En gång på 80-talet fick jag chansen att intervjua författaren och kulturskribenten Susan Sontag i hennes hem i New York. Det blev en dålig intervju trots att jag tyckte om hennes texter och vi bägge hade en gemensam referens i kulturikonen Roland Barthes. Men ett misslyckat möte är också ett möte. Av allt som sades minns jag dels hennes bestämda kritik av ALLT som hade med TV att göra. Jag trodde helt enkelt inte att så skärpt person kunde vara så avvisande gentemot populärkultur. Men jag minns med glädje också hennes bestämda övertygelse om att böcker föds av andra böcker; filmer av andra filmer; all konst ger näring åt det som håller på att skapas.

Jag har burit med mig Sontags ord genom årtionden av arbete och dessutom kunnat konstatera att energi föds av arbetets möda. Just när man förkyld, trött eller stressad finns anledning att se det man inte tror att man vill se: en ny utställning, en pjäs som verkar konstig, en film vars handling inte har ett dugg med ens eget liv att göra.

För att metoden ska fungera behövs naturligtvis att det kommer något oväntat längs livsvägen. Under ett par septemberdagar har Dramaten gästats av den spanska skådespelerskan Angélica Liddell, en urkraft i europeisk kultur. Hon har sin egen teatergrupp, Atra Bilis Teatro som de senaste decennierna tillhört eliten på alla världens teaterfestivaler. I Liebestod (som kunnat ses på Avignonfestivalen och på Odéon-teatern i Paris) har hon skrivit texten som handlar om en kvinnlig skådespelerskas raseri men också om den legendariske tjurfäktaren Belmonte som var aktiv i början av 1900-talet.  Texten är en lång monolog, men scenbilden är lika viktig som orden. Spelpaltsen är en tjurfäktningsarena vilket känns som en naturlig plats för Angélica Liddell – hennes teater har alltid varit nära performanceartister som Marina Abramovic – det vill säga inkluderat blod, våld och kroppsliga provokationer.

Liddell är lika ur-spansk som Lorca, lika provokativ som filmaren och teatermannen Arrabal och lika skruvad i bilderna som Buñuel. Hon skapar konst som befinner sig i korsningen mellan teater, film, bildkonst musik och dans. Liebestod (som anspelar på Wagners Tristan och Isolde) är en ordrik pjäs men där finns också bilder utan tal – som när en glaskista med en stympad manskropp dras över scenen. Och den levande katten bakom glaset fångar allas uppmärksamhet. Glaskistan har förekommit i andra av hennes verk, blodet likaså och förstås den våldsamma utlevelsen. Och skådespelerskan är nog släkt med katten…

Angélica Liddell har skrivit, regisserat, gjort scenografin och kläderna – och så framför hon den långa och komplicerade texten både som tal och sång, allt med övermänskligt perfekt kontroll. Dansar gör hon också. Och det med ett tempo och en intensitet som får det mesta som jag sett på svenska scener att framstå som konserverad tankegröt.

 Liddell säger i Liebestod att vi har fel sorts samhälle. Hon vill ersätta snusförnuftets ljumma diktatur med blod, mysterier och poesi. Hon vill leva i ett samhälle som räknar med religion och mysterier.

Det är bara att tacka Dramaten för denna kulturimport som är del av Bergmanfestivalen. Vi behöver den!