Jag minns min egen röst. Decennier efteråt kryper det i mig. Den evighetslånga sommaren, det evighetstunga regnet, den evighetlånga känslan av … ingenting.

Tråååkigt!

Och nu kommer hela tråkigheten på en och samma gång, som i en dålig sång. Covid-19:s framfart över världen är dramatisk och sorglig men definitivt inte långtråååkig. Det är däremot karantänen. Det finns inget att göra om kvällarna: denna vecka skulle jag ha varit på två teaterföreställningar, en konsert och en föreläsning. Och visst fanns det en film jag skulle ha sett. Och vernissagen hade varit intressant. När allt är inställt verkar plötsligt allt intressant.

I en tidning läser jag en kulturartikel av en ung kvinna som berättar hur hon flyttat till en liten by i Bretagne av rädsla för Corona-viruset. Sådana byar kan vara dödligt tråååkiga vet jag av erfarenhet. Men nu plötsligt verkar bylivet intressant. Och så har hon en pojkvän i Paris som är polis. Det låter som en fascinerande tillvaro. Jag blir oerhört avundsjuk. Varför har jag ingen polisflickvän i Paris? 

Depressionen är nära. Och kulturen ger ingen tröst. 

I New York Times, Libération, la Repubblica, The Guardian och andra tidningar läser jag det ena tipset efter det andra på vad man kan göra hemma. Musée d’Orsay sänder podprogram. Franska cinemateket släpper tusentals videor, de flesta intervjuer med filmare jag är nyfiken på. Men ändå… tråååkigt!

Den där regnsommaren när jag fyllde elva hade bäste vännen och jag länsat biblioteket med hjälp av pappas lånekort. Kafkas Processen, Shakespeares En Midsommarnattsdröm, en bok om hajar, Greven av Monte Christo, Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser, Herman Hesses Stäppvargen– allt blandades utan att vi visste vad som var finkultur och vad som var populärkultur, vad som var fakta och vad som var fiktion. Allt var text. Sommaren blev text. Och plötsligt var allt roooligt!

Men hur återskapa den där känslan av oändlig njutning. Jag borde förstås göra som så många intelligenta skribenter råder mig: läsa något svårt och långt som jag annars inte har tid med. 

Jag beslutar mig för att läsa något alla avråder ifrån: Jordan B. Petersons bok med råd för hur livet bör levas, 12 rules of Life. Efter att ha läst svenska kulturartiklar om Peterson hade jag väntat mig en kryptofascistisk bok som försvarar unga ensamma mäns våld mot kvinnor.

Men nej. Det är en välmenade bok om hur man ska må bättre genom att sköta sig bättre. Texten är förmodligen baserad på hans föreläsningar och hade kunnat strykas ned. Men Jordan är inte rädd för att ta ett helhetsgrepp på sitt ämne och det är klart intressant när han kopplar statsvetenskap med psykologi och Dostojevkij. 

Räddad av Jordan B. Peterson – nu återstår bara ett vaccin!

I väntan på det spelar jag Morrisseys nya I am not a dog on a chain. Suverän skiva när man känner sig gnällig (det gör uppenbarligen Morrissey ständigt så han formulerar sig väl). Den som trots allt vill ha något mer upplyftande kan lyssna till Charles Llloyds nyligen släppta 8: Kindred Spirits (Live from the Lobero) som spelades in på hans 80-årsdag 2018.

Inte tråååkigt!

En del konstverk behöver sekler för att bli klassiker. En del blir det på en gång. Samuel Becketts pjäs I väntan på Godotär 124 sidor lång på originalspråket. Om denna text har det skrivits tusentals sidor. Och här följer en till…

1952 går den irländske författaren Samuel Beckett omkring i Paris med en inte färdig pjäs till olika teatrar, bland annat till den lilla teatern Babylon som bara funnits något år och spelat Strindberg. Där arbetade skådespelaren och regissören Roger Blin. Han hade sett Beckett i salongen när man spelat Spöksonaten. Det brukade komma 15 åskådare och Beckett kom två gånger och var lätt att känna igen med sin skarpskurna magra profil och sina stora glasögon.

Nu hade den okände mannen ett manus med sig. Blin läste och fascinerades av utkastet om de två luffarna som väntar och väntar på Godot som ska hjälpa dem ur deras utsatthet.

Texten för konstig också för Théâtre de Babylone så Roger Blin tog manuset och gick runt till andra små teatergrupper. Det gick trögt men under tiden kom romanen Malloryut och Beckett blev uppmärksammad. Roger Blin var också ett namn på väg uppåt och han lyckades få lite kulturstöd och med de pengarna kunde han äntligen kunde börja repetera I väntan på Godot. Skådespelarna började med att försöka få fram rytmen, musikaliteten. Regissören Blin fick själv ta på sig rollen som förtryckaren Pozzo med kulmage. När han själv skulle spela så upptäckte han att pjäsen är rolig. 

