Min ärelystnad, som vill upp, tar sats,

Men tumlar över på den andra sidan.

Säger Macbeth i första akten. Det finns så mycket bra i denna pjäs att just de här orden gått mig förbi ända tills de senaste veckornas brittiska debatt, för efter Brexit är brittiska media fyllda av Shakespeare. Förmodligen citeras han oftare dessa sommarveckor än när han dog för 400 år sedan.

Jag ser Macbeth på the Globe, kopian av Shakespeares egen teater i London, och det är – allt mördande till trots – en lågmäld föreställning. Den som visas på tv är mycket livligare.

Nu senast ler torypartiets ledande kandidat Theresa May mot kamerorna. Bakom henne står en grupp av hennes närmaste politiskavänner. De ler också. Men ser inte alla snälla ut.

Precis som i ett av Shakespeare kungadramer vet de att rangordningen snabbt kan ändras genom ett välvalt ondsint ord. Ja, här finns ett upplägg Master Will skulle uppskatta. Tre troner skall besättas: Premiärministerns, labourpartiets och Ukips. Sammanlagt ett dussin kandidater som söker makt och ära.

Efter att ha följt den brittiska debatten efter Brexit är jag fullständigt övertygad om att landet inte hör hemma i EU, ja det borde förklaras vara en egen världsdel. Det är ett land befolkat, som i Shakespeares komedier av hantverkare, aristokrater, naturväsen och gycklare.

Icke brittiska media försöker förstå varför det gick som det gick och hamnar förr eller senare hos Boris Johnson. I amerikanska media sägs det att Boris fallit för att han inte hade en plan för att vad han skulle göra efter segern. I svenska sägs att han fallit därför att han ljugit så mycket.

Det tror jag inte. Han föll därför att hovnarren visserligen kan vara kungens jämlike men själv aldrig blir härskare i ett Shakespeare-drama. Naturligtvis vet alla att Narren överdriver. Det är hans jobb.

Boris, eller som det fulla namnet lyder, Alexander Boris de Pfeffel Johnson, är inte riktigt den enkle man utländska bedömare tagit honom för. Som namnet antyder tillhör han etablissemanget, på långt håll är han släkt med George den II, och förresten också med David Cameron som hans Brexit kampanj störtade. Dessutom var de Ungdomsvänner och bägge med i Bullingdon, en alkoholstinn klubb. I kretsen fanns också David Glove och dennes hustru som störtade Boris innan de i sin tur blev skadsjutna av sina vänner som också gått på samma skolor. Absurt många är eller har varit gifta med någon ur motståndarens släkt. Det påminner om ett åldrat, lätt incestuöst elevråd.

 

Den som vill förstå brittisk politik kan hoppa över de politiska sidorna och istället läsa krönikorna i vilka de inblandade eller deras partners dessa veckor skriver om vänskap och inställda bjudningar, nu senast var det Boris syster Rachel som skrev att hon nog skulle bjuda in makarna Goves som störtade hennes make, trots allt. De är ju så roliga. Och, som hon skrev, man måste bara röja undan liken först.

Så snart möts alla igen. Och Boris kommer att vara på alla middagarna. För en sak är tronpretendenterna överens om: han får sällskapet att skratta. En gränslös begåvning som tycks nå över alla gränser. En underhållare, en Donald Trump med djup bildning om Roms historia och Shakespeare.

The lady doth protest too much, me thinks.

Säger drottningen, lite torrt, i Hamlet om den pjäs hon ser i vilken en annan drottning är med. Den riktiga drottningen har låtit mörda sin förste make och vet vad hon talar om när hon ser fejkade känslor.

Om fejk och ytspänningar vet Boris mycket. Han har varit journalist på anrika the Times varifrån han fick sparken för att ha förfalskat ett citat, varpå han blev chef för ansedda Spectator.

Boris har alltid varit mästare på att improvisera, han har uppfört sig ungefär som i skoldebatter där humor alltid besegrar logik. Och där någon alltid ordnar en ny debatt. Så han kommer tillbaka. Samvetet lär inte hindra honom. Det är bara något som gör den starke svag.

