överlevare

Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Så skrev den (öst) tyske vissångaren och poeten Wolf Biermann när muren ännu fanns. Jag kom att tänka på hans ord när jag denna vecka nåddes av två dödsbud. Carl-Henning Wijkmark och Jiri Menzel, den ene svensk författare, den andre tjeckisk filmregissör har checkat ut.

Ingen av dem var bortglömd. Wijkmarks samlade verk gavs ut för något år sedan. Jiri Menzels filmer visas på filmklubbar världen över. Bägge hade produktiva och framgångsrika liv. 

Men det är synd om oss som blir kvar. Vi hade behövt deras ord och bilder. Bägge visade hur individen kan bjuda motstånd i hårda tider utan att bli fördummad och förbittrad.

Jiri Menzel ingick i den våg av nya filmregissörer som överraskade publiken på 60-talet. Plötsligt kom den ena tjeckiska filmen efter den andra som visade hur det såg ut bakom järnridån utan att förfalla till klichéer och propaganda. När Sovjetunionen med allierade tågade in i Prag i augusti 1968 flydde nästan alla filmare. Milos Forman och Ivan Passer hamnade i USA. Dit skulle också Menzel kunnat åka. Han hade vunnit en Oscar ett par år tidigare för ”Mannen som såg tågen gå förbi”. 

Men Menzel valde att stanna kvar. Han försörjde sig som skådespelare och teaterregissör. Och så småningom kunde han börja göra sina bitterljuva, på ytan helt opolitiska filmer. Menzel sade själv att han avskydde moraliserande film. Men han sade också ”att vara hederlig kan vara vackert”. Det syns i filmer som ”Min lilla by” och ”När seklet var kort”. De är roliga, gripande och inspirerande alla gråa dagar.

Carl-Henning Wijkmark var en helt annan sorts människa. Hans ironi var skarp. Medan Menzel lutade sig tillbaka och iakttog världen böjde sig Wijkmark framåt och spände ögonen i den. Han krävde i uppmärksamhet av sina läsare och belönade dem med idérika, påhittiga och överraskande romaner som ”Dressinen”.

Wijkmark var den förste svensk som inbjöds till det franska litteraturprogrammet Apostrophes, fylld av vältalig kulturelit. Wijkmark satt helt tyst – men avspänd. Han visste att han hade något att säga men var också nyfiken på vad andra sade. Så var han också en utmärkt översättare och introduktör av bland andra Walter Benjamin och Friedrich Nietzsche.

Hans egna romaner och essäsamlingar kretsar kring relationen individ – samhälle. Ofta frågar han hur man kan vara god i en ond tid.

Dags att läsa om hans böcker som för ett par år sedan kom ut på nytt. Dags att se om Jiri Minzels filmer. Och på Spotify sjunger Lena Granhagen Biermanns visor.

Vänskapens Väsen

Vilken skulptur skulle du helst vilja vara?

Nej, jag har inte fått frågan. Ännu. Men sedan Trump lanserat tanken på att skapa en park för de statyer som andra vill flytta eller slänga är vi nog många som lekt med tanken på vad en sådan skulpturpark skulle innehålla. 

Scoutrörelsens grundare Baden-Powell skulle nog hamna i den brittiska ”vi-som-blev-över-parken”. En engelsk befälhavare från första världskriget som nu står som skulptur nära the Strand i London skulle nog också hamna där – han åstadkom många soldaters död med ogenomtänkta beslut. 

Och för egen del? 

Någon gammal hemsk lärare borde väl hamna i övergivna parken? Kanske en gammal flickvän… Nja… tror inte det. De var vänligare än jag förtjänade. Men tänk om någon av dem skulle ordna sin park med förskräckliga figurer… skulle jag hamna där?

Förmodligen. Gott samvete har jag inte lagrat för kristider.

Men man skulle ju också kunna tänka sig en park med skulpturer av människor som betytt något bra för många. Där kunde en annan lärare hamna. Och där skulle finnas författare som betytt mycket för många men som ändå ingen talar om. Alexandre Dumas d.ä (den yngre skrev Kameliadamen) skulle definitivt få en stor staty i min park. Han räddade min barndom flera gånger genom De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo. Och jag tror inte August Strindberg eller Marguerite Yourcenar som också får plats där, skulle ha något emot äventyrsberättarens sällskap. Han kan nog dra en och annan spännande berättelse när mörkret faller.

