Hur ska man spela en klassiker?

Den frågan besvaras olika av artisten, kritikern och åhöraren. Däremot verkar inte konstformen ha så stor betydelse. Musikälskare blir lika ilskna över demonstrativa nytolkningar som teaterbesökare, danspublik och konstvänner när någon tar sig för att stuva om rejält i verket.

På Dramaten har man denna vår kunnat se Stormen, Körsbärsträdgården och Fröken Julie. Shakespeares Stormen tillhör hans märkligaste pjäser men är också en som lockat regissörerna till de vildaste tolkningar. Ett av mina vackraste teaterminnen är Peter Brooks uppsättning av Stormen på Théatre Bouffes du Nord i Paris 1990. Scenografin var alltid minimal på den gamla 1800-talsteater som Brook rensat på alla dekorativa element. Åskådarna såg de nakna väggarna, rören, elkablarna, lamporna. Och så framför detta skådespelarna som inte befann sig i scenografin utan i texten. Skogen var en planta, fartyget som slogs sönder var en grov modellbåt. Texten blev märkligt klar och vacker, gränsen mellan dröm o verklighet försvann.

-Om scenen spelas med en verklig båt på scenen kan vi vara säkra på att texten förloras. Om man har en stor båt då är man verkligen medveten om att det inte är på allvar. Sade Brook i en intervju.

Brook menade också att åskådaren inte ska undra över varför personerna är där på scenen, hur gamla de är och varför inte anden Prospero inte berättat om det ena eller andra av allt som händer i pjäsen.

Andra regissörer gör tvärtom, det vill säga bearbetar och skriver nya repliker i klassikern så att publiken ska reflektera över texten och tolkningen. Staffan Valdemar Holm gör Stormen till en lek för teaterhabituéer. Mycket väsen för ingenting.

Marie-Louise Ekmans Fröken Julie som gått länga på Dramaten tycker jag är ett rejält magplask. Strindbergs text vinner inget på det metaperspektiv Ekman använder när skådespelarna får kommentera sina roller och tala i mobiltelefon.

Michael Thalheimers uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Dramaten hamnar någon stans mitt emellan. Det är inte meta-teater, men så stiliserat i spel och scenografi. Thalheimer är i gott sällskap när han stuvar om. Pjäsen hade premiär i början av 1900-talet i regi av självaste Stanislavskij (ytterst ansvarig för Marlon Brandos mumlande i den ena filmklassikern efter den andra). Thalheimer har lagt ett strängt mönster över rörelser och spel. Jag tycker texten går förlorad eftersom skådespelarna alla håller samma rytm och inte lyssnar på varandra. Tjechovs text är subtil, den kräver samma noggranna lyssnande som en riktigt bra jazzkvartett som improviserar måste ha. Replikerna ska födas ur vad de andra säger.

Men överspel och lomhördhet är kanske det som utmärker vår tid, också utanför scenen.