Martin Amis är död. Trist. Var det inte han som var son till Kingsley Amis. Visst var sonen också författare…

Att Martin Amis oväntade bortgång väckt så lite känslor i Sverige är faktiskt förvånande. Martin Amis var extremt välskrivande, rolig och oerhört intresserad av klasskonflikter. Hans böcker borde ha varit perfekt läsning för alla svenskar som är besatta av klassfrågor (åtminstone sedda lite på avstånd, åtminstone medelklassens) – men icke. Hellre svinalängor än Londons finanskvarter. Amis var för skarp för att väcka kärlek. Beundran var en annan sak. Men kärlek. Den litterära världen var överens om att han var ovanligt begåvad men han fick få litterära priser. Amis var inte älskansvärd.

Mycket riktigt var Martin Amis en utmärkt kritiker och välskrivande essäist. Hans språk får de svenska kollegerna att verka stela och självförälskade. Amis väckte ingen empati och ransonerade den när han mötte andra. Men han var slagfärdig som få; rolig i intervjuer och provokativ på flera nivåer. Ja, han hade allt för att inte bli älskad i Sverige.

Efter framgångarna på 90-talet med Pengar och London Fields (Kvinna söker sin mördare), var det knappt ens att han blev översatt. Det har inte bara med hans begåvning att göra, inte bara med att han föredrog konfrontation framför samförstånd. Han var dessutom – som en fransk kritiker uttryckt det – född med en reservoarpenna av guld i munnen. Fadern Kingsley Amis (1922 till 1995) tillhör de verkligt stora engelska satirikerna tillsammans med Jonathan Swift, Pope – och sin son). Kingsley blev konservativ, sonen präglades som så många andra i sin generation av Thatcheråren och förblev vänster men hade nog inte passat som lärare på ABF:s grundkurser.

Själv verkade han gilla att intervjuas och möta människor. Men han gillade inte de oskrivna reglerna om att vara möten kräver visst mått av samförstånd. Martin Amis var ironisk och arrogant på ett underhållande men för många nedlåtande sätt. Han var helt enkelt så rolig, begåvad och välskrivande att det var svårt att tycka om honom. Kanske gjorde han sig bäst på avstånd. Som läsare kunde man njuta av formuleringsglädjen men slapp uppleva hans konflikter med kolleger, förläggare, agenter och andra som egentligen beundrade honom men sårades av hans ironiska briljans.

Trött på alla polemik och uppmärksamhet kring honom i brittiska media flyttade han så småningom  till USA där han bodde i Brooklyn och i Florida. I en av de sista intervjuerna säger han sig sakna London. ”Folk är inte lika vitsiga här”.

Nej, ingen var lika vitsig som Martin Amis. Och få så fylld av liv. Hans språk sprakar, gnistrar och blixtrar. Prova hans bok The War Against Cliché med lustmord på självgoda författare och en allt uppfyllande lust till livet och språket. Njutning var Amis motto – han var en 80-tals hedonist. Följaktligen handlar hans romaner påfallande ofta om hur svår den var att nå. Utom i språket.

Nu, när han inte längre kan förolämpa journalister, agenter och tv-bjäbbare med sitt eleganta språk och vassa humor kanske texterna kan nå nya läsare. I ett Europa där Eurovision  Song Contest är höjden av kultur behövs Martin Amis böcker.

Oscarsgalan är avslutad och vederbörligen rapporterad i västvärldens alla media av journalister som mot bättre vetande låtsas att den är viktig. Någon som minns förra årets vinnare? Eller vem som vann för 12 år sedan? Knappast. Däremot minns många filmklassiker som Citizen Kane, Smultronstället och Chaplins pojke oavsett om de fick pris eller inte.

Inte nog med att media låtsas att priset säger något om filmernas konstnärliga kvalitet – det gör de bara undantagsvis, närmast av en slump. Juryn är jättelik och består av yrkesfolk som ser till vad som kan kallas ”teknisk skicklighet”. Viktigt det också, men knappast värt att intressera sig för om man inte själv sysslar med filmljud, specialeffekter eller något ännu mer specialiserat. Förmodligen skulle en Rörmokarnas Gala vara intressantare att titta på. Åtminstone skulle den bjuda på mer överraskningar och man skulle slippa att lida med Hugh Grant.

