Biden är för gammal. Macron är arrogant. Starmer är för stel. Sunak är för rik. Trump är för vulgär. De svenska partiledarna överlåter jag av barmhärtighet åt den stora glömskan. Så vad ska man göra denna sommar?

Läsa en ny svensk roman? Nej, de är privata, tråkiga och dessutom dåligt skrivna. Det har jag läst på kultursidorna så det är säkert sant. Nå, kanske ska jag gå på en rockfestival? Nej, de är för dyra. Visafton i gröngräset? Nej, jag får någon sorts pollenallergi när feta trubadurer sjunger samhällskritiska svenska visor. Gå på sommarteater? Nej, jag vill inte se pjäser misshandlas av aldrig så välmenande halvamatörer medan regnet faller.

På den avlägsna tiden när Sverige fortfarande hade en kulturminister värdig titeln sade Bengt Göransson att han var orolig för att vi skulle få en evenemangskultur. Gott om festivaler och firanden alltså, men en påver kulturvardag. De senaste decenniernas kulturministrar har sällan uttryckt någon oro eller ens något större intresse för kultur så kanske är den risken obefintlig. Men sommarens kulturutbud har åtminstone inte hittills fyllt mig med någon upptäckarglädje. Så vad göra?

Enklaste lösningen är att läsa en klassiker. De finns att låna, de finns som e-böcker och med lite möda kan man leta upp intressanta texter att läsa om klassikern. Samma år jag hade jag slutat gymnasiet – jag talar forntid  – köpte jag Odysseus av James Joyce och sedan dess har jag tagit för vana att varje sommar läsa om ett kapitel eller två. Några år bytte jag bort den mot Prousts På spaning…  men nu är jag tillbaka vid Joyce igen. Orsaken är att jag var Dublin några kalla vårdagar och trots att det är en ganska ful stad är den full av Joyce.

 Istället för att njuta av språklekar och skämt så försökte jag se staden med Joyce ögon. Jag började jag med Dublinbor, den underbara novellsamling Joyce skrev innan han gav sig på Odysseus. Och trots det kalla regnet blev jag varm. Överallt såg jag gestalterna från novellerna. De Joyce skriver om lever fortfarande, utanför boksidorna. De bara gästspelar i böckerna.

Jag lärde mig känna igen fasader, pubar, restauranger och hotell från novellerna och Odysseus. . Jag börjar lyssna till irländsk folkmusik, gick på konserter och teater för att höra Joyces språk. Överallt mötte jag honom. Så medan regnet faller och sommardrömmarna med dropparna så seglar jag i Odysseus kölvatten genom den lilla staden som rymmer en hel värld.

Den värld politiker aldrig säger ett ord om.

Författaren Sven Fagerberg berättar i en av sina böcker om hur han som ung går till en politisk debatt och blir djupt besviken. Han hade väntat sig ett samtal där deltagarna lyssnade och lärde av varandra. Jag minns inte i vilken bok episoden förekommer men ingen lär idag gå till en debatt (om nu några fysiska sådana ens förekommer) med förväntan om samtal. Nej, ”det goda samtalet” är lika omodernt som en hästdragen skördetröska – något man bara tar till i yttersta nödfall.

Skulle eventuellt det förekomma någon form av samtal över skyttegravarna genererar det mer ilska. Johan Croneman, som länge varit någon sorts tv-kritiker i DN men numera mest tycks vilja tillhöra ledarredaktionen, efterlyser ”mer hardcore” i ett av SVT:s debattprogram där politrukerna Måwe och Suhonen talar politik.  Han vill att de sätter tänderna i varandra. Debattörna har tydligen bettskenor i tv-studion.

Utgångspunkten för programmet är att det går att samtala om politik med meningsmotståndare. Croneman hävdar att ”det blir meningslöst att titta om man inte redan bestämt sig för på vems sida man står”. Sven Fagberg är död sedan länge och drömmen om det goda samtalet är begravd. Men behöver vi verkligen fler gräl, fler förolämpningar, sämre lyssnande?

Rent teoretiskt kan man hävda att tydliga motsättningar gör de politiska analyserna tydligare men det gällde innan näthatet blommade ut. Den som följer amerikansk inrikespolitik och lyssnar till några av primärvalsdebatterna märker snart att motsättningarna visserligen är tydliga men inläggen desto luddigare, för att inte säga direkt osammanhängande. Att de DeSantis och Haley inte är överens förstår vem som helst – men vad skiljer dem åt? Hur tänker de styra om de får chansen? Om det ger debatterna inte besked.

