Lever vi verkligen i ett samhälle där allt går för fort?

Åtminstone är det många som hävdar detta. Jag tillåter mig att tvivla. Jag tycker mig se fler tecken på överdriven långsamhet än överdriven snabbhet.

Pandemin segar kvar. TV:s stora underhållningssatsning ”På spåret” har snart sänds i 20 år. SVT:s ledning känner uppenbarligen inte av några stressande krav på förnyelse. De nya tv-serierna är inte bättre. Många av dem sniglar sig fram mot sista avsnittet. Jag har en känsla av att manusförfattarna skulle vilja nå slutet snabbare men det gäller ju att fylla tablåerna. Ingen snabbhet där inte.

Debatterna i TV:s och radions nyhetsprogram än plågsamt fyllda av upprepning och känns förunderligt långa. Att kalla tankeutvecklingen långsam är överdrivet vänligt. Är dessa debatter kanske i hemlighet sponsrade av Folkhälsoinstitutet som vet att tråkiga samtal är sömnframkallande. Och det är ofarligare att lyssna till struntprat än att ta sömnmedel…

Ja, så där kan man hålla på. Jag såg Jane Campions nya ”The Power of the Dog” och kunde inte låta bli att längta efter snabbare klipp, rappare dialog och brutalare kameraåkningar. Filmen kändes lite som en motsvarighet till Svenskt Tenn: gedigen, smakfull men också museal.

Ändå möts jag ständigt av tanken på att det är bra att leva långsammare. En bekant försöker få mig intresserad av att hänga upp och ner i en slags säck, det är en yogavariant. I bokhandeln stöter jag på ”Långsamhetens lov” av Owe Wikström som är teolog, psykoterapeut och präst. Vi tycks ha flera intressen gemensamt och han resonerar nyanserat om begreppet långsamhet, men jag känner ingen längtan efter ett långsammare liv eller ett långsammare samhälle. Tvärtom!

Klagomålen på snabbhet tror jag beror på en missuppfattning. Vi utgår från att vår egen tid är mer omvälvande än andra epoker. Men vad ska man då säga om renässansen – var inte den tidens uppfinningar lika omskakande som vår tids? Och var inte upplysningstiden mer revolutionär än vår tid? Och förändringen av utrikespolitiken i de antika stadsstaterna var väl blixtsnabb jämfört med vår tid?

Slutsatsen blir att vi lever i en långsamhetens tid, all teknik till trots. Orden är fler än tankarna. Gnället starkare än vreden. Ensamheten större än alla sociala medier.

Kan någon vara vänlig att trycka på snabbspolningsknappen?

Tackar ödmjukast…

När tar en epok slut?

Det är en av livets frågor som man inte behöver svara på. Samtidshistoriker, det vill säga journalister, gillar att utbrista ” detta är ett historiskt ögonblick” när de får chansen. Ibland har de rätt – som när Berlinmuren föll. Ibland har de fel – vem minns längre att en viss rymdfärja exploderade? Historiska ögonblick är sällan så historiska.

Men någon gång märks historieskiftet genom frånvaron av något. Så har de varit den senaste veckan när vinterolympiaden i Beijing präglat nyhetsflödet. Fast… det stämmer ju inte. Jag är själv inte sportintresserad men brukar notera stora sportevenemang eftersom de fyller media och därmed irriterar mig. 

Men denna Olympiad har inte fått mig att klaga. Inga vänner som meddelar att de inte vill bli störda när ett visst lopp går av stapeln. Inga arbetskamrater som vill sätta sig framför tv:n istället för att sammanträda. Inte en enda granne har ens nämnt Olympiaden. Jag har inte hört ett ord om den i bussen eller tunnelbanan eller på krogen.

Olympiaden förefaller helt enkelt ha försvunnit ut i cyberrymden.

Även om jag skulle önska att detta vore ett tecken på att omgivningen mognat och numera istället intresserar sig för Brahms stråkkvartetter, Dylans kristna sånger, James Joyce-jubileet eller något fascinerande – tror jag inte det.  Tystnaden kring Olympiaden beror nog helt enkelt på att de intressantaste tävlingarna sänds på en dyr betalkanal vilket gör att många avstår från att titta. Ingen katastrof. Snart är olympiaden slut och annan – i mitt tycke tråkig – sport kommer att sändas.

