Martin Amis är död. Trist. Var det inte han som var son till Kingsley Amis. Visst var sonen också författare…

Att Martin Amis oväntade bortgång väckt så lite känslor i Sverige är faktiskt förvånande. Martin Amis var extremt välskrivande, rolig och oerhört intresserad av klasskonflikter. Hans böcker borde ha varit perfekt läsning för alla svenskar som är besatta av klassfrågor (åtminstone sedda lite på avstånd, åtminstone medelklassens) – men icke. Hellre svinalängor än Londons finanskvarter. Amis var för skarp för att väcka kärlek. Beundran var en annan sak. Men kärlek. Den litterära världen var överens om att han var ovanligt begåvad men han fick få litterära priser. Amis var inte älskansvärd.

Mycket riktigt var Martin Amis en utmärkt kritiker och välskrivande essäist. Hans språk får de svenska kollegerna att verka stela och självförälskade. Amis väckte ingen empati och ransonerade den när han mötte andra. Men han var slagfärdig som få; rolig i intervjuer och provokativ på flera nivåer. Ja, han hade allt för att inte bli älskad i Sverige.

Efter framgångarna på 90-talet med Pengar och London Fields (Kvinna söker sin mördare), var det knappt ens att han blev översatt. Det har inte bara med hans begåvning att göra, inte bara med att han föredrog konfrontation framför samförstånd. Han var dessutom – som en fransk kritiker uttryckt det – född med en reservoarpenna av guld i munnen. Fadern Kingsley Amis (1922 till 1995) tillhör de verkligt stora engelska satirikerna tillsammans med Jonathan Swift, Pope – och sin son). Kingsley blev konservativ, sonen präglades som så många andra i sin generation av Thatcheråren och förblev vänster men hade nog inte passat som lärare på ABF:s grundkurser.

Själv verkade han gilla att intervjuas och möta människor. Men han gillade inte de oskrivna reglerna om att vara möten kräver visst mått av samförstånd. Martin Amis var ironisk och arrogant på ett underhållande men för många nedlåtande sätt. Han var helt enkelt så rolig, begåvad och välskrivande att det var svårt att tycka om honom. Kanske gjorde han sig bäst på avstånd. Som läsare kunde man njuta av formuleringsglädjen men slapp uppleva hans konflikter med kolleger, förläggare, agenter och andra som egentligen beundrade honom men sårades av hans ironiska briljans.

Trött på alla polemik och uppmärksamhet kring honom i brittiska media flyttade han så småningom  till USA där han bodde i Brooklyn och i Florida. I en av de sista intervjuerna säger han sig sakna London. ”Folk är inte lika vitsiga här”.

Nej, ingen var lika vitsig som Martin Amis. Och få så fylld av liv. Hans språk sprakar, gnistrar och blixtrar. Prova hans bok The War Against Cliché med lustmord på självgoda författare och en allt uppfyllande lust till livet och språket. Njutning var Amis motto – han var en 80-tals hedonist. Följaktligen handlar hans romaner påfallande ofta om hur svår den var att nå. Utom i språket.

Nu, när han inte längre kan förolämpa journalister, agenter och tv-bjäbbare med sitt eleganta språk och vassa humor kanske texterna kan nå nya läsare. I ett Europa där Eurovision  Song Contest är höjden av kultur behövs Martin Amis böcker.