Oroa dig inte, han kommer inte så långt till fotshandlar om tecknaren John Callahan, en kultfigur i 90-talets USA, beryktad för sina beska satir och sitt svåra liv. Callahan var föräldralös, började dricka i 12-årslåldern, 21 år gammal råkade han ut för en bilolycka och fick tillbringa resten av livet i rullstol: handikappad, alkoholiserad, en riktig loser. En av alla i utkanten av den amerikanska drömmen. Om honom har Gus van Sant gjort en biopic med Joaquin Phoenix i rullstolen.

Det är förstås välspelat men länge undrar jag vad som fascinerat van Sant i den här berättelsen. Han är så pliktskyldig i sin regi. Det är långt från den verklige Callahan som på telefonsvaren sade: ”Det här är John, jag är för deprimerad för att tala med dig idag. Läs in ditt meddelande när du hör skottet”.

Callahan var en fascinerande gestalt. Gus van Sant lyckas inte göra honom rättvisa men det finns scener med underbart skådespeleri.  Joaquin Phoenix som Callahan, Jonah Hill som en påfrestande snusförnuftig hippie – blir Callahans sponsor i avgiftningsprogrammet -och så Jack Black som den plufsige alkoholisten Dexter. De så irriterande tillbakalutade i sitt samspel att man tvingas in i tempot. Vad gäller Callahans svenska flickvän, flygvärdinnan Annu är det en så änglalik, osannolik gestalt att inte ens Rooney Mara kan ge henne kroppslighet eller göra henne viktig, riktig. Har Gus van Sant någonsin åkt med SAS?

Det hela känns som om filmen vore sponsrad av länkarna och flygbolaget och inget ont om det – men varför se den?

Jo, här ser vi sorgkanten på det amerikanska samhället som fascinerat van Sant alltifrån Drugstore Cowboy1989 vars huvudpersoner liknar denna films: begåvade, marginaliserade, inte permanent olyckliga men utanför sammanhangen. De fungerande scenerna i filmen räcker för att vi ska se våra kantstötta medmänniskor med lite mer respekt.

Hör en längre recension på Sveriges Radios hemsida: sverigesradio.se

Klicka på P 1 och vidare till Kulturnytt.

Berättelsen om protesternas 1968 kan läggas som ett pussel. Där har vi studentrevolterna i USA, där har vi demonstrationstågen mot Vietnamkriget, där har vi studentrörelsen i Väst-Tyskland som utan att någon visste det var inledningen till nästa decenniums terrorism. Där har vi Palme på Kårhuset i Stockholm. Där har vi provos i Amsterdam. Och så vidare. Alltid vidare. För det här en berättelse som vill framåt

68 kan berättas av grånade protestsångare som minns fornstora dagar. Den kan berättas av sociologer som har koll på hur många som gjorde vad med vem. Den kan berättas av historiker som håller ordning på en osannolik mängd protestmöten. Den kan berättas av poliser som träffades av en gatsten. Det kan berättas som en kärlekshistoria, som en sång, som ett vrål.

I det här programmet berättas den som en vind, en virvelvind där allt åker runt, runt. Vi hör generalen De Gaulle, musikern Frank Zappa, filosofen Herbert Marcuse, filmaren Jean-Luc Godard och skådespelaren Jean-Louis Barrault. Framförallt hör vi musik: Country Joe and the Fish, Gilbert Bécaud, Bob Dylan, Jacques Dutronc, Beatles…

Vi hör en vår som varat i 50 år.

Länk:

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1067282?programid=5053

Jeanne Moreau är död – det är förstås inte så konstigt att en gammal människa dör. Ändå är jag förvånad över hur lite svenska media bryr sig om att Jeanne Moreau är borta. Hon var en skådespelerska som inte liknade någon annan. Dessutom var hon en skådespelerska som också sent i livet vågade satsa sin ryktbarhet i filmer av unga regissörer.

Själv träffade jag henne två gånger. Första gången var 1982 vid en lunch i Venedig där hon talade om nöjet att arbeta med stora regissörer som krävde det yttersta. Och hon hade förvisso arbetat med de största. Det var hon som gjorde Louis Malle ryktbar (Älskaren), hon lyfte Orson Welles filmatisering av Karen Blixens En odödlig historia och han var navet i François Truffauts Jules och Jim om en kärlekstriangel i skuggan av första världskriget. Hon var med i Antonionis Natten (visas på Cinemateket i Stockholm den 10 september). Hennes utseende var så speciellt att regissören Julien Duvivier sade till henne att hon aldrig skulle lyckas i filmen. Han hade fel. Det blev 120 filmer och hon kunde spela nästan vilka roller som helst övertygande, framförallt hade hon förmåga att blixtsnabbt slå om. När vi sågs hade hon just avslutat inspelningen av Josph Loseys Forellen, en märklig film med hennes mått mätt. Men man kunde inte sluta följa henne med blicken. Och så rösten –– ett sensuellt sandpapper. 2010 spelade hon in en tonsatt dikt av Jean Genet Den dödsdömde tillsammans med Étienne Daho och på Spotify finns flera av hennes skivor.

