Så här i Nobelpristider kan det vara värt att minnas en författare som aldrig fått priset – kanske är han alltför ironisk…

För fyrtio år sedan meddelade det Tjeckoslovakiska utrikesministeriet att författaren Milan Kundera förlorat sitt medborgarskap på grund av anti-kommunistisk verksamhet. Kundera bodde redan i Paris men det blev en världsnyhet. 

   När nu den tjeckiske kulturministern meddelar att Kundera fått tillbaka sitt medborgarskap och tillägger att Kundera är Tjeckiens största författare bryr sig ingen. Beslutet är en ironi i som hade kunnat förekomma i en av Kunderas ironiska romaner som undersöker gränsen mellan kollektiv och individ. Kundera som fyllde 90 i våras borde ha fått Nobelpriset för länge sedan. Under 70- och 80-talen förnyade han romankonsten när han övergav psykologiska porträtt och noggranna miljöbeskrivningar och ersatte dem med påhittiga intriger och intellektuella resonemang. Sedan dess har han utvecklat essäkonsten i en serie roliga, infallsrika och djupt allvarliga texter om litteratur, musik och Europas historia. 

Att en författare blir tagen till nåder av sitt forna hemland (nåja hälften av det, Tjeckoslovakien delades 1993) när han upphört publicera sig är också det en ironi Kunderas anda. Hans berättelser visar oss att det otänkbara inträffar förr eller senare och nästan alltid med oönskad effekt. Vi är alla maktlösa gentemot historiens ironier. 

Kunderas anseende har minskat i väst av två anledningar. Dels därför att det inte finns någon järnridå som gör oss nyfikna på den andra sidan, dels därför att Kunderas böcker skrivna i Frankrike vägrar vara feministiska, miljövänliga eller på annat sätt signalera ”jag är med er”. Han är numera lika svårursäktad i väst som han en gång var i öst

Det är logiskt. Vi lever vi i en tid som föredrar bekräftelse snarare än avslöjanden. Den författare som inte omfamnar tidsandan är inte värd att läsa. Kollektiv entusiasm är lika viktig i väst som den en gång var i öst. Just därför hade jag velat höra att Nobelpristal av Kundera. Roligt, oförsynt och provocerande.

Du kan läsa hela denna artikel i Fokus Nätupplaga:

https://www.fokus.se/2019/12/milan-kundera-far-upprattelse-efter-40-ar-i-exil-men-nastan-ingen-i-vast-bryr-sig/

Vad är det som är så märkligt med Handke? Vad har han gjort som ingen annan gjort?

Vi som gillar Peter Handke har inte haft det så lätt de senaste veckorna. Hur ska man förklara Peter Handkes storhet. Jag kan inte minnas en europeisk nobelpristagare som varit så lite läst, också av bokvänner. Så hur ska man förklara vad som gör Handke märklig, vad som gjort att han i decennier setts som en möjlig Nobelpristagare?

När priset var tillkännagivet gick jag tillbaka till den bok jag råkade läsa först av Handke därför att jag fick den i julklapp 1976 av en tyskkunnig vän. Den sanna känslans ögonblick. I titeln finns hela Handkes författarskap. Den.  Sanna.   Känslans.  Ögonblick.  Alltså ett oerhört sanningskrav. Exakt vad händer i ett visst ögonblick? Det är frågan Handke ställer gång på gång. Och han litar inte på sina egna ord. Han tar om, borrar sig ned i ögonblicket. Tar fram varje nyans. Det är ingen slump att han pluggade juridik i fyra år.

Huvudpersonen i Den sanna känslans ögonblick är en ung pressattaché i Paris som jobbar för den österrikiska ambassaden. Han har inte speciellt mycket att göra. Han läser tidningarna och klipper ur artiklar som handlar om hemlandet. Ibland skriver han till någon redaktör och påpekar att det där blev fel. Han har hustru, barn, älskarinna – men är förfrämligad för allt. Pressattachén som känner sig främmande i sin hyrda stora andrahandslägenhet, i det land han bebor, inför sin hustru, inför sitt barn. Han kan inte dela världen, ens ett ögonblick med andra.