Sven Fagerberg gick besviken hem från sin första politiska debatt. Sedan följde ett långt författarskap. Han var från början civilingenjör och arbetade inom Wallenbergsfären (vars ledning inte förstod ett dugg när tjänstemans namn började synas på tidningarnas kultursidor). Fagerberg slog igenom 1950 med en briljant essä i vilken han jämför rationellt tänkande med kollektivt undermedvetna, rationalitet mot skapande. Utgångspunkten är läsning av Joyce och Eliot. Sedan följde ett långt författarskap. En typisk Fagerbergtitel från 60-talet är ”Dialog i det fria”, en essäsamling som är både konkret och rolig. Fagerberg förenar utan ansträngning kunskaper om grekisk filosofi, managementkultur med ett föräldramöte han varit med om. Med tiden blev hans skrifter aningen ”flummiga”, för mycket myter, för lite klassisk filosofi för min smak. Men jag fortsatte läsa dem. Det goda samtalet kräver att man lyssnar också när man inte håller med, också när det kan förefalla som slöseri med tid.

Nu lever vi talandets tid. Alla har åsikter, ingen har tid att ta del av dem. Också jag är en icke-lyssnare. För varje självmedvetet aggressivt inlägg minskar mitt intresse för politik. Låt de lomhörda köa till talarstolarna. Det finns ett liv bortom åsikterna.

Det har varit temat för en debatt som rasat på kultursidorna hösten 2023.

Inte hört talas om den? Nåja, ”rasat” är nog fel ord. Mycket lite inom svensk teater utlöser en rasande debatt. Teaterdebatt bygger på att tidningsredaktioner upplåter spaltutrymme så att redan kända ”teaterarbetare” (fel att använda ett 70-talsord) kan markera sina positioner kring scenen, det vill säga på ett diskret sätt säga vilka de vill hänga med.

Det är lätt att sucka över svensk teater. Ändå kan scenkonst ge publikupplevelser som lever kvar i minnet i decennier. Denna höst har jag sett två uppsättningar som är svåra att glömma. Dels i Aten i november då jag såg Romáland på Onassis Stegi Foundation. Jag hade läst att det skulle vara en politisk pjäs om romernas situation i Grekland och jag var beredd på lite plakatteater. Men undertiteln lyder ”One upon a time, between real and unreal” och visade sig vara en pjäs där de två kända regissörerna Anestis Azas och Prodromos Tsinikoris (som också tidigare arbetat med vad de kallar dokumentärteater) intervjuat romer om deras liv och satt ihop det till ett textcollage. Så långt inget nytt. Men collaget är långtifrån förutsägbart, personerna på scenen berättar om sina drömmar och framförallt – de spelar sig själva. Dessa amatörer (som knappt varit på på en teater tidigare) är alltså både skådespelare som säger vad regissörerna bestämt och personer som upplevt vad som sägs. Det blir en ambivalent och fascinerande föreställning där man icke-rom (och i mitt fall som icke-grek dubbelt utanför) såg både sanning och representation. ”Den här pipan är inte en pipa” sade som bekant surrealisten Magritte om en målning föreställande en pipa. Men Romáland är både verklighet och teater, avbildning och källa. Och dessutom roligt som när en av skådespelarna säger till oss i publiken att hon inte har något arbete när föreställningen läggs ner men har lämnat sitt telefonnummer i teaterkassan ”Men ni får bara ringa om arbete. Inget annat!”. Det var en kväll med ovanlig kontakt mellan publik och aktörer och ett grepp som fick oss i publiken att inte tycka syn om någon på avstånd utan förde oss närmare andra människors liv.

I Stockholm ser jag Suzanne Ostens uppsättning av Konspiration, skriven av Erik Uddenberg. Osten, om någon en 70-talsikon ska alltså på nationalscenen visa ”en berättelse om Sverige under tre olika epoker. Om sanningarna vi tagit för givna. Om optimismen, framtidstron och de pålitliga auktoriteterna. Om lögnerna som avslöjats. Om Vietnam-demonstrationer, Palme-mord och LSD-experiment. Och om människorna som inte längre vet vad och vem man kan lita på.”