Andra gången vi träffades var hon i Stockholm och vi talade om hennes förhållande till Ingmar Bergman. Hon hade skrivit till honom när hon var olycklig efter uppbrottet från Louis Malle och Bergman hade svarat – på svenska. Det som följde blev ingen kärlekshistoria utan en fars om uppskjutna möten och praktiska missförstånd (du kan läsa mer i min biografi om Ingmar Bergman, Lusten och Dämonerna).

Hon var en magnifik på teaterscenen och intervjuerna fortsatte att överraska.

– Jag är inte en intellektuell men jag är intelligent, sade hon själv.

I ett annat sammanhang talade hon om att spela med kyliga ord men brinnande hjärta.

Hennes mest kända sång heter Le Tourbillon, Virvelvinden.

Den blåser utanför fönstret när jag skriver detta.

TV-ljudet var avstängt för jag höll på att göra rent i akvariet, skrapa rent rutorna, byta filter tillsätta färskt vatten. Då såg jag tre kvinnor och en man i akvariet. Det var ingen hallucination utan bara en spegelbild från Alliansens presskonferens där de meddelade sitt beslut att ha en förtroendeomröstning.

Fiskarna såg sura ut, de gillar inte storm i akvariet så jag satte mig att njuta av TV:n.

Scenografin är viktig i maktstrider. När Alliansen gjorde sitt utspel valde man ett litet rum. Ett utrymme lämpligt för konspirationer, inte maktutövning. Tre kvinnor och en man. Mannen, Folkpartiledaren, har visserligen överlevt fler utmanare än de flesta svenska politiker men här såg han ut som yngsta syskonet till Tre Systrar som skulle dela upp arvet. Ja, det var lite som i King Lear, där systrarnas makar mest är tråkiga bihang. Kanske blir något mansläger senare i sommar?

Nå, man ska naturligtvis inte driva liknelsen för långt, en av de tre systrarna skulle då vara den snälla Cordelia som försonas med den avgående kungen – vi får väl se om en av de tre visar sig vänligare mot Statsministern nu när spelet går vidare.

Så kom då Löfvens presskonferens och vi befann oss i en annan pjäs. Ett av kungadramerna. Hovsalen. Här konspirerades inte, här utövades makt. Kungen i mitten, gamla och nya härförare runt omkring honom. Försvarsministern, står närmast kungen. Rikets främste krigare är mäktig och talar dialekt, det gör ibland brittiska skådespelare när de ska gestalta någon av alla de adelsmän som är viktiga för handlingen men som har svårt att fånga publikens hjärtan. Dialekt bra för den som står nära kungen. Annars är det svåra att minnas vem som gör vad när adeln rusar hit och dit på Richard den III:s, Henrik den IV:s eller Johan den V:s order.

Kungen själv då? Ja, Löfven citerar inte Shakespeare men handlar som någon i kungadramerna: han talar sammanbitet, direkt och visar att han är beredd att offra sina män men också ge dem något på vägen. Bäst så, Lord Ygeman kan själva göra anspråk på tronen i nästa akt. Alla som läst Shakespeare att man aldrig ska lita på den som sänds iväg.

Så långt liknar handlingen Master Wills påhitt. Men Shakespeare använder inte veckans mest missbrukade ord – ansvar.

I denna svenska reality-uppsättning försäkrar alla agerande ideligen att de själva tar ansvar. Varpå de kräver de andra också tar sitt ansvar, underförstått att de lämnar scenen.

Master Will skulle ha känt igen sig. Inför slutstriden säger Richard III till sina soldater:

Samvete- pah. Ett ord förtryckta brukar

för att få försöka få den starke svag.

Nej, våra vapen är vårt samvete,

svärdet vår lag.

Framåt, tillsammans, rätt

till himmelen eller till helvetet.

Sedan frågar sig Richard Vad mer återstår att säga?

Jo, det vet vi. Det blir direktsändning från bägge platserna. Och där kommer det att sägas något om – ansvar.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.

Stagnelius-citatet – ur Suckarnes mystär – dyker upp på min dataskärm när jag råkar trycka på två knappar samtidigt. Visserligen inget jag letade efter, men som Strindbergsläsare vet jag att man gör bäst i att inte missa tecknen från makterna.

Och hjälp behövs. Svenska tidningar, amerikanska tidningar, brittiska tidningar, tyska tidningar och många andra hävdar att vi lever i en ny värld. Tydligen har Trump inte bara vunnit valet utan fått hela universum på sin sida.

Snyggt jobbat, som man sade på 80-talet när Trump slog som fastighetshaj.