Konsten lever ett liv vid sidan av galorna. Eller rentav trots galorna. På SVT kan man nu se två dokumentärer om musik. Den ena – Long Promised Road – handlar om Brian Wilson, geniet i Beach Boys. Den andra om bröderna Ron och Russel Mael som utgör gruppen Sparks.

Filmen om Brian Wilson är anspråkslös. Den bygger på en lång intervju med Brian Wilson som blir körd runt i kvarter han levt i och förväntas berätta minnen. Men journalisten är så oerhört stel att han gör den redan nervöse popstjärnan ännu mer spänd så ingenting intressant sägs. Däremot visar bilderna av Wilsons ansikte hur plågad denne ”popens Mozart” är av allt som sker utanför studion, när han inte är vid pianot.

Filmen om Sparks är påkostad, rentav lite überambitiös. Den visar två oerhört ambitiösa musiker som genom enn lång karriär förefaller konstant plågade av att inte slå igenom stort. Nu är Sparks långtifrån okända men alla konstnärliga ambitioner och prestationer till trots är de väldigt intresserade av att bli sedda. Och – misstänker jag – vara mer kända. De är Brian Wilsons motsats.

Sin ikonstatus och rikedom till trots verkar den framgångsrike Wilson närmast vilja tona bort framför kameran så att bara musiken blir kvar. Sparks, vill sina konstnärliga pretentioner till trots, däremot bli sedda av så många som möjligt. I skärningspunkten mellan plågor och pretentioner skapas all konst. Den är vid den korsningen djävulen dyker upp, förmodligen klädd i något begagnat från senaste Oscarsgalan.

När jag startade den här bloggen lovade jag mig själv att jag inte skriva om politik och inte kommentera samma frågor som alla andra tar upp. Men nu får det bli ett undantag.

Bakgrunden är debatten om kulturkanon. Alla de vanliga debattörerna har sagt alla de vanliga sakerna. Kulturmänniskor är förstås emot (även om en del författare som undertecknade ett upprop mot kulturkanon nog skulle ha behövt en själva). Själv är jag varken rädd eller arg över förslaget. Tvärtom, jag är glad. Tidöavtalet har påmint mig om kulturens värde.

När jag slutade gymnasiet fick vi av vår svensklärare en lista på böcker vi borde läsa men som det inte funnits plats för i läroplanen. Joyce, Beckett, Proust och många andra vars namn vi inte hört mötte vi alltså i en kulturkanon. Tio år senare, när jag studerade vid Sorbonne, fick vi elever en annan lista över författare vi borde. Ytterligare något år senare gav Roland Barthes oss studenter en lista över läsvärda filosofiska texter. Ja, i själva verket möter alla kulturintresserade listor över viktiga verk även om de inte kallas för en kanon. Så vad är fel med Tidöavtalets beslut om kulturkanon i skolan?

Alla elever ska få läsa både svenska och internationella skönlitterära klassiker. Ett uppdrag ges att föreslå ändringar av kursplanerna med syftet att låta läsning och läsförståelse av litterära texter få större plats i skolan samt att utveckla elevens läsförståelse. Som ett stöd i detta bör det tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Läslistorna ska tas fram av en fristående expertgrupp med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens.

(s 50-51, Tidöavtalet)

Inte annorlunda än vad jag själv mött och uppskattat. Men på Tidöavtalets sista sida där avtalspartnerna samlat förslag i spridda ämnen, även kultur (punkten efter gäller ”Djurvälfärdsutredning”) står:

Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.

För mig är nyckelorden i det första stycket ”svenska och internationella skönlitterära verk”. Alla som sysslar med kultur vet att det inte finns någon slags ren inom-nationell kultur i Sverige. Alla kulturskapare, alla konstarter påverkas ständigt av impulser från andra kulturer.

Följaktligen blir nyckelordet i andra stycket ”svensk kulturkanon”. Det är givetvis inget fel att tipsa om viktiga svenska verk, speciellt inte för den – som jag själv en gång i Frankrike – inte har förstahandskunskap om platsens kultur. Men det finns en avgörande skillnad mellan att sätta den nationella kulturen i ett internationellt sammanhang och att tycka att den nationella tillhörigheten är en kvalitet i sig själv.

