovade jag mig själv att jag inte skriva om politik och inte kommentera samma frågor som alla andra tar upp. Men nu får det bli ett undantag.

Bakgrunden är debatten om kulturkanon. Alla de vanliga debattörerna har sagt alla de vanliga sakerna. Kulturmänniskor är förstås emot (även om en del författare som undertecknade ett upprop mot kulturkanon nog skulle ha behövt en själva). Själv är jag varken rädd eller arg över förslaget. Tvärtom, jag är glad. Tidöavtalet har påmint mig om kulturens värde.

När jag slutade gymnasiet fick vi av vår svensklärare en lista på böcker vi borde läsa men som det inte funnits plats för i läroplanen. Joyce, Beckett, Proust och många andra vars namn vi inte hört mötte vi alltså i en kulturkanon. Tio år senare, när jag studerade vid Sorbonne, fick vi elever en annan lista över författare vi borde. Ytterligare något år senare gav Roland Barthes oss studenter en lista över läsvärda filosofiska texter. Ja, i själva verket möter alla kulturintresserade listor över viktiga verk även om de inte kallas för en kanon. Så vad är fel med Tidöavtalets beslut om kulturkanon i skolan?

Alla elever ska få läsa både svenska och internationella skönlitterära klassiker. Ett uppdrag ges att föreslå ändringar av kursplanerna med syftet att låta läsning och läsförståelse av litterära texter få större plats i skolan samt att utveckla elevens läsförståelse. Som ett stöd i detta bör det tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Läslistorna ska tas fram av en fristående expertgrupp med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens.

(s 50-51, Tidöavtalet)

Inte annorlunda än vad jag själv mött och uppskattat. Men på Tidöavtalets sista sida där avtalspartnerna samlat förslag i spridda ämnen, även kultur (punkten efter gäller ”Djurvälfärdsutredning”) står:

Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.

För mig är nyckelorden i det första stycket ”svenska och internationella skönlitterära verk”. Alla som sysslar med kultur vet att det inte finns någon slags ren inom-nationell kultur i Sverige. Alla kulturskapare, alla konstarter påverkas ständigt av impulser från andra kulturer.

Följaktligen blir nyckelordet i andra stycket ”svensk kulturkanon”. Det är givetvis inget fel att tipsa om viktiga svenska verk, speciellt inte för den – som jag själv en gång i Frankrike – inte har förstahandskunskap om platsens kultur. Men det finns en avgörande skillnad mellan att sätta den nationella kulturen i ett internationellt sammanhang och att tycka att den nationella tillhörigheten är en kvalitet i sig själv.

Dock tror jag att motståndarna till en kulturkanon är väl lättskrämda. Om denna kanon blir ett nationalistiskt projekt kommer nog inte listorna som tas fram att uppmärksammas. Order uppifrån brukar tas emot med skepsis. Tips om spännande nyheter gör livet bättre.

Själv tycker jag att Tidöavtalet borde kompletteras med följande mening: ”En av kulturinstitutionernas viktigaste uppgifter är att förmedla klassiska verk.”

Punkt. Slut.