Bloggen vecka 36 handlar om Nystart. Jag har lånat begreppet från Frankrike, eller mer exakt, från Paris där man varje höst talar om la reentré – det vill säga de höstveckor när stadsborna kommer tillbaka från semestern och är sugna på vad nytt teatrar, biografer, museer och bokhandlare har att erbjuda. La reentré kan också översättas med återinträdet, det vill säga (åter)upprättandet av det normala. Och det är väl just det vi längtar efter.

Men det duger bra med Nystart. Själv har jag arbetat nästan hela sommaren så egentligen borde jag ta ledigt ett par veckor men tanken på att börja på nytt, ja rentav hitta på något nytt är mer lockande än att vila. Skådespelaren Erland Josephson brukade säga att man behöver ladda batterierna. För det behövs kulturell energi..

Dramaten öppnar med Den yttersta minuten, ett slags regisserat start-up möte (som det heter på nysvenska) med personal och inbjudna gäster. Dramatenchefens stycke är knappast en text som andra regissörer kommer att slåss om. Det är mer en inbjudan till publiken att återkomma till teatern efter eoner av tid framför tv:n. Här erbjuds lekfulla muntrationer som alla hyllar den levande teatern, mötet mellan publik och skådespelare som föder skratt och gemenskap. Inte storartad dramatik, men 90 minuter gemenskap.

Ett återinträde i bemärkelsen återupplivande är den nya boxen med Beach Boys inspelningar från åren 1969 – 1971, The Feel Flows . Långt över hundra sånger och för en gångs skull utan geniet Brian Wilson. Det här är vad de övriga surfsångarna åstadkom när Brian Wilson brutit ihop. Och det är tvärtemot vad jag gissade verkligen hörvärt. Utan kommendör Brian bakom studiobordet provade gruppen allt utom sånger om sol, surf och sommarkärlek. Bröderna lyssnar på vad tidens rockstjärnor gör och försöker hänga med och visa att Beach Boys kunde vara relevanta också när surfsäsongen var slut. Det är banalt och genialt: underbar stämsång, perfekta arrangemang av enkelt material. En slags förgyllning av ytligheten som både förbryllar och charmar. Kompositionerna är vardagliga, stämmorna änglalika.

På tre dagar ser jag tre dokumentärfilmer: Tom Alandhs film om politikern Håkan Juholt, Fred Scotts film om regissören Roy Andersson och Franco Berninis film om regissören och skådespelaren Vittorio De Sica.

Jag börjar med porträttet av Håkan Juholt. Jag är visserligen inte speciellt intresserad av politik men ”affären Juholt” är för mig som oinvigd en gåta. Stod Juholt för en annan sorts politik? Vad hände inom socialdemokratin under det år Juholt var i ledningen?

Tom Alandhs filmestetik präglas numera av en slags ny-fattigdom, som om en amatör stod bakom kameran: inga kamera-rörelser, stela kompositioner, huvudpersoner som tittar rakt in i kameran. Filmerna är förvisso dokument om den porträtterades liv men ofta endimensionella eftersom allt beror på vad som sägs. Men i filmen om Juholt är det mättade färger, kamerarörelser och mer än tal på ljudbandet. 

Efter en halvtimme undrar jag vad som fick mig att tro att Juholt var intressant. Han har framställts som någon sorts ideolog, möjligen med nycklarna till en alternativ socialdemokrati. Men filmens Juholt  talar inte ideologi. Han fixar snygga smörgåsar, pratar (babblar) med folk, sprider mysenergi omkring sig – och jobbar hårt. Han får mig att tänka på en företagsledare jag hörde analysera vem han ville anställa som försäljare:

• En bra försäljare är energisk, trevlig, nyfiken. Vad han eller hon säljer eller och vet om varan spelar faktiskt ingen roll. En bra försäljare säljer sig själv – inte varan han har betalt för att sälja.

Juholt framstår som en bra försäljare och Alandh har gett honom en pr-film. Skulle inte förvåna mig om IKEA anställer Alandh och Juholt som ett radarpar.