Precis som de grekiska regissörerna sägs detta bygga på intervjuer. Men där slutar likheterna. Medan den grekiska pjäsen har nerv, smärta och autenticitet är Konspiration en barnpjäs för vuxna. Det är dans, skrik och spex. Skådespelarna klänger på stolar, klättrar på väggar, dansar hysteriskt – ja, det är mer fars än komedi med den ena sångnumret efter det andra. I den första akten suckar de åskådare som var med på 70-och 80-talen igenkännande åt flosklerna om revolution och satsa på sig själv andan.

Först akten tar bortåt två timmar.

I andra akten är vi framme vi foliehattarnas epok och barnteatern blir studentspex. Många i publiken nickar instämmande åt replikerna och skrattar med och applåderar de många och långa sångnumren. Hädiskt tänker jag att det känns lite som på en Kardemumma-revy, bara av publiken nu har andra politiska sympatier. Att gå på teatern för att ha roligt är förstås inte fel. Men varför i hela tiden väljer en intressant regissör som Suzanne Osten att sätta upp denna mediokra text. Och hur gick den igenom Kungliga Teaterns dramaturgiat? 

Efter en sådan kväll kan man vara beredd att bänka sig framför TV 4:as Beckdeckare för att se något oförutsägbart och djuplodande men lyckligtvis har Dramaten (med hjälp av privata sponsorer) fortfarande råd med andra saker. Isabelle Hupperts gästspel med Mary Said What She Said, är också den en föreställning med rötterna i 70-talet, men inte dess politiska teater utan modernismen.

Robert Wilson slog igenom med Einstein on the beach, en opera med musik av Philip Glass och har i decennier varit verksam i USA och Europa med ständigt nya avant-gardeproduktioner inom teater och opera. Gästspelet på Dramaten är en typisk Wilsonföreställning: stiliserade rörelser repetitiv musik, fantastiska kostymer, spekulativv ljussättning (Wilson är också scenograf och ljussättare). Och så Isabelle Huppert som med glödande intensitet ger Skottlands drottning Maria Stuart kropp och röst i en rasande monolog om livets bitterhet och fejden med systern Elisabeth I.

Sådana kvällar slår teater allt annat.

Vad ska man ha en klassiker till?

Det undrade skolbarn redan på den gamla onda tiden när kidsen skulle traggla sig igenom Horatius på latin. Numera studeras klassikerna sällan men de blir allt fler. Bara förra veckan utnämndes både Madonna och Miljöpartiets kvinnliga språkrör till klassiker, den ena på grund av sin begåvning, den andra på grund av sin kylslagenhet vid en presskonferens.

The rest is silence, som en annan klassiker skrev

Att klaga på att det spelas för lite klassisk teater, läses för lite klassisk litteratur och byggs för få klassiska hus liknar att klaga på vädret: en ritual som i bästa fall lättar på trycket för den som klagar men inte ändrar mycket.

Berlusconi som avled i somras verkar ha tillbringat sina nätterna de senaste tre åren åt att köpa konst via kabel-tv. Det gäller vad som förr kallades ”Hötorgskonst”, alltså verk av tvivelaktigt konstnärligt värde, men Berlusconi som en gång i tiden lät sig fotograferas framför sin ägandes Titian var mer än nöjd med de uppskattningsvis 25000 verk han köpte de sista åren av sitt liv. Inköpen var så omfattande att ett par av konsthandlarna faktiskt försökte få honom att avstå från de nattliga beställningarna men begäret var starkare än förnuftet. Berlusconi packade inte ens upp alla tusentals tavlor som levererades utan lät förvara dem i en lada. Många av dem är dåliga avbildningar av klassiska verk, så på sätt och vis var Berlusconi en älskare av klassikerna. Hans barn, som ska dela arvet, slåss dock inte om att få dem.

Överkonsumtion av klassiker är knappast något som präglar vår tid. Och efter att ha läst om Berlusconis inköp må en naiv fråga vara tillåten: vad är klassikerna bra för?

Den frågan har jag ställt mig själv detta år efter att ännu en gång ha läst om Odyssén och olika kommentarer av den. Ja, jag har till och med försökt skriva en essä om den. Jag måste erkänna att det har varit svårt att förklara för vännerna varför jag ägnar Homeros text den så mycket tid. Och Odyssén behöver knappast någon ytterligare kommentar. Men mer än 60 år efter att jag för första gången mötte berättelsen som serietidning börjar jag om. Då som nu slår Odyssén ”läxböckerna”, de man ska läsa för att få godkänt av samtiden.