Därifrån är inte steget långt till frågan vilken skulptur jag själv skulle vilja vara?

Jag funderar på den ett tag till men från tanken på en skulpturpark där statyerna samtalar med varandra är det inte långt till att tänka sig statyer av vänner. De tre musketörerna skulle förstås finnas där. Men vilka mer?

Vänskap är lika subtil, svårfångad och undflyende som kärlek.

Klicka på länken och lyssna gärna till min nya essä om vänskap från Aristoteles till filmen The Irishmanhttps://sverigesradio.se/avsnitt/1510780

Nostalgi-pandemin

Nostalgi-pandemin

”vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till ngt förlorat särsk. om längtan till vissa miljöer eller dylikt”.

Så definierar Nationalencyklopedin ”nostalgi”. Där står också att ordet kan härledas till grekiskans ”nostos” och ”algos”, alltså hemkomst respektive smärta.

Men smärta är inte vad som utmärker sommarens orgier i nostalgi. Jag vet inte om det är pandemin som fått fart på denna ohejdade längtan tillbaka, men uppenbarligen är nostalgi  vanligare än pollen i år. I sitt sommarprogram förklarade Ulf Lundell sin kärlek till 50- och 60-talen, märkligt nog gällde det inte främst musik eller litteratur. Nej, det gällde Folkhemmet. Den en gång så rebelliske Jack menade att ”Bättre än socialdemokrati tror jag inte vi kan förmå oss till”. Må vara, men var Folkhemmet verkligen så bra?

Mona Sahlin var en aning mer skeptisk i sitt sommarprogram. Men bara en aning. Hon sade att Folkhemmet kanske inte alltid var så bra för minoriteter. Men nostalgisk var hon förstås, hon längtade till 70-talet då skolaulan fylldes av tonåringar som krävde förändring på SSU-möten.

Ack och Kvack som ankan i den lilla dammen sammanfattade.

Nostalgi är nu inte bara förbehållet svenska sommarpratare. Den syns i modet, den märks till och med i New York Times där en filmkritiker hyllar den franska action-rullen En förlupen kula (kan ses på Netflix) för att den är som filmer var innan allt blev så komplicerat.

Men var filmerna så bra förr? Och vad ska man säga om Folkhemmet? Detta mytiska begrepp användes först i Sverige av statsvetaren och högerpolitikern Rudolf Kjellén men gjordes berömt av Per-Albin Hansson i ett tal 1928. Hansson talade om att alla ska få plats i det goda hemmet – och det låter ju sympatiskt. Men det betyder naturligtvis också att alla är kontrollerade. 

Folkhemsälskare är inte så noga med att skilja på samhälle och stat, det märktes i Sahlins program. Men staten var auktoritära föräldrar i Folkhemmet. Alla som varit unga och drömt om att flytta hemifrån kan fundera över hur det hade varit att bo kvar med samma människor hela livet. Instängt är ordet.

Folkhemmet handlade inte om frihet eller att göra modiga val. Det var ett genialt namn på ett statligt försäkringsbolag som levererade stöd när det behövdes men som i gengäld krävde en hög premie. 1980-talets irriterande devis ”satsa på dig själv” blev svaret sedan socialdemokraterna förlorade valet 1976 och den svenska samarbetsmodellen där de olika klanerna (partier, fackföreningar, intresseorganisationer) fördelade makten och vinsten lika kollegialt som cigarrökande maffialedare i en Scorsese-film. Förvisso ett effektivt system. Men är det verkligen något att längta tillbaka till?

Många svarar ja på den frågan. Dock är nostalgin är dömd att misslyckas. Det kan aldrig bli som förr. Som den ende icke-nostalgikern denna sommar, Bob Dylan, säger i False Prophet, från nya skivan:

Can’t remember when I was born
And I forgot when I died

Med andra ord:

Det är framtiden som räknas. 

Trump och Snowpiercer

Trump och Snowpiercer

Rivningen av statyer, de stora demonstrationerna, bilarna som eldas upp, fönstren som krossas – kort sagt vreden hos dem som engagerat sig i Black Livs Matter kommer som en chock för omvärlden. Det gör den varje gång.

Det var bara några år sedan Sydstatsflaggan halades och statyer med Sydstatsarméns generaler revs ned. Då var också alla förvånade.

