Sommaren är slut. Känner mig inte alls piggare än i vintras. Inte mer solbränd, inte smalare, inte lyckligare. Men det allvarligaste är att inte ens känner mig arg vilket signalerar att jag helt enkelt inte tillhör samtiden.

Alla omkring mig tycks arga. I DN är både chefredaktör Wolidarski och krönikör Schulman arga på Lena Andersson.  På kultursidan har Eva Beckman – ett par decennier för sent – kommit till insikt om att Horace Engdahl gavs för stort inflytande i litteraturdebatten på 80-talet.

 Who cares? Numera har han fått alla sina mögliga ostar i retur och tycks förvisad till Göteborg.

Alla är arga på regeringen som i sin tur förmodligen i hemlighet är arg på Sverigedemokraterna vilka som bekant är arga på alla partier, nyhetsredaktioner och museichefer som råkat komma i deras väg.

Själv är jag mannen utan åsikter. Jag gillar de böcker jag läser och de konserter jag hör (se avdelningarna Timms Tips och Ljud). Jag är inte ens en gång arg över att det regnat så mycket. Förmodligen har jag förtjänat det väder jag fått.

På en fest börjar en bekant tala om ett våldsamt gräl jag tydligen bevittnade på 80-talet. Hon minns det tydligt, jag har helt glömt bort det. Jag deltog inte i argumentationen men jag måste alltså ha hört den. Tydligen hade jag inte ens som ung några åsikter.

Måste försöka vända detta till en fördel och inse att jag inte saknar åsikter men är befriad från åsikter. Följaktligen borde jag nu kunna gå med spänstiga steg genom livet. Faen tro’et…