Klassikerälskare har det inte förspänt i Sverige men den som tar sig till Dramaten för att se Perserna och Trojanskorna, får inte bara två klassiska dramer på en kväll utan också känslan av att äntligen förstå något av vad som utspelas i Mellanöstern. Normalt är jag tveksam mot att koppla klassikeruppsättningar alltför hårt till dagsaktuella händelser men dessa pjäser av Aischylos och Euridipes går inte att lösgöra från nyhetssändningarna.

Aischylos (som själv deltog i kriget) skildrar i Perserna vad som händer efter ett invasionskrig. Drottningen och hennes rådgivare får reda på att världens största armé som de skickat iväg faktiskt förlorat mot en mindre motståndare. Det finns ingen räddning, inget sätt att omtolka nyheterna. Världen som den har sett ut tar slut. Hur ska de hantera nederlaget?

Också Trojanskorna som spelas oftare än Perserna handlar om världen efter kriget. Tio års kamp om Troja är över, hur ska de segrande grekerna hantera krigsfångarna? Går det att respektera dem, går det att söka försoning  eller är det bäst att döda dem?

Karl Dunér är både regissör och bildkonstnär, han respekterar texten men skapar ett nytt scenrum, en ny rytm. Föreställningen på Dramaten kan ses som en replik i debatten om vad vi ska ha teatern till. Texterna är skrivna sekler innan Kristus föddes men de fungerar här och nu. De visar oss världen på ett för oss nytt sätt.

Kan inte låta bli att undra vad Berlusconi sagt om han fått se bilder av dekoren.

Sommaren är slut. Känner mig inte alls piggare än i vintras. Inte mer solbränd, inte smalare, inte lyckligare. Men det allvarligaste är att inte ens känner mig arg vilket signalerar att jag helt enkelt inte tillhör samtiden.

Alla omkring mig tycks arga. I DN är både chefredaktör Wolidarski och krönikör Schulman arga på Lena Andersson.  På kultursidan har Eva Beckman – ett par decennier för sent – kommit till insikt om att Horace Engdahl gavs för stort inflytande i litteraturdebatten på 80-talet.

 Who cares? Numera har han fått alla sina mögliga ostar i retur och tycks förvisad till Göteborg.

Alla är arga på regeringen som i sin tur förmodligen i hemlighet är arg på Sverigedemokraterna vilka som bekant är arga på alla partier, nyhetsredaktioner och museichefer som råkat komma i deras väg.

Själv är jag mannen utan åsikter. Jag gillar de böcker jag läser och de konserter jag hör (se avdelningarna Timms Tips och Ljud). Jag är inte ens en gång arg över att det regnat så mycket. Förmodligen har jag förtjänat det väder jag fått.

På en fest börjar en bekant tala om ett våldsamt gräl jag tydligen bevittnade på 80-talet. Hon minns det tydligt, jag har helt glömt bort det. Jag deltog inte i argumentationen men jag måste alltså ha hört den. Tydligen hade jag inte ens som ung några åsikter.

Måste försöka vända detta till en fördel och inse att jag inte saknar åsikter men är befriad från åsikter. Följaktligen borde jag nu kunna gå med spänstiga steg genom livet. Faen tro’et…

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna.Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam när Gustav Fröding dött den 8 februari 1911. Så fort dikten är klar skickar han Gustaf Frödings Jordafärd till Hugo Alfvén och ber denne tonsätta orden så att den kan framföras vid begravningen den 12 februari. Alfvén tyckte uppdraget var hopplöst men under en kvällspromenad hörde han kyrkklockorna slå och fick en idé…

Detta har varit dödens sommar, åtminstone för mig: Milan Kundera, Sinéad O’Connor, Tony Bennet, Jane Birkin, Cormac McCarthy och på ett mer personligt plan författarna Ola Sunesson och Jan Olov Ullén.

Den sistnämnde hade elegant och precist kunnat analysera Heidenstams dikt. Själv kom jag bara ihåg raden ”en efter en till skuggornas värld” som jag måste hört som tonåring och sedan knappt tänkt på. Men när nyheten om Sinéad O’Connors död nådde mig dök orden plötsligt upp utan att jag kom ihåg vilken dikt de kom ur och vem som hade skrivit dem.