Denna gång händer det inte bara i USA utan också i Frankrike och Storbritannien där Macron och Boris Johnson ser – just det! – förvånade ut trots att åtminstone Johnson som skrivit populärhistoria borde veta att vissa debatter går igen.

Det hela påminner om sf-serien Snowpiercer som utspelas på ett tåg som rusar jorden runt, varv efter varv, i ett allt frostigare landskap. Upprepning är den intellektuella nödens moder…

Den ende som inte förefallit förvånad är Donald Trump, men så har han också lång erfarenhet av konfrontation. Till skillnad från alla sina företrädare i modern tid har Trump konsekvent valt strid snarare än samförstånd, vilket är naturligt för opinionsbildare utanför de beslutande institutionerna men mindre naturligt för en president. 

Den 1 maj 1989 satte Trump in en stor annons som pläderade för dödsstraffet. Annonsen publicerades i New York Times, The Daily News, The New York Post and The New York Newsday och var 600 ord lång (alltså ungefär som den text du nu läser). Den hade rubriken ”Bring Back the Death Penalty. Bring Back Our Police”. Då som nu var Trump i strid med New Yorks borgmästare (som 1989 hette Edward I Koch). Dagens skärmytslingar mellan guvernör Cuomo, borgmästare de Blasio och Trump är också de en upprepning.

 Annonserna 1989 var inte första gången Trump torgförde sina åsikter på betalt utrymme. 1987 kritiserade han att amerikanska regeringen gav finansiellt stöd till regimerna i Japan och Saudiarabien. Åsikten framfördes i stora annonser i New York Times, Washington Post och The Boston Globe

Sedan dess har flera av tidningarna lagts ned och Trump behöver inte längre annonsera för att få fram sina åsikter. Hans kampanj 2016 lär ha varit extremt billig eftersom han fick så mycket uppmärksamhet på nyhetsplats att han inte behövde annonsera. Mycket tyder också på att Trump blivit skickligare på att manipulera media, det vill säga att få dem att prata om hans favoritämnen och kanske framförallt att leda uppmärksamheten från det han inte vill tala om, t ex responsen för Black Lives Matter hos republikanska sympatisörer och försvarsmakten.

Enigheten om BLM ska inte överdrivas, det kommer säkert att bli hårda debatter om statyer, muséer och mycket annat men det förefaller som om Trumps aggressivitet har fått många att ta ställning mot honom i det som i USA kallas för ”ras-frågan”. Men hur kommer striden att sluta?

Trump har lärt sig av sitt förflutna, han vet vilka strängar han ska spela på. Hans motståndare borde lära sig att inte vara rädda för vad historien innehåller och därför försöka sudda ut det förflutna. Att riva statyer är mindre viktigt än att föreslå förändringar i lagarna om val och skola. I New York Times skriver Michael E. O’Hanlon att de amerikanska väljarna är mer intresserade av framtiden än av vem som gjort fel i det förflutna. Jag tror det gäller i många sammanhang. Hellre nytänkande än skuldfördelning.

Livet, en instruktion

Livet, en instruktion

Är titeln på en underbar roman av Georges Perec: författare, matematiker, korsordskonstruktör, ordkonstnär, arkivarie, ordekvilibrist. La Vie mode de emploi som den heter på franska kom ut redan 1978 och jag minns fortfarande min förtjusning när jag läste öppnade den. Romanen handlar om livet i ett anonymt 1800-talshus i Paris. Perec utgår inte från människorna utan från lägenhet. Romanen är som ett stort dockhus där vi kikar in och ser vad de som bord där har för sig. En del bor i stora lägenheter, en del i vindskyffen. En del blir kvar länge och vi lär känna dem väl, andra bara passerar. En del blir älskade, andra aldrig ens sedda. Några glömmer jag aldrig, bland dem finns amatörmålaren Bartlebooth som åker världen runt och målar 500 akvareller som han sedan skickar hem.

Men denna vår är det själva titeln som får mig att tänka på Perec. Mailboxen fylls med råd om det ena och det andra: en vän tipsar om en bra tv-serie, en annan vän berättar om föreställningar som Schaubühne i Berlin eller Comedie Française lagt ut på nätet. Men de flesta som skickar mail känner mig inte – dock vet de att jag behöver hjälp:

Ett bokförlag jag aldrig köpt en bok av skriver under ämnet Oro/Stress/Missmod:

”Gått in i väggen? Utmattningssyndrom? Skriven i Sverige för svenska förhållanden. Massor av tips hur man blir bättre och till sist kanske helt bra.
 Någon anhörig eller vän som behöver din hjälp och omtanke? Boken lär dig bl.a. att tala med dem på ett positivt sätt.”