Men tystnaden kring Olympiaden är trots allt ett tecken på att något förändrats. Det som höll ihop resterna av Folkhemmet var sporten. Politiken har fragmentiserats i allt mindre och allt argare partier. Den politiska debatten har nästan upphört eftersom dels intresset för traditionell politik minskat, dels många väljare får sina nyheter via sociala media som visserligen distribuerar åsikter men oftare i form av förolämpningar än tankar.

Folkhemmet utandades sin sista suck i en konstgjord snödriva utanför Beijing.

Punkt slut… för det kan väl inte vara så att Folkhemmet överlever som den origie i kitsch som kallas Melodifestivalen?

Ska konsten vara sann?

Ja, skulle de flesta tittare, läsare och lyssnare säga. Men sanning kan se ut på olika sätt. Kanske kommer den bäst till sin rätt förklädd. Den legendariske filmregissören John Ford fick för många decennier sedan frågan om budskapet i den film han höll på att spela in. Ford tittade journalisten stint i ögonen och sade:

– Om jag har ett budskap skickar jag ett telegram.

Ettore Scola upprepade samma sak och jag brukar då och då citera dem. Det spännande med ett konstverk är inte att få ett budskap utan att följa med på resan, att själv upptäcka saker som sätter fart på tankarna och fantasin.

Genren har ingen betydelse. I helgen så jag om 50-talsfilmen Prinsessa på vift med de ikoniska bilderna av Audrey Hepburn på vespa i Rom. Filmhusets stora salong var nästan full. Hälften av publiken var åldringar som jag själv, hälften var unga och – verkade det som – förälskade. När ljuset tändes i slutet av filmen snörvlades det i bägge åldersgrupperna. Vi sörjde alla kärlekens omöjlighet, om än ur olika utgångspunkter.

Som filmare fylldes jag dessutom av stark avundsjuka mot Dalton Trumbos och de andra manusförfattarnas suveräna uppbyggnad och regissören William Wylers perfekta känsla för alla olika sorters humor som ryms i ett liv: från ett lätt leende till det stora skrattet.

Den samtida regissören Wes Anderson har ett mindre palett men lika perfekt blick för detaljer. The French Dispatch är något så knasigt som en film om nedlagd amerikansk  tidskrift med redaktion i en fransk småstad. De verkliga förebilderna är The New Yorker (som fortfarande är i god form – provläs några artiklar, det är gratis) – och Angoulême. Wes Anderson har förvandlat allt till en ljuvlig fantasi med mer leenden än gapflabb. Men jag tror Anderson skulle svara som sina föregångare på frågan om filmens budskap: – Om jag har ett budskap skickar jag ett mail!

Centrumet för mindre lyckade idéer – vem skulle inte vilja vara chef där? Tyvärr är platsen redan upptagen av William Kentridge, som både nedlåtande och beundrande kallats för Afrikas Picasso. Nedlåtande därför att han är ojämförlig, en artist som skapar sina egna genrer; beundrande därför att Kentridge har samma produktiva påhittighet som Picasso. Möjligen är Kentridge till och med steget vassare eftersom förutom att vara en av vår tids främsta tecknare också är teaterproducent, skapare av tecknad film, regissör, installationskonstnär, skulptör, föreläsare och alltså chef för det omtalade centrumet för mindre goda idéer. Och allt detta har fascinerat åskådare världen över.

Som många samtida konstnärer har William Kentridge ett hel stab av medarbetare kring sig. Så har också teater- och filmverksamheten med åren blivit allt viktigare. När han nu gör ett kort gästspel på Dramaten med Sibyl sker det under Bergmanfestivalens hägn. Det hade lika gärna kunnat vara under en Strindbergsfestival för Kentridge har inte bara Bergmans disciplin utan också Strindbergs vilda gränsöverskridande. Strindberg musicerade, målade, fotograferade och skrev i alla genrer. Kentridge är minst lika vittfamnande i sin nyfikenhet. Precis som hos Strindberg finns en politisk dimension i hans verk, men medan Strindberg var en polemiker är Kentridge en ironiker. Men skarpsynt – han har inte bara studerat konst utan också statsvetenskap och det finns strukturell dimension i hans verk som är kopplad både till politik och psykoanalys (bland många andra uppdrag var han talare vid ett Freud-jubileum i Wien för några år sedan).