   Filmen om Roy Andersson undviker också sitt ämne. Vi får höra mycket om Roy Anderssons alkoholism, vi får träffa hans oroliga medarbetare som verkar helt beroende av Papa Anderson och undrar om de har någon framtid i hans bolag. Men hur han utvecklat sin säregna filmestetik med ”tableaux vivants” sägs knappt ett ord om. Fred Scotts film blir platt och orörlig. Man får hoppas någon annan kan göra ett porträtt av konstnären Andersson som visar hur han arbetar.

När jag hade givit upp hoppet om dokumentärfilm och sökte en italiensk spelfilm hamnade jag via Netflix i dokumentären Vivere, Leva – en suverän dokumentär om hur filmregissören och skådespelaren Vittorio De Sica under andra världskriget gör klart en film om en vallfartsresa – La porta del cielo (på svenska ungefär Himlaporten). Filmen var beställd av Vatikanen (vilket man verkar ha ångrat) och inspelningen övervakades av de tyska ockupanterna eftersom De Sica engagerade så många flyktingar han kunde som statister och tekniker för att skydda dem från nazisterna. Regissören Franco Bernini håller ett rappt tempo.  Istället för berättartexter låter han skådespelaren Marco Paoloini spela De Sica. Berättaren söker upp alla miljöer där den ursprungliga filmen gjordes och ett möte med den tyske befälhavaren i Rom spelas fram med autentiska repliker men nutida kläder. Det är en elegant blandning av fakta och drama. Filmen gjordes 2001 men är fräsch som en sommarmorgon. Och till skillnad från de andra två dokumentärerna kommer filmen sin huvudperson nära.

Fler tips på musik, litteratur och konst på Timms Tips

Att coronan är ohejdbar vet de flesta. Men kanske behöver vi påminnas om att våren är ohejdbar. Målaren David Hockney ger denna vår ut en ny bok med underbart lysande målningar med vårmotiv. Kopplingen till coronan är lika enkel som påtaglig: Hockney har blvit kvar i Frankrike under pandemin. Det som började hösten 2018 som en resa till Frankrike för att se konst blev en semestervistelse i Normandie som i sin tur förvandlades till ett permanent boende. Och Hockney kunde låta bli att måla trädgården utanför huset och det vackra landskapet i Normandie. Från sin debut som popkonstnär har Hockney behållit smaken för lysande färger. Han förvaltar arvet från impressionisternas landskapsmåleri och lägger till den lite skruvade övertydlighet som alltid varit hans signum. När han målar på sin iPad (så skickligt att jag blir avundsjuk) eker han med nya färgnyanser och skapar fascinerande skuggor som tycks komma ur pannån (som förstås inte finns – det är digitalt).

Dessutom kommenterar han sitt arbete i en läsvärd brevväxling med kritikern Martin Gayford. Det är både spirituellt och informativt. Men läsningen avbryts av bilderna – när våren äntligen anländer kommer jag att se den på ett nytt sätt. Boken Spring Cannot Be Cancelled bevisar tesen ”inget har förändrats men allt är annorlunda”.

Länk till Hockneys hemsida: http://www.hockney.com/home

Måste allt ha ett budskap?

När den berömde filmregissören John Ford en gång fick frågan om han hade ett budskap med den film han spelade in (förmodligen en western) svarade han: ”Har jag ett budskap skickar jag ett telegram!”. Långt senare citerade den italienske regissören Ettore Scola (känd för Vi som älskade varann så mycket, Terrassen och många andra skildringar av italienskt vardagsliv) sin företrädare och lade till att han absolut inte använde en film om han ville sända ett budskap.

Men numera tycks alla leta efter budskap. Är covid-19 ett budskap från naturen om att vi missköter vår planet? Samma fråga ställdes när aids var en relativt ny sjukdom. 

Vanan att leta efter dolda budskap är nästan det enda som överlevt av 60- och 80-talens ”nykritik”, alltså litteraturkritik som studerade verket istället för författaren. Ja, författaren rentav dödförklarades. Numera lyckas vi förena personkult i sociala medier med en ständig jakt på dolda budskap. Övertydlighet och oklarhet går perfekt ihop. Vad som däremot inte fungerar är bara berätta en historia och lita på att den når publiken. Så mycket står i vägen: genusmässiga och etniska fördomar, krav på sannolikhet och så vidare.Kanske kommer den oklara, komplicerade och mångtydiga berättelsen att få en renässans.  Denna pandemivår läser jag Fernando Pessoa, Jorge Luis Borges och Italo Calvino. De författarna har inga raka budskap.

