Vad ska man ha en klassiker till?

Det undrade skolbarn redan på den gamla onda tiden när kidsen skulle traggla sig igenom Horatius på latin. Numera studeras klassikerna sällan men de blir allt fler. Bara förra veckan utnämndes både Madonna och Miljöpartiets kvinnliga språkrör till klassiker, den ena på grund av sin begåvning, den andra på grund av sin kylslagenhet vid en presskonferens.

The rest is silence, som en annan klassiker skrev

Att klaga på att det spelas för lite klassisk teater, läses för lite klassisk litteratur och byggs för få klassiska hus liknar att klaga på vädret: en ritual som i bästa fall lättar på trycket för den som klagar men inte ändrar mycket.

Berlusconi som avled i somras verkar ha tillbringat sina nätterna de senaste tre åren åt att köpa konst via kabel-tv. Det gäller vad som förr kallades ”Hötorgskonst”, alltså verk av tvivelaktigt konstnärligt värde, men Berlusconi som en gång i tiden lät sig fotograferas framför sin ägandes Titian var mer än nöjd med de uppskattningsvis 25000 verk han köpte de sista åren av sitt liv. Inköpen var så omfattande att ett par av konsthandlarna faktiskt försökte få honom att avstå från de nattliga beställningarna men begäret var starkare än förnuftet. Berlusconi packade inte ens upp alla tusentals tavlor som levererades utan lät förvara dem i en lada. Många av dem är dåliga avbildningar av klassiska verk, så på sätt och vis var Berlusconi en älskare av klassikerna. Hans barn, som ska dela arvet, slåss dock inte om att få dem.

Överkonsumtion av klassiker är knappast något som präglar vår tid. Och efter att ha läst om Berlusconis inköp må en naiv fråga vara tillåten: vad är klassikerna bra för?

Den frågan har jag ställt mig själv detta år efter att ännu en gång ha läst om Odyssén och olika kommentarer av den. Ja, jag har till och med försökt skriva en essä om den. Jag måste erkänna att det har varit svårt att förklara för vännerna varför jag ägnar Homeros text den så mycket tid. Och Odyssén behöver knappast någon ytterligare kommentar. Men mer än 60 år efter att jag för första gången mötte berättelsen som serietidning börjar jag om. Då som nu slår Odyssén ”läxböckerna”, de man ska läsa för att få godkänt av samtiden.

Klassikerälskare har det inte förspänt i Sverige men den som tar sig till Dramaten för att se Perserna och Trojanskorna, får inte bara två klassiska dramer på en kväll utan också känslan av att äntligen förstå något av vad som utspelas i Mellanöstern. Normalt är jag tveksam mot att koppla klassikeruppsättningar alltför hårt till dagsaktuella händelser men dessa pjäser av Aischylos och Euridipes går inte att lösgöra från nyhetssändningarna.

Aischylos (som själv deltog i kriget) skildrar i Perserna vad som händer efter ett invasionskrig. Drottningen och hennes rådgivare får reda på att världens största armé som de skickat iväg faktiskt förlorat mot en mindre motståndare. Det finns ingen räddning, inget sätt att omtolka nyheterna. Världen som den har sett ut tar slut. Hur ska de hantera nederlaget?

Också Trojanskorna som spelas oftare än Perserna handlar om världen efter kriget. Tio års kamp om Troja är över, hur ska de segrande grekerna hantera krigsfångarna? Går det att respektera dem, går det att söka försoning  eller är det bäst att döda dem?

Karl Dunér är både regissör och bildkonstnär, han respekterar texten men skapar ett nytt scenrum, en ny rytm. Föreställningen på Dramaten kan ses som en replik i debatten om vad vi ska ha teatern till. Texterna är skrivna sekler innan Kristus föddes men de fungerar här och nu. De visar oss världen på ett för oss nytt sätt.

Kan inte låta bli att undra vad Berlusconi sagt om han fått se bilder av dekoren.