Vad Ingmar Bergman skulle ha tyckt om den experimentella opera som nu gästspelar på Dramaten vet jag förstås inte men jag anar att han hade varit imponerad över det virtuosa bildskapandet där Kentridge’s kolteckningar förenas med ekvilibristisk sydafrikansk stämsång, antik mytologi och dans.

Svindlande vackert.

Tyvärr gavs bara Sibyl i tre föreställningar men det finns massor med William Kentridge på Youtube: filmer, dokumentärer, teckningar, installationer, intervjuer och performances.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att inte komma vidare.

Att inte hitta på något nytt.

Förra veckan var en backspegel. Jag seglade genom ett höstligt Mälaren. Samma sträcka som jag färdades i midsommarveckan men nu var det en baklängesresa. Det blev kallare för var dag. Landskapet krympte. Sjön blev grundare ju längre västerut vi färdades. Den sista sträckan låg mudderverk och grävde upp farlederna så att vi inte skulle fastna i det förflutnas gyttja.

Det är förstås ett omöjligt projekt. ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet” lyder ett berömt citat av William Faulkner som tycks mig allt sannare för vart år som går. I Faulkners romaner kommer gestalterna aldrig loss ur det förflutnas våld och grymhet. Men det går att vända på resonemanget och se det positivt: vi är förbundna också med det goda. Våra liv närs av historien.

”Böcker föds av böcker” sade författaren Susan Sontag. Denna höst kommer två filmer närda av Ingmar Bergman. TV-serien Scener ur ett äktenskap som den israeliske regissören och manusförfattaren Hagai Levi har gjort en ny version i fem avsnitt mot Bergmans sex.  Dessutom har Mia Hansen-Løve gjort filmen Bergman Island om ett par filmare som gästar Fårö och bor som stipendiater i Bergmans hus. Och bara för något år sedan kom Lennart Hagerfors med den milda feel-bad-romanen Framåt natten uppklarnande som handlar om den rätte triste författaren Sven Svensson som också han fått ett stipendium till Bergmanhusen där han piggnar till.

Jag muddrar det förflutna, gräver fram gamla Bergman-filmer, läser om Faulkner för att förstå våldet, läser om Platons dialoger för att förstå kärlekens väsen. Läser om Wretmans kokböcker för att hitta det perfekta sättet att tillaga hälleflundra. Läser om Günter Grass Flundran för att bli klokare.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att komma vidare.

Veckoslutet präglades av 9/11. Själv besökte Ground Zero p ett år senare. Då var platsen fortfarande präglad av attentatet, man forslade bort rasmassor och började bygga nytt. Byggnader i närheten hade svartbrända fasader och var utrymda. På caféerna i närheten satt byggarbetarna och diskuterade högljutt. Det gällde att hålla tystnaden borta. På stängslet kring den lilla kyrkan i närheten hängde kort, leksaker, halsdukar och andra föremål som tillhört de omkomna. Handskrivna lappar från anhöriga virvlade i vinden. Jag är inte känslosam av mig men tyckte mig känna ångesten nästan fysiskt.

I minnesartiklarna framhölls ibland att covid-19 ändrat mer än attentaten mot World Trade Center. Pandemin har fått tyst på New York, sugit livskraften ur staden. Jag är inte säker. Vad både attentatet och coronan väcker frågan om hur man ska hantera kollektiva nederlag. Hur hålla hoppet uppe i mörka tider?

På min ytterdörr har jag en affisch jag köpt från England. Den har det enkla budskapet ”Carry On” och är en kopia från andra världskrigets Storbritannien. Att helt odramatiskt fortsätta, att utan stora gester försöka stå på det godas sida. Trots allt.

Om att verka i en ond tid handlar Göran Rosenbergs nya bok ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”. Det handlar trots titeln inte om olycklig kärlek till en människa utan om kärlek till ideal som inte kan förverkligas. Ehrenpreis som var överrabbin i Stockholm från första världskriget till åren efter andra världskriget var en uppskattad debattör, författare och religiös ledare i en ond tid. Jag recenserade boken i Kulturnytt:https://sverigesradio.se/artikel/goran-rosenberg-skriver-om-judisk-1900-talshistoria