Dock tror jag att motståndarna till en kulturkanon är väl lättskrämda. Om denna kanon blir ett nationalistiskt projekt kommer nog inte listorna som tas fram att uppmärksammas. Order uppifrån brukar tas emot med skepsis. Tips om spännande nyheter gör livet bättre.

Själv tycker jag att Tidöavtalet borde kompletteras med följande mening: ”En av kulturinstitutionernas viktigaste uppgifter är att förmedla klassiska verk.”

Punkt. Slut.

Hur publikfriande måste en artist eller författare vara för att uppmärksammas?

Efter att varje kväll läst två avsnitt i Bob Dylans roliga och pricksäkra texter om populärmusik blir jag alltmer irriterad på hur boken ser ut. Herregud, måste förlaget lägga in så många foton, teckningar, filmaffischer, reklambilder, fotografier och dessutom fylla sidorna med ramar kring texterna? Vilken annan nobelpristagares manus behandlas så?

Och nu senast har det avslöjats att de 600 ex som sålts med Dylans signatur – är förfalskade. Förlaget har låtit en maskin ”signera” böckerna. Först ville förlaget inte medge att så var fallet men nu får köparna som betalat kring 6000 kr för boken pengarna tillbaka.

Dylan har själv har nog inget med detta att göra men är det Dylan själv och som ville att boken skulle se ut som en slags presentbok i lågprisversion? Hur som hoppas jag att nästa utgåva – för boken är värd att läsas av många – blir sobrare, så att orden föder associationer hos läsarna. De blir säkert intressantare än alla bilder som nu omger varje kapitel. Detta bluddriga formgivarspråk dränker nämligen Dylans mini-essäer om populärmusik.

Dylan skriver alltså om 66 olika sånger. Varje kapitel börjar med en vilt associerande en inledning där Dylan i Du-form talar till den fiktiva gestalt sången handlar om. Läsaren görs alltså till den person sången handlar om. Det är teatralt – som om varje sång vore en föreställning, en representation i kropp och ljud av en tanke, ett ljud.

  Därpå kommer ett kort kapitel om låtskrivaren eller artisten. Det finns förstås undantag, ibland finns bara en text, andra gånger skiljer sig de två kapitlen inte från varandra, ibland fördjupar sig Dylan i anekdoter kring verket och upphovsmännen (de är nästan bara män). Det är spretigt men levande. Fakta om sångerna är kända men Dylans vilda associationer gör den mest utnöta sång eller blekaste artist intressant.

På svenska (översättning Sven Lindström) heter boken ”Låtskrivarkonsten”, i original heter den ”The Philosophy Of Modern Song” vilket är mer ambivalent men kommer närmare de medvetet lite spretiga texterna. Dylan skriver visserligen om vem som skrivit sången och ofta om artisten som framför den. Men det är den  poetiska härdsmälta som fött sången som han vill mana fram. Alltså kreativitetens födelse.

I sin långa serie radioprogram ”Theme Time Radio Hour” har Dylan visat upp närmast encyklopediska kunskaper om all sorts musik, också icke-amerikansk. Här är urvalet begränsat till engelskspråkig populärmusik. Tilltalet är hetsigare än i radioprogrammen – Dylan är inte så ironiskt distanserad som i radioshowerna utan ordsprutande surrealistisk som i de elektriska 60-talssångerna. Det här är på allvar. Dylan bryr sig verkligen om musiken, texterna kallas essäer men är egentligen korta pjäser, gestaltad musik. En slags populärmusikens opera. Det är bra att njuta. De sånger boken tar upp finns att lyssna på via spellistor på strömningstjänster

Jag gillar inlevelsen och fantasifullheten. I en tid där alla artister – också Buika som jag tipsade om i förra veckan – är fanatiskt angelägna om att förklara att de ääääälskar publiken – nöjer sig Dylan med att visa att han älskar musiken han skriver om. Jag väntar otåligt på del två!

Söndagen den 11 september 2022 var en dag präglad av dåligt samvete. Inte nog med att köket borde dammsugas och golvet i arbetsrummet få en omgång med såpat. Dessutom borde firmalagret tömmas. Inget blev gjort. Istället gick jag och röstade vilket jag ångrade redan i kön – alternativen kändes ovanligt idiotiska i år. Det hade varit bättre att stanna hemma och läsa en bok.