Handke är alienationens diktare. Kanske därför det blivit så mycket polemik och så svårt att få till stånd ett samtal. Hos Handke är alla figurer främlingar. Hans hjältar har ingen identitet. Ingen tro. Inga åsikter. Alltså – ingen tillhörighet. De ser. De iakttar. De ser. De iakttar. Ett tillstånd mycket långt från dem som är aktiva på sociala media. De som vet vilka de är och vad de vill, vad som är rätt och vad som är fel.

Handkes figurer ifrågasätter allt: sina liv, sina åsikter, vad de ser, vad de känner.

Samtidigt finns i alla Handkes närmare hundra verk – romaner, teaterpjäser, essäer, hörspel, filmmanus, dikter, artiklar, recensioner – hela tiden en längtan efter försoning. I varje berättelse försöker han foga samman livet.

I en dikt som finns med i Wim Wenders film Himmel över Berlin visar Handke öppet sin längtan:

Als das Kind Kind war,
wußte es nicht, daß es Kind war,
alles war ihm beseelt,
und alle Seelen waren eins.

När barnet var ett barn

visste han inte att han var ett barn

allting var besjälat

och alla själar var en

I en liten film som jag tror är gjord innan Nobelpriset tillkännagavs sitter Handke i ett rörigt rum och låter sig intervjuas. Han tar fram en anteckningsbok, börjar skriva med små ivriga bokstäver. Sedan säger han:

Allt är främmande, nytt, oupptäckt, ännu inte berättat.

Vill Du lyssna på ett samtal om Peter Handke och Olga Tokarczuk som har sänts i P1 Kultur kan Du klicka på denna länk:https://sverigesradio.se/avsnitt/1425660

Medan Roy Andersson i intervjuer om sin nya film fortsätter att tala nedlåtande om Ingmar Bergman finns det andra som talar väl. I New York Times listar musikern Beck (alltså Beck Hansen inte att förväxla med gitarristen Jeff Beck) tio saker som betytt mycket för honom som artist. På punkt sju kommer Ingmar Bergmans filmer:

7. “Ingmar Bergman’s Cinema” Boxed Set “I had this one year where I decided to watch all his films. For me it was this incredible education on the process of evolving as an artist. You would go through three or four films that were interesting, but not really definitive. Sometimes there were misfires, curiosities, experiments — and then, an absolute masterpiece would emerge. It’s sort of like Bob Dylan or Picasso, one of those great artists where there are the masterpieces and there’s all this interstitial work, but you go through it and you get a sense of what it takes to be an artist that goes deep into the heart of things. I walked away thinking that he was the Shakespeare of film. Somebody that just really encompasses the whole human experience.”

Becks intresse för Bergman är inte förvånande. Beck är en experimentell musiker som förnyar sig med varje skiva och han är dessutom synnerligen produktiv som låtskrivare, gitarrist, sångare, arrangör och producent. Dessutom är han multiinstrumentalist – så det finns åtskilliga likheter mellan herrarna. Fast Bergman skulle kanske blivit förvånad över Becks etta på listan: en enkel elgitarr… 

Thanks for the Dance heter Leonard Cohens sista skiva, utgiven nästan exakt tre år efter ikonens död. Postuma skivor består ofta av hopskrapat material som artisten inte tyckt vara värt att ge ut. Men här är det tvärtom. Leonard Cohen arbetade in i det sista på dessa nio sånger. Han hade avslutat You want it darkeroch visste att hans tid var utmätt. Tillsammans med sonen Adam lade Leonard grunden för den här skivan. De spelade in sången och planerade musiken, men bara en melodi blev helt färdig. Resten lämnade Leonard över till sonen.

Det har Adam gjort med känslighet och intelligens. En del av Cohens gamla medarbetare som gitarristen Javier Mas och Daniel Lanois  bidrar tillsammans med många andra till en sällsynt vacker skiva som är mer ironisk än sorglig. