Det har varit temat för en debatt som rasat på kultursidorna hösten 2023.

Inte hört talas om den? Nåja, ”rasat” är nog fel ord. Mycket lite inom svensk teater utlöser en rasande debatt. Teaterdebatt bygger på att tidningsredaktioner upplåter spaltutrymme så att redan kända ”teaterarbetare” (fel att använda ett 70-talsord) kan markera sina positioner kring scenen, det vill säga på ett diskret sätt säga vilka de vill hänga med.

Det är lätt att sucka över svensk teater. Ändå kan scenkonst ge publikupplevelser som lever kvar i minnet i decennier. Denna höst har jag sett två uppsättningar som är svåra att glömma. Dels i Aten i november då jag såg Romáland på Onassis Stegi Foundation. Jag hade läst att det skulle vara en politisk pjäs om romernas situation i Grekland och jag var beredd på lite plakatteater. Men undertiteln lyder ”One upon a time, between real and unreal” och visade sig vara en pjäs där de två kända regissörerna Anestis Azas och Prodromos Tsinikoris (som också tidigare arbetat med vad de kallar dokumentärteater) intervjuat romer om deras liv och satt ihop det till ett textcollage. Så långt inget nytt. Men collaget är långtifrån förutsägbart, personerna på scenen berättar om sina drömmar och framförallt – de spelar sig själva. Dessa amatörer (som knappt varit på på en teater tidigare) är alltså både skådespelare som säger vad regissörerna bestämt och personer som upplevt vad som sägs. Det blir en ambivalent och fascinerande föreställning där man icke-rom (och i mitt fall som icke-grek dubbelt utanför) såg både sanning och representation. ”Den här pipan är inte en pipa” sade som bekant surrealisten Magritte om en målning föreställande en pipa. Men Romáland är både verklighet och teater, avbildning och källa. Och dessutom roligt som när en av skådespelarna säger till oss i publiken att hon inte har något arbete när föreställningen läggs ner men har lämnat sitt telefonnummer i teaterkassan ”Men ni får bara ringa om arbete. Inget annat!”. Det var en kväll med ovanlig kontakt mellan publik och aktörer och ett grepp som fick oss i publiken att inte tycka syn om någon på avstånd utan förde oss närmare andra människors liv.

I Stockholm ser jag Suzanne Ostens uppsättning av Konspiration, skriven av Erik Uddenberg. Osten, om någon en 70-talsikon ska alltså på nationalscenen visa ”en berättelse om Sverige under tre olika epoker. Om sanningarna vi tagit för givna. Om optimismen, framtidstron och de pålitliga auktoriteterna. Om lögnerna som avslöjats. Om Vietnam-demonstrationer, Palme-mord och LSD-experiment. Och om människorna som inte längre vet vad och vem man kan lita på.”

Precis som de grekiska regissörerna sägs detta bygga på intervjuer. Men där slutar likheterna. Medan den grekiska pjäsen har nerv, smärta och autenticitet är Konspiration en barnpjäs för vuxna. Det är dans, skrik och spex. Skådespelarna klänger på stolar, klättrar på väggar, dansar hysteriskt – ja, det är mer fars än komedi med den ena sångnumret efter det andra. I den första akten suckar de åskådare som var med på 70-och 80-talen igenkännande åt flosklerna om revolution och satsa på sig själv andan.

Först akten tar bortåt två timmar.

I andra akten är vi framme vi foliehattarnas epok och barnteatern blir studentspex. Många i publiken nickar instämmande åt replikerna och skrattar med och applåderar de många och långa sångnumren. Hädiskt tänker jag att det känns lite som på en Kardemumma-revy, bara av publiken nu har andra politiska sympatier. Att gå på teatern för att ha roligt är förstås inte fel. Men varför i hela tiden väljer en intressant regissör som Suzanne Osten att sätta upp denna mediokra text. Och hur gick den igenom Kungliga Teaterns dramaturgiat? 

Efter en sådan kväll kan man vara beredd att bänka sig framför TV 4:as Beckdeckare för att se något oförutsägbart och djuplodande men lyckligtvis har Dramaten (med hjälp av privata sponsorer) fortfarande råd med andra saker. Isabelle Hupperts gästspel med Mary Said What She Said, är också den en föreställning med rötterna i 70-talet, men inte dess politiska teater utan modernismen.

Robert Wilson slog igenom med Einstein on the beach, en opera med musik av Philip Glass och har i decennier varit verksam i USA och Europa med ständigt nya avant-gardeproduktioner inom teater och opera. Gästspelet på Dramaten är en typisk Wilsonföreställning: stiliserade rörelser repetitiv musik, fantastiska kostymer, spekulativv ljussättning (Wilson är också scenograf och ljussättare). Och så Isabelle Huppert som med glödande intensitet ger Skottlands drottning Maria Stuart kropp och röst i en rasande monolog om livets bitterhet och fejden med systern Elisabeth I.

Sådana kvällar slår teater allt annat.