Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna.Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam när Gustav Fröding dött den 8 februari 1911. Så fort dikten är klar skickar han Gustaf Frödings Jordafärd till Hugo Alfvén och ber denne tonsätta orden så att den kan framföras vid begravningen den 12 februari. Alfvén tyckte uppdraget var hopplöst men under en kvällspromenad hörde han kyrkklockorna slå och fick en idé…

Detta har varit dödens sommar, åtminstone för mig: Milan Kundera, Sinéad O’Connor, Tony Bennet, Jane Birkin, Cormac McCarthy och på ett mer personligt plan författarna Ola Sunesson och Jan Olov Ullén.

Den sistnämnde hade elegant och precist kunnat analysera Heidenstams dikt. Själv kom jag bara ihåg raden ”en efter en till skuggornas värld” som jag måste hört som tonåring och sedan knappt tänkt på. Men när nyheten om Sinéad O’Connors död nådde mig dök orden plötsligt upp utan att jag kom ihåg vilken dikt de kom ur och vem som hade skrivit dem.

Orden och rösterna från dessa nyss döda har följt mig genom vuxenheten. Kunderas makalösa förnyande av romankonsten genom att avstå från psykologiserande och förena intrig och essä har varit avgörande för mitt eget sätt att skriva. Sinéad O’Connors röst tycks mig komma från paradiset. Tony Bennets sätt att behandla en slagdängas text visar att ord ska mötas med kärlek och inlevelse. Jane Birkins motto om att behandla det allvarliga med lätthet och det lätta på allvar är en fixstjärna jag följer. McCarthys våldsamhet visar att jag måste bli modigare och se klart på världen, hur obehaglig den än är. Ola Sunessons roman Röda rummet om övergången mellan 60-talets ungdomsuppror och stalinism är glömd men borde vara en klassiker. Jan Olov Ulléns De bästa svenska dikterna är en gåva till läsaren, bättre ledsagare in i poesin finns inte.

Jag hade gärna velat läsa ännu en essä av Kundera, en ny novell av Sunesson, en roman av McCarthy och höra och se Birkin framföra ännu en sång på en scen i Paris, höra Ullén tala i radio om Petrarca och sluta ögonen när Tony Bennet gör ännu en nytolkning av en jazzklassiker på Radio City Music Hall

Så blir det inte. Men jag läser Heidenstams ord och får tröst.

Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.