Orden och rösterna från dessa nyss döda har följt mig genom vuxenheten. Kunderas makalösa förnyande av romankonsten genom att avstå från psykologiserande och förena intrig och essä har varit avgörande för mitt eget sätt att skriva. Sinéad O’Connors röst tycks mig komma från paradiset. Tony Bennets sätt att behandla en slagdängas text visar att ord ska mötas med kärlek och inlevelse. Jane Birkins motto om att behandla det allvarliga med lätthet och det lätta på allvar är en fixstjärna jag följer. McCarthys våldsamhet visar att jag måste bli modigare och se klart på världen, hur obehaglig den än är. Ola Sunessons roman Röda rummet om övergången mellan 60-talets ungdomsuppror och stalinism är glömd men borde vara en klassiker. Jan Olov Ulléns De bästa svenska dikterna är en gåva till läsaren, bättre ledsagare in i poesin finns inte.

Jag hade gärna velat läsa ännu en essä av Kundera, en ny novell av Sunesson, en roman av McCarthy och höra och se Birkin framföra ännu en sång på en scen i Paris, höra Ullén tala i radio om Petrarca och sluta ögonen när Tony Bennet gör ännu en nytolkning av en jazzklassiker på Radio City Music Hall

Så blir det inte. Men jag läser Heidenstams ord och får tröst.

Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.

Att gamla människor dör är ingen nyhet. Vi borde inte rapportera om deras frånfällen, sade en gång en av radions chefer till mig och uppmanade mig och andra kulturjournalister att inte skriva några fler runor om gamla döda författare.

Att döden inte kommer oväntat till gamla hade han förstås rätt i. Kanske har ingenting hänt genom att Cormac McCarthy avlidit. Men mycket har förändrats. Världen känns annorlunda. Det är svårare att skriva, svårare att se verkligheten i ögonen. Svårare att förstå världen.

Jag vet inte om Cormac McCarthy var USA:s bäste författare under de senaste 50 åren men han var så särpräglad i sitt språk och sina perspektiv att det inte går att byta ut en roman av McCarthy mot någon annan författares verk, hur bra författare vi än talar om.

I min recension i radion av hans senaste/sista roman (länk till den på denna hemsida under rubriken ”ljud”) hoppades jag att han skulle fortsätta skriva och få Nobelpriset. Själv tror han gav tusan i det – han var extremt tillbakadragen, knappast av princip utan mest för att han tyckte att författare inte skulle tala utan skriva. Så under en mycket lång karriär gav han bara en handfull intervjuer och verkade känna sig rätt nöjd med avskildheten. En av hans fruar har berättat hur han, när de levde så fattiga att de inte ens hade badrum utan fick tvätta sig i en sjö, tackade nej till att åka till ett universitet och tala om sin senaste bok. Motiveringen var ”allt jag vill säga står i boken”.

Så vad står i hans böcker?

Spännvidden är stor, mina egen favorit är Blodets meridian som kom redan 1985. I den berättar McCarthy om ett gäng ”skalpjägare” som härjar kring gränsen mellan Mexiko och Texas. Det är blodigt, grymt och våldsamt men det som fascinerar är språket som blir som landskapet: torrt, farligt, skarpt.  Långt senare sade Cormac McCarthy att inte förstod sig på Henry James och Proust. Det förstår man om man läser Blodets Meridian. McCarthys ämne är födelse och död, inte relationer.

Efter flera decennier utan publikframgångar men medan växande rykte bland kritiker kom så No country for old men och Vägen, bägge stora framgångar både som romaner och filmer. Bäst som film är No country for old men, regisserad av bröderna Coen som fångar romanens säregna blandning av melankoli och våld.

Som gammal nådde Cormac McCarthy verkligen de stora upplagorna, varje ny bok var en litterär händelse. Själv förblev han anonym – och professionell. Han såg sig som arvtagare till William Faulkner och Dostojevskij men var mycket ödmjuk när han talade om dem.

Själv tvekar jag inte att kalla honom en av 1900-talets största romanförfattare.

Hans böcker finns fint översatta till svenska så Du som inte provat på kan börja läsa honom denna sommar. Den blir nog inte så fridfull som det sägs att sommaren skall vara. Men avgjort rik på upplevelser!