Äntligen har min vardag har hunnit i fatt den absurda litteraturen. 

Trettondagen är en speciell dag. Trettondagen var inte bara den dag drottning Elisabeth ville underhållas med en ny komedi, i sydligare länder var dagen inledningen på karnevalssäsongen. Medan ockupationen pågick såg jag en vakt intervjuas. Han sade att han inte förstod vilka ockupanterna var – de hade ju uniformer – var de utklädda eller kom de från någon hemlig specialstyrka? Precis det osäkra drömtillstånd medeltidens  karnevaler skapade.

Karneval låter kanske som fel ord, men se på kläderna, sminket, de symboliska objekten, ja… bildskapandet med djurkläder och icke-kristna symboler. Och minns att karnevaler inte var gemytliga kulturfester, de var våldsamma. 

Målet var inte maktövertagande utan att spela upp ett symboliskt maktövertagande. När ockupanterna kom in i rotundan med historiska målningar gjorde de som karnevalsdeltagarna på medeltiden. Klättrade upp på statyer, ställde sig bredvid bilder av härskare. ”Jag finns, jag finns” löd budskapet, precis som när medeltidens karnevalsdeltagare tog på sig en krona eller lät sig bäras runt på en stulen praktmöbel. 

   Många ockupanter hade målat sina ansikten och klätt ut sig lika omsorgsfullt som skådespelare. Rekvisitan var också genomtänkt. Fanorna hänvisade till ett mytiskt USA. De var kopior av 1775 års flagga med 13 stjärnor eller av 1836 års fana – bägge från tiden innan inbördeskriget. 

Detta var en föreställning, ett symbolspel. Att ta bilder av sig själv var uppenbarligen viktigare än att kontrollera lokalerna. Den man som lät sig avbildas med fötterna på talmannens bord tog också med sig ett kuvert. Han berättade att han lagt en 25-centare som symbolisk betalning – på så sätt blev det inte stöld. Mannen föreföll inte ha öppnat kuvertet och läst dokumentet. Onödigt. Det handlade ju om symboler, inte verklighet. 

Varje dag publiceras fler uppgifter om våld, förstörelse och död. Precis som Euripides drama Backanterna (Ingmar Bergman regisserade både pjäsen och Daniel Börtz’ operaversion för 30 år sedan) verkar deltagarna ha berusat sig på sin egen upphetsning och gripits av förstörelselust. 

Kongressens byggnad Kapitolium har lånat form och funktion från det antika Rom där republiken förlorade mot självutnämnda kejsare och ett imperium gick under. I sin bok Karnevalen i Romans beskriver historikern Emmanuel le Roy Ladurie makthavarnas blodiga hämnd på de som deltagit i 1579 års karneval. 

De amerikanska makthavarna talar mycket om hur deltagarna skall åtalas. Men ska slaget om den amerikanska republiken vinnas behövs nog mer än repression. Det behövs motbilder från den humanism Trump kallat svag. 

Jan Myrdal gick bort i förra veckan, den siste författaren i Sverige som ville förena politik, litteratur och historia.

Hade han läst den karaktäristiken hade han blivit sur. Dels för den skrivits av mig:

”Timm är en mörkrets man” mumlade han efter en debatt vi hade.

En hedersbetygelse, tänkte jag. Men Myrdal gillade inte mina åsikter och inte att jag kallade honom författare. Myrdal titulerade sig ”skriftställare”. Med det ville han markera att han skrev för att försörja sig och inte för högre ideal. Och så ville han förstås retas ty skriftställare betyder enligt ordboken ”person som yrkesmässigt ägnar sig åt författarskap vanl. på relativt anspråkslös nivå”.

Och vad än Jan Myrdal var, så var han inte anspråkslös.

