Författaren Sven Fagerberg berättar i en av sina böcker om hur han som ung går till en politisk debatt och blir djupt besviken. Han hade väntat sig ett samtal där deltagarna lyssnade och lärde av varandra. Jag minns inte i vilken bok episoden förekommer men ingen lär idag gå till en debatt (om nu några fysiska sådana ens förekommer) med förväntan om samtal. Nej, ”det goda samtalet” är lika omodernt som en hästdragen skördetröska – något man bara tar till i yttersta nödfall.

Skulle eventuellt det förekomma någon form av samtal över skyttegravarna genererar det mer ilska. Johan Croneman, som länge varit någon sorts tv-kritiker i DN men numera mest tycks vilja tillhöra ledarredaktionen, efterlyser ”mer hardcore” i ett av SVT:s debattprogram där politrukerna Måwe och Suhonen talar politik.  Han vill att de sätter tänderna i varandra. Debattörna har tydligen bettskenor i tv-studion.

Utgångspunkten för programmet är att det går att samtala om politik med meningsmotståndare. Croneman hävdar att ”det blir meningslöst att titta om man inte redan bestämt sig för på vems sida man står”. Sven Fagberg är död sedan länge och drömmen om det goda samtalet är begravd. Men behöver vi verkligen fler gräl, fler förolämpningar, sämre lyssnande?

Rent teoretiskt kan man hävda att tydliga motsättningar gör de politiska analyserna tydligare men det gällde innan näthatet blommade ut. Den som följer amerikansk inrikespolitik och lyssnar till några av primärvalsdebatterna märker snart att motsättningarna visserligen är tydliga men inläggen desto luddigare, för att inte säga direkt osammanhängande. Att de DeSantis och Haley inte är överens förstår vem som helst – men vad skiljer dem åt? Hur tänker de styra om de får chansen? Om det ger debatterna inte besked.

Sven Fagerberg gick besviken hem från sin första politiska debatt. Sedan följde ett långt författarskap. Han var från början civilingenjör och arbetade inom Wallenbergsfären (vars ledning inte förstod ett dugg när tjänstemans namn började synas på tidningarnas kultursidor). Fagerberg slog igenom 1950 med en briljant essä i vilken han jämför rationellt tänkande med kollektivt undermedvetna, rationalitet mot skapande. Utgångspunkten är läsning av Joyce och Eliot. Sedan följde ett långt författarskap. En typisk Fagerbergtitel från 60-talet är ”Dialog i det fria”, en essäsamling som är både konkret och rolig. Fagerberg förenar utan ansträngning kunskaper om grekisk filosofi, managementkultur med ett föräldramöte han varit med om. Med tiden blev hans skrifter aningen ”flummiga”, för mycket myter, för lite klassisk filosofi för min smak. Men jag fortsatte läsa dem. Det goda samtalet kräver att man lyssnar också när man inte håller med, också när det kan förefalla som slöseri med tid.

Nu lever vi talandets tid. Alla har åsikter, ingen har tid att ta del av dem. Också jag är en icke-lyssnare. För varje självmedvetet aggressivt inlägg minskar mitt intresse för politik. Låt de lomhörda köa till talarstolarna. Det finns ett liv bortom åsikterna.