Den 29 mars avled Agnès Varda. Det är nästan obegripligt. Om någon föreföll odödlig var det hon.

Agnés Varda debuterade redan 1954 med kortfilmen La pointe courte, som brukar betraktas som den första filmen i Nya Vågen. Varda kom alltså före Truffaut, Chabrol, Godard och alla de andra. I filmen spelas ett gift par med problem av professionella skådespelare men invånarna i fiskebyn också är med. Det är en fiktiv historia om två makar, men också en dokumentär om livet i den lilla fiskebyn och dessutom en film om konst (makarna representeras av olika objekt).

Och så fortsatte det i mer än ett halvsekel. Ingen filmare har så obekymrat blandat genrer som Varda. Hon visste inte så mycket om film när hon började, men var i gengäld en skicklig fotograf som excellerade i bilder av skådespelare. Hon ville ge filmerna en personlig stil, precis som författares stil. att filmerna. Idén låg i tiden (lanserad bla av Alexandre Astruc) och Varda höll fast vid den. Hon kallade det för ciné-criture, en ordlek med cinéma och écriture (film och skrivkonst). 

 Ordleken är typisk för henne. Åtskilliga av hennes manliga kolleger i Nya Vågen var nog så allvarliga. Varda ler i sina filmer. Verkslistan är lång och blandar både spelfilm och dokumentärer. När de små digitala kamerorna kom var det en befrielse för Varda som i snabb takt gjorde flera underbara filmer. Varje film var en överraskning. Hon var alltid först med nya ämnen, nya uttryck. Den som vill ha en introduktion till Vardas livsverk kan få det av henne själv. Hennes sista verk är en filmad självbiografi i två delar ”Varda par Agnès”. Den kan man se gratis på kulturkanalen den tysk-franska tv-kanalen Arte. 

Du måste välja språket franskaför att hitta filmerna av/om Agnés Varda.

http://www.arte.tv

Det är nästan 70 år sedan Linje Lusta spelades på Dramaten. Det var bara två år efter urpremiären på Broadway. Sedan dess har Tennessee Williams anseende dalat, både i Sverige och i hemlandet. Mest därför att författarens senare karriär bestod av försök att förnya teatern, bland annat inspirerad av europeisk film. Modigt men föga framgångsrikt. Williams hade inte Strindbergs snabba ombytlighet, Beckets förmåga till koncentration – han var djupt rotad i den amerikanska södern (Tennessee är ett smeknamn som anspelar på hans djupa bindning till södern). När han skriver om den är han oslagbar som dramatiker.

 Att ta A streetcar named Desire, till Lusta går inte längre, just den spårvagnslinje som finns i pjäsen är ersatt med buss. Men gatan finns där. The Elysian fields är en lång gata (namnet syftar på Champs-Elysées i Paris) men efter att ha vandrat i Williams kvarter jag trodde det skulle bli svårt att återskapa den miljö av slum som pjäsen utspelas i. Numera är de gamla husen välvårdade och bebodda av övre medelklass. Hit åker alltså storasyster Blanche, en lärarinna för att träffa sin lillasyster Stella som lever med arbetaren Stanley, född i USA men med familjens rötter i Polen.. Att Williams valde att förlägga pjäsen till New Orleans är ingen slump. New Orleans är med amerikanska ögon en gränslös stad, nära Sodom och Gomorra, en entré till Hlevetet. Att Blanche lämnar sin plantage för att bosätta sig i staden signalerar desperation. Klassmotsättningar, könskamp, livslögner, svek, sjukdom, destruktivitet – allt växer i söderns fuktiga värme

På Dramaten har scenografen Sven Haraldsson byggt upp miljön som filmkulisser. Vi ser baksidan på studiobygget. Ljusa träplankor, stöttor. Skådespelarna står inne i rummen som är möblerade som på 40-talet. Korridorer används som gator. Allt detta ser vi på en stor tv-skärm. Det är alltså teater som filmas i nutid. Naturalism och fiktion på samma gång.

Regissören Stefan Larsson har nog gjort ett och annat studiebesök på europeiska teatrar. Greppet med livefilma har bland annat använts av Katie Mitchell som för några år sedan satte upp Fröken Julieför Berlins Schaubühne. Då använde hon kameran för att visa reaktionerna på vad som sades på scenen. Vi såg Kristin tjuvlyssna på Jean, Julie smög omkring, osynlig för Jean men synlig på tv-skärmen.

I Dramatenuppsättningen har kameran två uppgifter. Dels påminner den oss om Elia Kazans film med Marlon Brando i sin tighta t-shirt, dels lyfter den fram sunkigheten och den närmast animala energin i den lilla lägenheten där Blanche, Stella och Stanley lever hud mot hud. De är instängda i björnberget på Skansen. En del är dolt (men vi ser det på skärmen). En del utspelas inför publik. Inget glöms bort. Inget är osett.

Texten passar regissören Stefan Larsson, det här är inte postmodernism utan nästan naturalistiskt psykologisk teater. Williams kunde verkligen skriva så att skådespelarna blommar ut. Undertexten är rik, gestalterna håller ihop, språket gnistrar. Också bifigurerna lever vilket demonstreras av Shanti Roney som gör den uppvaktande Mitch så velig att man måste skratta trots att undergången är nära.