Tidningar på olika språk tipsar mig om vilka tv-serier som är värda att se, vilka konserter jag kan strömma och vilket museum som erbjuder den bästa nätvisningen. Jag får också tips om var jag kan köpa handsprit, ansiktsmasker och städmedel billigt.

Först stod jag emot men nu har jag köpt ett egendomligt munstycke jag kan sätta på dammsugaren för att suga under elementen och i andra vrår som jag inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet.

Jag läser lite om missmod, jag ser två bra teaterföreställningar på min dator, jag köper ännu mer handsprit och jag slår till och jag monterar på det där munstycket som ser ut som ett mystiskt djur som rymt från Alice i underlandet. Jag dammsuger bakom element, byråer och bokhyllor.

Men något fel gör jag uppenbarligen. Missmodet försvinner inte, allt damm är inte borta. Dammsugarföretaget känner att jag inte är nöjd och skickar ett munstycke till. Men det hjälper inte. Jag behöver bruksanvisningen till livet.

Jag börjar läsa om Perec i lysande svensk översättning av Sture Pyk och det känns omedelbart lite bättre. Perec gick bort innan han fyllt 50, som så många i sin generation var han storrökare. Men hans bok finns kvar och kom för något år sedan ut på nytt.

Jag får tillbaka mitt goda humör när jag läser om hur Bartlebooth efter sina världsomspännande resor kommer igen och sågar sönder sina akvareller i småbitar för att skapa ett livspussel i ordets rätta bemärkelse. Sedan sitter han ihop sina bilder igen, varpå han skickar tillbaka dem till platserna där de målats där akvarellerna upplöses tills bara små streckmönstret efter själva pusselbitarna återstår på det slitna pappret.

Willy Kyrklund ( 1921-2009) undrade en gång på viken fråga livet är ett svar.  

Kan väl aldrig ha varit: Vad är Corona-pandemin?

Att förstenas

Att förstenas

Vilken är den kulturella betydelsen av Coronapandemin?

Se där en fråga som inte går att besvara. Eller som redan är besvarad alltför många gånger av media som berättat om sångare på balkonger, möten på nätet och allmän kreativitet. 

I vissa avseenden har kulturutbudet ökat genom pandemin. Det är faktiskt ingen hejd på all kultur som gjorts tillgänglig. Man kan se historiska teateruppsättningar på nätet som Europas främsta teatrar lägger ut. Man kan höra nya konserter med Berlinfilharmonikerna, se konstutställningar och naturligtvis läsa Pesten av Camus och lära sig folkslöjd på zoom. 

Men kanske är den viktigaste lärdomen av Corona-pandemin (åtminstone så här långt) att det är skillnad på ensamhet och isolering. Vi är alla avskurna från våra normala liv. Vi är alla isolerade men inte ensamma om den situation vi befinner oss i. 

Den nya nät-gemenskapen har sina svårigheter. Kändisarna som uppträder i sina hem har fått lära sig att vara lagom öppen mot fansen. Ett alltför lyxigt hem kan resultera i näthat. Kameran måste hanteras försiktigt. En stjärna som vill förbli älskad kan inte vara alltför brackig men heller inte vara alltför folklig. Det gäller att vara lagom. Lagom isolerad, lagom hopknuten med den virala allmänheten.

Ingmar Bergman brukade som gammal understryka att han levde i självvald ensamhet och att han minsann en inte var en gammal man som det var synd om. Möjligen betygade han det så ivrigt att vi som lyssnade började tvivla. Är gränsen mellan självvald och påtvingad ensamhet verkligen så tydlig?

I the New Yorker skriver Masha Gessen (som fick Tucholskypriset för något år sedan) om skillnaden mellan ensamhet och isolering. Den isolerade människan är fri att skapa och kan sända ut sina verk, menar hon. ”Loneliness” definierar hon däremot negativt – som oförmågan att agera, ensam eller tillsammans med andra. 

När jag översätter ”loneliness” med förstening ser jag: vi håller på att förvandlas till stenstoder.