Conscience is but a word that cowards use, devised at first to keep the strong in awe. (Richard III)

Det är för all del Richard III som säger detta och honom gick det illa för. Men så var han långt ifrån lika rolig som Boris.

I tunnelbanan läser jag le Mondes artiklar om massdödandet på Rivieran. Jag ser Hotel Negrescos fasad, blåljusen från ambulanserna, kropparna. Så och så många döda, så och så många sårade, här svängde bilen in, här blev chauffören skjuten.

Kvinnan bredvid och böjer sig nyfiket över läsplattan. Då ringer hennes telefon. Nu är rollerna ombytta. Hon har blivit farmor. Nu är det hon som sträcker fram sin telefon och visar bilden på det nyfödda barnet, på sin sonhustru, på sin son. Det röda barnansiktet grinar från hennes mobilskärm.

Väl hemma vid datorn är den stora världen tillbaka. President Hollande, inrikesministern och experter försöker förklara men jag fastnar i notiserna. De döda kommer från Tyskland, England, Ryssland, USA, Ukraina, Kina, Marocko, Tunisien. Visst, det är ju Rivieran. Platsen där alla varit men ingen riktigt hör hemma.

Begreppet Rivieran uppstod under 1800-talet då engelska turister skulle till Rom. Men innan de blev högkulturella behövde de längs kustvägen byta hästar, kliva av tåget, äta och vila sig. Så föddes Rivieran eller Côte d’Azur som den heter på franska sidan. Med tiden ett band av hopväxta städer, kända för inget alls utom för att vara behagliga. Hotellen, t ex Negresco, sköt upp som suffléer, en lyxkultur utvecklades där de rika främmande visade upp just det. Och så fortsatte det med Scott och Zelda Fitzgerald, filmfestivaler och 90 procent av världens lustjakter på besök. Att det finns ett europeiskt Silicon Valley i bergen glöms bort. Det är kustremsan alla vill till.

Brackig, visst. Nice är en stad för hedonism på kreditkort. Men här finns också något annat: mångfald. Nice blev franskt först 1860 men man jagade inte ut italienarna. Och istället för att hata alla utlänningar välkomnade man dem, det är därför det heter Promenade des Anglais. Än idag applåderar Niceborna under julhelgen galna vinterbadare från kallare länder. Den gamla arabiskt inspirerade stadsdelen fick vara kvar, människor ville och vill röra sig mellan olika världar.

Så blev denna osannolika kustremsa tillflyktsort för dem historiens stormar spolat upp. Här hamnade ryssar efter revolutionen och byggde kyrkor med lökkupoler. Här hamnade viktiga artister i exil tillsammans med avsatta kungar. Hit flydde franska konstnärer och motståndsmän under andra världskriget innan de reste vidare.

Men de flesta som besöker Rivieran har inte så mycket att göra. Det är liksom själva poängen med detta gipsparadis.

De rika står på hotelltrapporna och stirrade ut över havet där amerikanska örlogsfartyg brukar ligga under internationella evenemang för att påminna om supermakten. De fattiga står på trottoaren och tittar ut mot samma hav. Jag minns en fotograf som i såg ut över taken på lyxkrogarna där hon inte kunde äta. Jag minns en rumän som rymt från hemlandet därför att han inte fick måla vad han ville och nu tecknade med krita på trottoaren och levde på slantarna han fick.

Rivieran har givit den internationella brackigheten en hemvist, lokaltidningen Nice Matin är nog Frankrikes ytligaste. Men ytligheten rymmer en generositet. Lev och låt leva.

Varutransporterna är många längs Promenade des Anglais. Nu kom en lastbil med döden. Men när tv-kamerorna plockats ned finns den lilla världen där igen. Lite fånig kanske, rentav banal.

Ja, som vi alla är. Begränsade och därför mänskliga.

Men en sak har Nice lärt oss sedan staden grundades 300 år före Kristus. Den lilla världen vinner alltid.

Det kan vara värt att minnas när de stora orden tystnar.

 

På sätt och vis är Ann Jäderlund inkarnationen av den moderna poeten, hon skriver orimmad, hårt koncentrerad poesi Lyrik som kräver en ansträngning av läsaren. Men samtidigt är hon en innerligt älskad poet, och en poet som når läsare via dagstidningen Helsingborgs Dagblad eller via konstprojekt. Och man behöver faktiskt bara bläddra förbi titelsidan i den nya diktsamlingen för att förstå varför hon är så bra, varför hon är så älskad. Där står det:

”Erfarenheten är ett växelfält”.

Fyra enkla, klara ord, men i dem dynamik, kraft.

Den nya samlingen som Ann Jäderlund säger sig ha arbetat med länge heter ”djupa kärlek ingen”, en sådan Jäderlundsk titel som öppnar associationerna hos läsaren. Handlar det om djup kärlek eller bristen på kärlek?

Och det är naturligtvis en fråga som kan ställas både i en svensktoppssång och i en ny diktsamling. Jäderlunds styrka har alltid varit att hennes koncentrerade språk är så precist att man har lust att följa det vidare, även om man inte vet vart det leder. Är man bara en bråkdel så förundrad som Jäderlund är lver livet vill man följa hennes ord. Hon är en poet som trots att hon inte gör det lätt för läsaren inger förtroende. ”Alla partiklar är verkliga” heter en avdelning.

Volymen är helt vit, som Beatles vita album. Öppet för tolkningar, ytor, ord visjälva måste fylla med mening. Den stora världen, och med det menar jag det som fyller nyhetssändningarna, var klart närvarande i Jäderlunds förra diktsamling. Hennes nya bok, Djupa kärlek ingen är mer grundläggande och också lite mer häpen, ja ibland är poetem nästan överraskad.

Vad ska vi göra

med allt det

vi inte vet

Det som inte finns

Kryper in i allting

Och tar dess plats

Heter det i en dikt som konstaterar att ”det fruktansvärda är alla dessa impulser som bara försvinner för att de lämnas”. Men just de där mellanrummen i tillvaron, de där korta ögonblicken som man efteråt inte minns, men misstänker innehöll något jag slarvade bort tar Ann Jäderlund hand om.

Här finns också dikter som utgår från gemensamma kulturella referensramar:

 Repulsion Polanski vattnets mönster i ärm-

Linningen vackert hår ögon och

Mjukt klackad gång in över tröskeln

Ja, Ann Jäderlund är en bildskapande poet, inte expressivt som surrealistiska poeter utan mer filmiskt. Hon panorerar med orden, fångar livet i en svepande rörelse som när man drar in ett kastnät.

Vacker är det också. Och sakligt konstaterande. Två djup i ett ögonblick, som i en Vermeer-målning. Det är bara att förundras över att sådan dikt är möjlig.

Tisdagen den 20 april sänder P 1 ett reportage av mig om den brittiske musikproducenten George Martin – mannen som producerade Beatles, gjorde filmmusik och en av världens mest säljande singlar, Elton Johns  ”Candle in the wind” – och absurda skämtskivor med bland andra Peter Sellers. Och mycket, mycket annat.

I programmet berättar Greg Fitzpatrick som arbetat med alla från Samla Mammas Manna, Adolphson & Falk till Rebecca och Fiona om hur studioarbetet förändrats.

Lyssna via SR play eller gå till SR:s hemsida och klicka på P1 kultur.

Förlåt Herr Gustafsson att jag tar till orda. Jag vet att Du lyssnar, jag vet att Du tycker att Du borde säga det här själv, då skulle det bli mycket bättre. Jag gissar att Du snart skickar ett mail som inte går att besvara. Ett mail i vilket Du tydligt kommer att påpeka allt jag har missuppfattat.

Nå, det här är bara ett radioinslag, men för att göra Dig rättvisa borde jag läsa två texter samtidigt.

För det går att säga vad som helst om Dig. Och så omedelbart motsatsen.

Nu ska jag göra en utvikning, en sådan som Du var så bra på.

En gång bodde jag granne med en tekniker som visade en liten manick han konstruerat, stor som en tändsticksask. I mitten fanns en svart knapp. Till vänster en grön lampa vid vilken det stod ”ja”, till höger en röd lampa vid vilken det stod ”nej”.

Det var en slumpmaskin. När man var osäker tryckte man på knappen.

Min granne kom från Lars Gustafssons trakter och jag undrar om inte Gud hade försett Gustafsson med en sådan där slumpmaskin. För när Herr Gustafsson var som mest debattglad kunde han leverera vilka befängda åsikter som helst i rasande fart. Ty, som han själv framhöll: han tänkte fortare än en elektrisk skrivmaskin kunde få fram orden.

Bäste Herr Gustafsson, jag tror mig ha kommit på Din hemlighet. Du hade två hjärnor. En som producerade åsikter i de mest skilda ämnen. Den hjärnan hämtade energi från gnällbältet. En som kunde skriva de vackraste ord, den hjärnan var kopplad till Vintergatan.

Däremellan ligger Västerås, Berlin och Austin.

Om någon författare i sig rymt världen var det Lars Gustafsson. En värld där hela Texas fick plats i hans trädgård, en värld där Kolbäcksån är mäktigare än Mississippi. Herr Gustafsson hade mycket, men inte sinne för proportioner. Just därför såg han tidigare än någon annan hur Folkhemmet krackelerade och skrev romansviten Sprickorna i Muren. Därför kunde han skapa övertygande surrealism i novellsamlingen Förberedelser till flykt. Därför kunde han göra skälmromaner som Bernard Foys tredje rockad. Därför tyckte han sig veta allt om amerikansk utrikespolitik, Wittgenstein, badminton, Bach, hur man servar i tennis och Hegels dialektik.

Ja, Du hade så mycket att göra att Du inte hann tvivla. Och varför skulle Du göra det. Tvivlare hamnar i akademin, Du ville längre. In i dikten.

De yttersta tingen har sina mål i sig själva. Som ett bortkastat papper på gatan. Som det sista frostbitna rönnbäret. Som ett förfluget ord av kärlek som någon minns efter femton år, och ännu ler åt.

Det är av sådana ting alla ting består.

Och hemligt glöder de av meningslös skönhet.

 

Fast skönheten är inte meningslös, som Du visade så många gånger. Du bara testade oss läsare för att kolla om vi hängde med.

Det gjorde vi. Det gör vi. Så på med pilotglasögonen, fäll upp klaffarna, rusa motorn och ta Din Messerschmitt till himlens höjd. Snart får änglarna höra allt som är värt att veta om Kolbäck och Universum. Visst, de riskerar att bli vingklippta men vi hoppas att en och annan vingpenna dalar ned hit.

Det är faktiskt inte så lätt att välja veckans ord. Men det får väl bli tveksamhet.

Det är inte bara genant att tveka. Det är tidsödande. Jag är lite avundsjuk på arga människor. De inte bara talar högre, de talar fortare också. De vet vad de vill. De hinner med att säga det de vill ha sagt. De kommer i mål.Tveksamma människor är däremot… just det… tveksamma… Svåra att få grepp om. De tveksamma visar sig inte, ställer inte upp. De hukar inför världsalltet. De tvekar.

Här skulle jag vilja säga något vackert om tveksamhet, Men inte ens tveksamma personer tycks anse att det är bra att vara tveksam. Det vore befriande om tveksamhet gick att arbeta bort, som beläggning på tänderna, dålig andedräkt, bristande moral kanske. Men nej. Det finns ingen tveksamhetshygienist att boka tid hos.

Men om jag nu ändå skulle säga något positivt om tveksamhet? I ordboken kopplas tveksam till villrådig, betänksam, osäker, obeslutsam. Den som är betänksam idag kanske inte har gjort bort sig i morgon.

Fortsätt läsa ”Veckan ord: tveksamhet…” →