Den första raden lyder: Väg på landet. Ett träd. Kväll:

På scenen en man, Estragon, han sitter på en sten och försöker dra av sig skon. Så kommer en annan man, Vladimir in. Vi förstår snabbt att de känner varandra men då och då går skilda vägar – för att strax återförenas.

Manusförfattare brukar presentera sina huvudroller för åhörarna. Inte Beckett. De två männen som ser ut som luffare med säckiga byxor med rep om magen istället för skärp och med små runda hattar på huvudet säger inte vilka de är och varifrån de kommer. Men om vi närläser så hittar vi hårdfakta. I texten nämns Vaucluse, landskapet i Södra Frankrike där Beckett var med i motståndsrörelsen under kriget. En period präglad av våld och absurditet. Det finns andra ledtrådar: Trädet som har blad i andra akten – är det ett tecken på att det finns hopp? Och så finns det gott om tydliga bibliska referenser, bland annat om de två stråtrövarna som hängde på var sin sida om Kristus på korset.

Men trots alla symboler liknar pjäsen inget annat som spelas på 50-talet. Becketts absurdism är hans egen, pjäsen har överlevt därför att den är ett språkspel där replikerna går ut och in i varandra. De här var en av de första texter Beckett skrev på franska (efter att tidigare skrivit på engelska) och det finns en uppenbar språkglädje i replikerna, inte minst i skämten.

Men om humorn skrevs inte mycket efter premiären i januari 1953. Frågan var istället vad pjäsen handlade om. Den där Godot luffarna väntade på kom ju aldrig. 

En berömd förklaring av I Väntan på Godotlyder att pjäsen handlar om ingenting, två gånger. Vilket syftar på att vad som sägs i första akten också sägs i andra. Det finns alltså ett meta-perspektiv i pjäsen. Den får oss att fundera på det som sagts, att ifrågasätta det vi just ser.

Roger Blin blev berömd, Beckett fick Nobelpriset. Ja, det är något magiskt med pjäsen. I Sverige spelades den i början av 60-talet med Ernst-Hugo Järegård och Jan-Olof Strandberg i huvudrollerna och uppsättningen kom att prägla deras karriärer. Det märkte jag själv när jag ringde upp Ernst-Hugo någon gång på 80-talet och bad honom vara med i en av mina hörspel för radion. Han kom och det gjorde också Jan-Olof som började med att ge Ernst-Hugo en cigarr. Sedan var de igång och lekte Vladimir och Estragon. Och med mig. De gällde ju att kolla så att jag hängde med och förstod spelet i spelet. Och Becketts anda skulle vrje paus, varje ord vara exakt.

Becketts pjäs präglar också åskådarna. Man ser helt enkelt inte världen på samma sätt efter att ha suttit i salongen och väntat på Godot. Inte därför att pessimismen är övertygande. Inte därför att världen är ond. Utan därför att språket är så levande att man helt enkelt blir glad. Med åren blev Becketts pjäser allt ordfattigare. Men I väntan på Godot finns där och påminner oss om att det finns hopp. Vad som helst kan hända – när inget yttre händer. För något händer alltidmellanoss. Och nog är pjäsen om de två männen en underbar hyllning av vänskapen som besegrar livets dysterhet – genom språket. https://sverigesradio.se/avsnitt/1456316

En tid med skrytsamma makthavare, vetenskapliga upptäckter, kamp om världsherraväldet… Känns det bekant? 

Den engelska renässansen ligger oss nära. Som Shakespeare in love och Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting och andra filmer visar har vi lätt för att gå in i den engelska skruvade renässansen. 

När nu Suzanne Osten har givits fria händer på Dramatens Stora Scen har hon valt att arbeta i samma anda som de påkostade Shakespeare-filmerna. Det är överdådigt, brokigt, banalt och genialt – lite som NK:s julskyltning. Bra ledord för elisabethansk dramatik.

John Webster var samtida med Shakespeare men naturligtvis inte hans like. Av Websters produktion har bara ett par pjäser överlevt varav Furstinnan av Amalfi är den mest kända. Ofta spelad i Storbritannien på alla möjliga sätt, aldrig uppsatt i Sverige.

Suzanne Osten har gjort den gruvliga historien om hur en adelsdam som gifter sig mot sina bröders vilja med en icke-adlig förvaltare (alltså en sorts medelklass som fick chansen under renässansen där duglighet ibland ersatte adlighet) till något som ibland liknar ett studentspex, ibland en teaterskolas examensfest. 