Ödet – eller snarare sociala media – gjorde att Dramaten någon dag innan premiären stoppade de sista föreställningarna av Orfeus stiger nerpå Elverket, en annan Williams-pjäs som inte har Linje Lustas energi och klarhet. Ödet gör också att Linje Lustaär löpsedelsaktuell vecka 13 med sin skildring av mäns våld mot kvinnor.Pjäsen handlar förstås om mycket mer: Blanches ständiga livslögner (Williams hade läst Ibsen), dold sexualitet (han kunde sin Freud) och klassmotsättningar (dem hade han sett hos morfar i Clarksdale). Precis som hos Faulkner kretsar många av Williams texter om det förflutnas tyngd, det vill säga svek som inte glöms bort. Allt finns på Dramatens lilla scen där skådespeleriet är så exakt som texten kräver för att fungera. Det får inte bli paus, allt hakar i vartannat i en malström av ord som drar ned oss i katastrofen. Det är gammaldags psykologisk teater – men levande!

På Elverket spelas denna vår Orfeus stiger ner. Titeln låter lite gammaldags och det var länge sedan författaren, Tennessee Williams var rubrikernas man. Recensionerna har varit artigt undrande – varför spelar Dramaten den här pjäsen?

    Men den är väl värd att se. Inte bara för att Williams har ett sällsynt vackert språk utan främst för att hans pjäser handlar om identitet.  Kärnan i Williams pjäser är människans ovilja att se saker för vad de verkligen är. Tennessee Williams förnamn är egentligen ett smeknamn som syftar på att han var så rotad i den amerikanska södern. Ingen kunde som han skildra hur ras, klass, kön och ålder färgar det enklaste samtal. 

Själv har jag gjort flera resor i den amerikanska södern vilka resulterat i radioprogram och boken Söderns Sötma. Bland annat har jag besökt Bluesens födelsestad, Clarksdale, där Tennessee Williams växte upp med sina morföräldrar och där jag traskat runt på jakt efter Williams miljöer och faktiskt lärt känna en man, Bubba, vars far kände Williams.

 Här ett utdrag ur boken (som Du kan köpa som e-bok på nätet eller som pappersbok via denna hemsida): 

”Förr i tiden delades Clarksdale av järnvägen (den gamla stationen som nu är bluesmuseum) och jag fortsätter under järnvägen till Reds. I New York hade det varit promenadavstånd men som alla andra tar jag bilen, kanske en smula uppskrämd av den ruffiga omgivningen. Jag har rekognoscerat, annars skulle jag inte hitta. En liten dörr på en oansenlig gata. Utanför hänger några ungdomar. Bredvid ligger det slitna Riverside Hotel där Bessie Smith Holiday dog. Det är inte svårt att se scenen och det är inte svårt att hitta människor som berättar om bilolyckan – fast de inte ens var födda år 1937. I Södern är nutiden som den florliknande växt som hänger på träden. En tunn spindelväv som man kan slita sönder men som fastnar på en själv. Men det starka är historien.

Bubbas far kände alltså Tennessee Williams, eller Thomas Lanier Williams som han döptes till, vilket gör mig nyfiken innan jag lär mig att Williams bodde i massor med städer i södern: Saint Louis, Natchez, Nashville, New Orleans och många andra. Inte heller tillhör Tennesse Williams det förflutna, han var verksam långt in på 70-talet. Det var bara det att publiken och media då brydde sig om andra dramatiker. 

Bubba berättar att hans far som gått i samma klass som Williams (född 1911, död 1983) tyckte att han var fånig, en vekling.  Han var också, tyckte fadern som med tiden blev borgmästare i Clarksdale, en notorisk lögnare. Williams skulle knappast  ha sagt emot. Hans tema i de stora pjäserna är förljugenheten: alla ljuger för alla. Blanche i Linje Lustaljuger om sitt liv, i Glasmenagerietljuger modern, I katt på hett plåttakljuger fadern. Andra av Williams gestalter ljuger om sin homosexualitet (vilket författaren själv länge gjorde). Jag såg Glasmenagrieten varm kväll i New Orleans och minns mest publikens lite surmulna koncentration. Applåderna var inte långa, det fanns ingen beundran för aktörer eller regi – åskådarna var för berörda för att beundra. Det var ett stycke av åskådarnas eget liv där uppe på scen.

I Williams pjäser skalas lager efter lager av – men var finns själva kärnan?

Jag misstänker att kärnan är just förljugenheten, det dold. Williams själv var en sammansatt människa som trots att han gav många intervjuer inte gav sanningen. Under 70-tals amerikanska Vietnamdebatt gav han stora bidrag till anti-krigsrörelsen men tog illa upp när han föstes samman med Norman Mailer vars pjäs ”Varför vi är i Vietnam” hade ett språk som stötte bort Williams. Ändå var han minst lika provokativ själv. En kardinal sade när Baby Dollfilmatiserats att varje katolik som övervägde att se filmen var på väg att begå en synd.

Han dolde länge sin homosexualitet och den största kärleken i livet, den till systern Rose, var tabubelagd eftersom hon med tiden blev sinnessjuk och lobotomiserades. 

När Williams inte längre skrev om södern och försökte förändra sitt formspråk gick det sämre. Hans verk är förbundet med sydstaterna, utan näringen från dessa små samhällen där alla känner varandras svagheter och utnyttjar dem fick hans pjäser inte luft under vingarna.

Williams blev en flitig resenär, vissa perioder var han på konstant resa. Han vistades hos Paul Bowles i Mexiko och i Europa träffade han den italienska skådespelerskan Anna Magnani för vilken han skrev Den tatuerade rosen. Resorna var en form av flykt och Williams sade att skrivandet och resandet är gester som liknar varandra. Han sade också att författande är ett våldsamt yrke.” Uppsättningen på Dramaten lyckas återskapa Williams värld komplett med bluesmusik och Coca-Cola.