Men jag röstade alltså och först på kvällen förstod jag hur långt jag kommit från politiken. Jag tänkte följa valvakan men fingret slant på fjärrkontrollen och istället hamnade jag i en naturfilm om späckhuggare och fick lära mig att de lever under högst olika förhållanden. Bekvämt i ett hav, utsatt i ett annat. Fascinerad tog jag del av hur späckhuggare utanför Mexiko försökte lösa matfrågan. Villkoren var hårda vilket är lätt att förstå: ungdomsbrottslighet, segregerade bostadsområden, miljön…

Men späckhuggarna lärde sig samarbeta och kunde således ha ihjäl en rocka utrustad med giftig stjärt. Efter att ha genomfört ett listigt anfall försvann späckhuggarnas chef – som förstås var kvinna – med bytet, tog lite själv och fördelade resten rättvist och bevisade därmed för alla att feminism lönar sig.  Resten av kvällen ägnade jag fiktionserien Pistol om punkgruppen Sexpistols födelse och fall (regi: Danny Boyle). En del späckhuggare där också, om än med nålar genom gälarna…

När måndagen kom fylldes tv-rutan av svenska späckhuggare förklädda till politiker och journalister. Striderna om väljarna började. Ingen feministisk späckhuggare visade vägen, ingen verkade ha lärt sig något och det blir ingen rättvis fördelning av bytet.  Bara en falukorv syns guppa i bakvattnet efter de senaste veckornas övningar i demokrati…

Hur överleva i en hård tid?

En vän ser på alla nyhetssändningar och går in i vad som förefaller vara en rejäl depression. En annan börjar bunkra konserver och mineralvatten, först lite försiktigt sedan alltmer bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att muntra upp, för att trösta, för att lugna. Men när jag lagt på telefonen börjar jag nynna:

Nej, låt dig ej förhårdna

I denna hårda tid

Dom alltför hårda brister

Dom alltför styva mister

Sin vassa udd därvid

Sin vassa udd därvid

Det är den enda vers jag minns av den tyske visdiktarens Wolf Biermanns visa Ermutigung som han skrev redan på 60-talet. Lena Granhagen spelade in den i kongenial översättning av P. O. Enquist och Caj Lundgren. Uppmuntran heter sången på svenska. Precis vad som behövs.

Uppmuntran. Visst. Men hur ska man förhålla sig till dåliga nyheter?

Jag får svar på Netflix som sänder The Andy Warhol Diaries. Det är en serie i sex avsnitt som bygger på Andy Warhols dagbok som gavs ut 1989, ett par år efter hans död. Warhol har porträtterats otaliga gånger i film, text och musik (lyssna gärna till Songs for Drella av Lou Reed och John Cale, 1990). Serien är ändå originell därför att den så troget följer den dagbok Warhol började diktera 1976. Vid den tiden var Warhol inte i sin bästa form. Han led av skadorna han fått när Valerie Solanas försökte mörda honom 1968. När hon fick reda på att han slarvat bort manuset till en pjäs hon ville att han skulle producera sökte hon upp honom i hans studio The Factory som då var en rätt öppen mötesplats och avlossade tre skott mot Warhol. Hon sköt också en av hans besökare. Valerie Solanas fick tre års fängelse och blev genom mordförsöket något av en feministisk ikon.

Warhol var nära att dö och återhämtade sig aldrig helt efter skadorna. I serien hörs Warhols nedtonade ord om de människor han möter på utställningar, fester, discon och resor. De läses av en dator. Rösten har återskapats med hjälp av AI och låter sval och distanserad., ibland kraftlös. Sådan var Warhols attityd när besökare berättade något för honom och ville ha hans svar. Han försökte hålla sig oberörd. Berömt är hans uttalande om att han ville vara en maskin (möjligen en referens till Nietzsche men framförallt en mycket Warholsk provokation).

Det talas mer om kärlek och vänskap än om konst i serien. Men bilderna visar att Warhols skapande var mer komplext och nyskapande än vad man kan tro. Jag har sett många av dem på utställningar men de målningar som visas helt kort i filmen är märkvärdigt starka. Det är som om konsten har besegrat glömskan.

Hans måleri säger allt det han själv inte sade med ord om sin tid. Så något överraskande finner jag tröst hos Warhol. Jag stelnar inte. Jag håller tyst och arbetar vidare.

”Nice” som Warhol brukade säga utan att mena det.