I allt som sagts och skrivits efter hans död har det talats mycket om hans självbiografiska böcker och om upproret mot de berömda föräldrarna. Men Strindbergs släkt är större än så. Han var mycket intresserad av 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac (1799-1850) vars tankar om litteratur Myrdal samlade i en fin liten volym.

Intresset för 1800-talsförfattare delade han med Jean-Paul Sartre som skrev om Flaubert. Sartre var filosof som blev författare som blev tidningsutgivare som blev politisk debattör. Byt ut filosof mot reporter och yrkesrollerna passar in på Myrdal. Sartre var högt utbildad, Myrdal var högt bildad. Bägge föraktade institutionerna. Sartre vägrade ta emot Nobelpriset i litteratur. Myrdal instiftade ett Lenin-pris. Bägge blev mästare i den ”kleinkunst” som består i att ge intervjusvar som lämnar frågan och växer till föreläsningar om något intressant intervjuaren inte tänkte på.

Bägge gjorde politiska misstag som med tiden kom att skymma deras insatser på andra områden. Sartre stödde Sovjetunionen, Myrdal stödde de röda khmererna. Bägge provade olika litterära genrer. Sartre skrev teater, de gjorde också Myrdal som dessutom gjorde ett par alldeles utmärkta filmer med fotografen Rune Hassner, främst Myglaren (1966) om en osympatisk karriärist.

Men hur var det med kopplingen till Balzac?

Jo, Balzac brukar av litteraturvetare omtalas som exempel på ”realismens seger”. Den ungerske filosofen György Lukács lanserade tanken att högersympatisören och börsspekulanten Balzac nästan mot sin vilja blev samhällskritiker eftersom han realistiskt beskrev samhällets missförhållanden.

Om Myrdal kan sägas att han är exempel på ”subjektivismens seger”. Myrdal som utgav sig för att vara saklig och objektiv var förstås extremt subjektiv och det är för hans subjektiva berättelser han kommer att bli hågkommen.

Vi stötte ihop några gånger, alltid på olika sidor i någon debatt. Men på två punkter var vi överens. Vi älskade den borgerliga krogen i L’Enclos de Ninon Paris (numera försvunnen) och vi älskade champagne. Så även om Jan Myrdal hade ogillat denna text tror jag att han hade uppskattat att det står ett glas champagne på skrivbordet. Jag höjer det för en man som kunde konsten att ha fel i sak men skriva så uttrycksfullt!

Att Louise Glück fick Nobels litteraturpris har föranlett diverse diskussioner om Svenska Akademiens arbete & skandaler. Strunt i Akademiens problem och läs Glück. Hon skriver helt underbar poesi: tydlig, vacker och känslostark. Av det som finns på svenska är jag själv mest förtjust i Averno. Om du tycker att namnet påminner om något i Italien är du rätt ute. Avernus ( Averno) är namnet på en liten kratersjö i Campania, i södra Italien, inte större än att man promenera runt den på en timme eller två. Men att Glück valt just det namnet för sin diktsamling har nog mest att göra med att Avernus förekommer i Vergilius Aeniden, där huvudpersonen nedstiger till helvetet via en grotta nära sjön (lite som Vergilius-beundraren Dante har en ingång till helvetet nära den franska staden les Baux). Att rika romare gärna lät bygga stora villor kring sjön passar nog Glück perfekt. I hennes diktning är antiken lika vardagligt konkret som ett amerikanskt villaområde.

Den andra amerikanska poeten som glatt mig denna vecka är Radha Blank vars viga rim man kan höra i filmen The Forty-Year-Old Version i vilken hon själv har huvudrollen och dessutom står för manus och regi. Helt självbiografiskt är det inte men Radha Blank har som filmens huvudperson försökt slå igenom som dramatiker i New York, med viss framgång men ännu mer motgångar (verklighetens Radha har till skillnad från filmens också skrivit filmmanus, bland annat med Spike Lee).

Filmen berättar om hennes liv som åldrat underbarn. Tufft, men så hittar hon en ny utväg i rapmusik. Vitsiga dialoger, verbala slagsmål men framförallt den talade poesin gör den sevärd. (visas på Netflix)