Det är roligt, blankversen fungerar hyfsat vilket betyder att den inte stoppar replikerna. Så långt som till att versmåttet stöder replikerna har man inte kommit men för att vara på en svensk scen fungerar det utmärkt. Teatermaskineriet är stort och påkostat. Anna Heymowskas vridbara palats som också är en teater i teatern skulle beundras på Royal Shakespeare Companys scener.

Men är det bra teater?

Jag tycker inte det. Osten och hennes dramaturger och medhjälpare har ersatt den elisabethanska eran med ett nöjesfält. I en berömd rad skriver T. S. Eliot att man hos Webster alltid ser kraniet under hunden. Han var ”a bleak man”. Det dödsmedvetande som hör till renässansen kastas ut när Osten och skådespelarna spexar till pjäsen. Ordens skönhet och den känsla av förgängelse som får teatermaskineriet att snurra saknas och det gör pjäsen svag och spretig.

Kvar blir en teaterpizza med extra allt. 

Men hade jag varit tonåring hade jag nog älskat uppsättningen och ersatt filmtittande med teater. Nu tar jag fram P. D James deckare The Skull Beneath the Skin om en uppsättning av Furstinnan av Amalfi. Det är inte en av James bästa deckare men den är fylld av kärlek till teatern och en nog så god introduktion till Ostens uppsättning.

Olof Lagercrantz sörjde att poeter övergivit konsten att rimma. Den orimmade versen är svårare att komma ihåg, berör färre, menade han.

Men så finns det poeter som Ingela Strandberg. OK, hon kan skriva rockiga visor men hon är ingen häftig ung poet från förorten. Hon sitter inte i tv-soffor, rappar inte på poesi-festivaler. Hennes dikt är tillgänglig men oförutsägbara som fjärrstyrda missiler. Man vet inte varifrån de kommer men de påverkar allt.

Dikterna kretsar kring halvt outtalade begär, en vilja till något annat än vad det omedelbara erbjuder. Att bli sedd. Fri. Och ju längre in i den tunna boken jag kommer, desto mer sofistikerat blir det. Ibland smälter de ihop, Nattmannen och hans offer, hans älskarinna. Han, den annalkande döden, vill lära henne att inte ångra något. Hon vill ha hela världen i sin kropp. Hon är god, ond, ljuv, våldsam.

Och hela världen får plats i denna tunna men rika bok av motståndsdikter, poesi som gör livet större:

Att vara en gåta

Att aldrig låta sig överlämnas

Hör hela recension av Ingela Strandbergs nya diktsamling Nattmannen https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7400074

Beskedet om att Jörn Donner gått bort var inte oväntat och jag gissar att han skulle han ha fnyst åt alla skriverier om honom som ännu en gång berättar om hans flit, Ingmar Bergman, hans rökning, hans svordomar… ja, det är bara att fylla i. Donner var sitt eget registrerade varumärke. Men också så mycket mer. En renässansmänniska som försökte omfatta hela världen och därför ibland tog miste. Naturligtvis. Också misstagen var charmiga.

Måhända hade han blivit extra sur över att just jag skriver om honom. På gamla dagar gillade han mig inte, han ville själv ha skrivit den bok om Bergman jag skrev. Om detta är inte mycket att säga. En författare har ibland lust att skriva den bok någon annan skrivit.

Själv tyckte jag om honom. Inte heller så konstigt. Han var rolig, skärpt och ibland oerhört generös, t ex när han hjälpte fram Fanny och Alexander. Vänskap kan som alla andra känslor vara obesvarade. Och jag minns med värme hur han hjälpte mig att presentera en bok jag skrivit om svensk filmpolitik. Om den visste han mycket. Han visste också att livet är större än politiken.

Det tänkte jag på när jag lyssnade till John le Carrés tal när han tog emot Palmepriset. Ja, arrangörerna envisades med att det var David Cornwell som fick priset, men illusionen varade inte länge. I sitt tacktal refererade Cornwell själv till romanfiguren Smiley och de korta glimtar han gav av sitt eget liv frammanade den värld av kallt krig som John Le Carré skrivit bättre om än någon annan. I sina senare böcker har le Carré blivit alltmer öppet politisk vilket inte alltid varit till förmån för romanerna. Men samtidigt har han blivit mer sarkastisk, rentav rolig. Han är också en av få äldre författare som har ett så avspänt förhållande till sina tidiga verk att han kan leka med skillnaden i sina nya böcker.

Hans tal var rent virtuost i sin brittiska återhållsamma vrede och sitt precisa språk som så väl behövs för att skildra vår tid.

Fast Donner hade sagt det kortare:

– Skiiiiit också.