Att Trump har makten att begära kan inte förnekas, och han förnekar sig inte – men skapar hans begär och beslut en ny värld? Jag är inte så säker. En roman av den amerikanske författaren John Williams (som postumt nådde världsberömmelse för sin roman Stoner om en försynt collegeprofessor som ser livet gå förbi) får mig att undra. Nu kommer Williams sista roman Augustus på svenska och när jag börjar läsa den slår det mig att här äntligen, erbjuds lite förklaringar till både Trumps begär och mångas förnekelse av fenomenet Trump.

Romanen kom ut 1972 då Trump var en rätt osäker och inte helt framgångsrik byggherre och möjligen arbetade med alternativa sanningar men inte använde begreppet.

Också författaren John Williams arbetar med alternativa sanningar. Han diktar brev, dagböcker och vittnesmål från Augustus liv och manar fram det politiska livet i Rom decennierna innan Kristi födelse. Det var alltså Augustus som påbjöd att hela världen skulle skattskrivas, men det är möjligen en alternativ historieskrivningen av evangelisten Lukas.

Hur som helst. Att dra paralleller melann den nuvarande amerikanske presidenten och Romarriket är kanske inte så långsökt, Washingtons arkitektur och den amerikanska författningen är inspirerad av det romerska riket. Men vad som framförallt drabbar mig vid läsning av Wiliams roman är en känsla av att ingenting är bestämt. Historien visar oss inte hur det ska gå, den visar oss sin oberäknelighet.

Kejsar Augustus liv har skildrats tidigare, på 30-talet uppfattades han som en förebild till Mussolini, senare har han setts som en revolutionär som tog makten och lyckades behålla den. Det som fascinerar i Williams porträtt är bilden av en mans liv där makten präglar alla relationer. Också Augustus maktutövning som förefaller så genomtänkt formas enligt Williams av infall och slump.

Jag misstänker att antikens människor var bättre på att hantera kaos än vad vi är, vi som vill ha garantier och försäkringar mot alla otrevliga förändringar.

Vad som överlever av en regim går inte heller det att förutse. I ett brev låter Williams Augustus säga att visst, Rom kommer att falla för barbarerna. Men det fanns ögonblick i Rom som inte vill dö.

Det är värt att minnas inför alla babblande domedagsprofeter som har betydligt fler ord än tankar.

En bearbetad version av denna krönika finns på Sveriges Radios hemsida, klicka på P1 och vidare till Kuturnytt. 

Vad har Nixon, en gång republikanska partiets kung att göra med den experimentella popgruppen King Crimson? Ja, mer än man kan tro. Denna månad spelas Nixon i China på operan, en påkostad uppsättning av John Adams verk som hör hemma i den minimalistiska traditionen. På Folkoperan framförs Satyagraha med musik av Philip Glass. Och i Filadelfia kyrkan framfördes under helgen klassiker av experimentrockarna King Crimson med gitarristen Robert Fripp som centralfigur.

John Adams, Philip Glass och Robert Fripp hör alla till den minimalistiska musikstil som växte fram under 70-talet. Alla tre kompositörerna bygger sina verk på melodislingor som upprepas så att lyssnaren ”försätts i ett meditativt tillstånd” som en klyscha lyder. Nå, i vart fall blir lyssnaren indragen i musiken och efter de många repetitionerna av en musikalisk fras är varje förskjutningen upplevelse.

Ingen av dessa musiker har blivit lika stora i Sverige som Storbritannien, USA eller Tyskland men de är definitivt värda att lyssna till. Mästergitarristen Robert Fripp spelar visserligen sina gamla kompositioner men i nya arrangemang. Han är inte sentimental, tvärtom låter han tre slagverkare dunka bort nostalgin ur King Crimsons paradnummer – kan avnjutas på Youtube och kan höras i boxen Radical Action to Unseat the Hold of Monkey Mind.

Operans uppsättning av John Adams och librettisten Alice Goodmans berättelse om hur Nixon besökte Kina och öppnade en ny era i amerikansk utrikespolitik är visuellt påkostad, inte alls minimalistisk.

Så oktober är en bra månad för att upptäcka att Less is More.

I dagarna kommer det en ny bok av Claudio Magris på svenska. Åtalsgrund saknas är hans 14:e roman (om jag räknat rätt) och en läsupplevelse av klass. Magris som blev känd för en internationell publik på 90-talet med sin monumentala berättelse om floden Donau från källa till utlopp, är inte bara en lärd språkman och historiker utan också en experimentell romanförfattare. Åtalsgrund saknas, hör till den senare kategorin. Temat är som ofta hos Magris hemstaden Trieste, i denna roman berättar ha om Triestes under slutet av andra världskriget. Det är ingen behaglig läsning. I Trieste fanns koncentrationsläger för judar, ja den vackra staden är scen för några av krigets mörkare episoder. Det var så illa att Trieste inte befriades efter kriget utan styrdes av FN.

Allt detta väcker Magris till liv i en kör av röster som slingrar sig kring varandra. En komplicerad historia om en komplicerad tid. En mästerlig roman av en stor berättare. Samtidigt kommer Magris två tidigare verk Donau och Mikrokosmos ut på nytt.