Att gamla människor dör är ingen nyhet. Vi borde inte rapportera om deras frånfällen, sade en gång en av radions chefer till mig och uppmanade mig och andra kulturjournalister att inte skriva några fler runor om gamla döda författare.

Att döden inte kommer oväntat till gamla hade han förstås rätt i. Kanske har ingenting hänt genom att Cormac McCarthy avlidit. Men mycket har förändrats. Världen känns annorlunda. Det är svårare att skriva, svårare att se verkligheten i ögonen. Svårare att förstå världen.

Jag vet inte om Cormac McCarthy var USA:s bäste författare under de senaste 50 åren men han var så särpräglad i sitt språk och sina perspektiv att det inte går att byta ut en roman av McCarthy mot någon annan författares verk, hur bra författare vi än talar om.

I min recension i radion av hans senaste/sista roman (länk till den på denna hemsida under rubriken ”ljud”) hoppades jag att han skulle fortsätta skriva och få Nobelpriset. Själv tror han gav tusan i det – han var extremt tillbakadragen, knappast av princip utan mest för att han tyckte att författare inte skulle tala utan skriva. Så under en mycket lång karriär gav han bara en handfull intervjuer och verkade känna sig rätt nöjd med avskildheten. En av hans fruar har berättat hur han, när de levde så fattiga att de inte ens hade badrum utan fick tvätta sig i en sjö, tackade nej till att åka till ett universitet och tala om sin senaste bok. Motiveringen var ”allt jag vill säga står i boken”.

Så vad står i hans böcker?

Spännvidden är stor, mina egen favorit är Blodets meridian som kom redan 1985. I den berättar McCarthy om ett gäng ”skalpjägare” som härjar kring gränsen mellan Mexiko och Texas. Det är blodigt, grymt och våldsamt men det som fascinerar är språket som blir som landskapet: torrt, farligt, skarpt.  Långt senare sade Cormac McCarthy att inte förstod sig på Henry James och Proust. Det förstår man om man läser Blodets Meridian. McCarthys ämne är födelse och död, inte relationer.

Efter flera decennier utan publikframgångar men medan växande rykte bland kritiker kom så No country for old men och Vägen, bägge stora framgångar både som romaner och filmer. Bäst som film är No country for old men, regisserad av bröderna Coen som fångar romanens säregna blandning av melankoli och våld.

Som gammal nådde Cormac McCarthy verkligen de stora upplagorna, varje ny bok var en litterär händelse. Själv förblev han anonym – och professionell. Han såg sig som arvtagare till William Faulkner och Dostojevskij men var mycket ödmjuk när han talade om dem.

Själv tvekar jag inte att kalla honom en av 1900-talets största romanförfattare.

Hans böcker finns fint översatta till svenska så Du som inte provat på kan börja läsa honom denna sommar. Den blir nog inte så fridfull som det sägs att sommaren skall vara. Men avgjort rik på upplevelser!