När jag vaknar ser jag det jag redan känner till. När jag öppnar tidningen läser jag om samma företeelser jag läste om igår. Pandemin håller oss kvar i våra egna rum, vi ser bara vad vi redan känner till. Mina rörelser blir långsammare. Jag promenerar mindre, motionerar mindre, tänker mindre. Jag petrifieras.

Det är som om journalistiken också blivit förstenad: rapportörerna stirrar åt samma håll, ser samma saker. Kanske bor vi alla som små sagodjur under en enorm nattmössa. 

Intrycket störs inte av alla hurtbullar som drar förbi utanför mitt fönster där jag bevittnar ett besatt motionerande. Pensionärerna nästan krockar i sin iver att bränna kalorier. De unga föräldrarna hör inte barnets klagan när de springer i lycrakläder med hörlurarna över öronen. Mannen i ICA-affären får et utbrott för att kassören debiterar honom 50 öre för en liten plastpåse.

”Men den är ju skrynklig!” skriver han. 

I de få ögonblick där vi trots allt kan träffas verkar vi inte vilja se varandra. 

Jag minns en artist som när hon fick frågan om vart hon helst ville resa svarade ”i mitt inre”. Kanske har alla dessa oseende medmänniskor verkligen gått in i sitt inre. Kanske utforskar de oerhörda själsliga rum som jag inte kan uppfatta.

Kanske.

Troligare är att de håller på att bli en slags mänskliga stalakiter som långsamt stelnar i sin inre grotta, fastsatta bara genom sin minnen.

Det är lite grand som i Tarkovskijs film Stalker där en guide leder en författare och en vetenskapsman in i en förbjuden zon där det ska finnas ett rum där man kan få sina innersta önskningar uppfyllda. Är det drömmen om lugn och ro som nu uppfylls som mardröm?

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv

Renässanspoeten John Donnes ord om att vi alla hör samman är berömda. Han skrev också att varje människas död innebär att vi levande blir mindre ty vi är del av samma mänsklighet.

Denna har vår har vi krympt och blivit mycket stelare. Vi är mindre människa, mer sten.

Ny Dylan sång om Coronan

Varenda dag rapporterar kulturredaktioner om artister som på den enda eller andra sättet tar upp den pågående Conona-epidemin: i utställningar, dikter, berättelser, dans, teater, fotografier… 

Intressant.  Tja…

Men gammal är tydligen fortfarande äldst. 

Bob Dylan slår till med en ny sång. I Contain Multitudes. Fullt med referenser till rockmusik i texten som är rätt lätta att upptäcka (Stones, Bowie), tydliga referenser till litteratur och film finns där också. Musikaliskt är det stillsamma gitarrslingor.

Men så har vi själva titeln som de första lyssnarna tycks ha missat bland alla populärkulturella referenser. I Contain Multitudes är nämligen titeln på en populärvetenskaplig bok utgiven 2016 om… just det… mikroorganismer. Vetenskapsjournalisten Ed Yong skriver om mikrober och bakterier med entusiasm och han fick flera utmärkelser. Hans huvudpoäng är att vår kropp inte bara tillhör oss – vi delar den med mikrober. Det är ingen lugnande bok, men avgjort fascinerande om man står ut med ett överflöd av skrämmande och märkliga fakta.  Fotografen Lennart Nilsson hade avgjort gillat den, själv blir jag lätt matt…

Den alltid knepige Dylan nöjer sig förstås inte med referensen till Yongs bok. Orden ”I contain multitudes” återfinns också i en Walt Whitman dikt. Och nu alltså också i Dylans poem där det också står:

I sleep with life and death in the same bed

De orden kräver ingen kommentar i april 2020. 

Som jag skrev för någon vecka sedan har det länge cirkulerat uppgifter om att Dylan håller på att skriva in nyskrivet material och två releaser på ett par veckor antyder onekligen att en ny skiva är på G.

I Contain Multitudes finns på strömningstjänsterna

Vill Du läsa mer av Ed Yong så skriver han i The Atlantic. På nätet kan du hitta artiklar han skrivit för en rad andra tidningar samt radioprogram. Hans populära blogg som nu är nedlagd går att hitta med lite möda. Sök på ”Yong rocket science”.  

Konsten att leka nära faran

Konsten att leka nära faran

Påsken är en tid av sorg följd av glädje.  I år har media av välkända skäl dominerats av sorg och eftertanke. Men med svag men bestämd röst genomförde påven mässan i den nästan tomma Sankt Peterskyrkan.

Tidningarna är fulla av notiser om berömda människor som avlidit i sviterna av Covid-19. Med sorg läser jag om gamla hjältar som försvunnit men raderna om forna stordåd kan också fungera som uppmuntran.

Under påskhelgen kom beskedet att Stirling Moss avlidit efter en lång tids sjukdom, 90 år gammal. ”Stirling Who?” kanske många tänker. Vem var denna viktiga person?

Jo, racerföraren Stirling Moss var en levande påminnelse om att inte ta allting så allvarligt och därigenom nästan mer brittisk än Drottningen som var den enda som var populärare än Stirling under hans storhetstid på 50- talet. Kärnan i Moss attityd var koncentrerad avspändhet – eller avspänd koncentration. Han släntrade fram till de farliga bilarna, han körde, sade han själv, utan att tänka. Och när han förlorat förmågan att köra omedvetet efter en olycka som resulterade i att han låg i koma mer än en månad så lade han av 33 år gammal. Han var fortfarande en av världens bästa tävlingsförare – men inte bäst. Då fick det vara.

Varför blir jag så glad över att tänka på Stirling Moss? Kanske inte så mycket för hur han körde trots att jag verkligen beundrar honom utan för hans ironi som säkert hjälpte honom att hålla skräcken på rätt nivå. ”Mod och dumhet är ungefär samma sak”, sade han vid ett tillfälle. Självironin behöll han under alla åren efter tävlingarna. Han levde på sitt namn. Eller som han sade ”Jag är egentligen en internationell prostituerad”. 

Så säger aldrig någon av förarna i Netflix-serien om Formel 1 (två säsonger, bör ses med eftertanke). Juan Manuel Fangio (också han porträtterad av Netflix i en egen film) som blev ännu framgångsrikare är Stirling Moss var en allvarsman. Själv en skicklig tekniker  lade Fangio ned enormt arbete på bilarnas teknik. För honom var racing ingen lek utan ingenjörskonst. Ingen förare förberedde sig så väl som Fangio som i rena ABF-andan vidareutbildade sig karriären igenom och tävlade tills han blev nästan 50. Fangio höll sig till de tekniskt bästa stallen. Stirling Moss valde bilar som nästan var dömda att förlora – ändå vann han ofta.

Jag beundrar bägge. I arbetsrummet har jag en modell av en Fangiobil men på mitt nattduksbord har jag en liten Alfa-Romeo körd av Stirling Moss som i sin alltid vita huva påminner om att i livet, som i drömmen, är allt gott möjligt. 

Tidens Tecken

Första april och jag har inte sett ett enda aprilskämt. Än värre: jag har inte läst ett enda klagomål på att tidningarna skämtar. Covid-19 har tagit kål på en långlivad tradition fortare än någon kritiker kunnat göra.

Annars är förstås den som bäst formulerar tidens oro Bob Dylan. Han har alltid haft en förmåga att känna av vad som rör sig i det allmänna medvetandet, ofta innan någon annan gjort det (som när han på 60-talet närmade sig countryn och på 70-talet skrev religiösa sånger). 

Murder Most foul kretsar kring mordet på President Kennedy 1963. Musikaliskt påminner den om Dylans Nobelföreläsning: alltså en läst text till stillsamt pianoackompanjemang (bättre här än på föreläsningen) så inspelningen är nog några år gammal. Texten är möjligen äldre, det har i alla fall länge gått rykten om en lång sång om mordet på Kennedy. 

Den sång Dylan nu publicerar är full av anspelningar på populärkultur, en del gömda, en del klart utsagda som en strof fylld med namn på artister som betytt något för Dylan. 

Men det centrala är mordet som Dylan skildrar ur olika perspektiv: offrets, vittnenas, kommentatorernas, mördarnas. Helhetsbilden är mörk.

What’s new, pussycat? What’d I say?

I said the soul of a nation been torn away

And it’s beginning to go into a slow decay

And that it’s 36 hours past Judgment Day

Texten är lätt att hitta på nätet och sången finns naturligtvis på fler strömningstjänster, bägge hittar du på bobdylan.com

Kritiker har sagt att det är Dylans avsked. Men han lär ha spelat in åtta nya sånger och hans hemsida säger att det blir en ny amerikansk turné juni – juli. 

Jo, det blir alltså sommar…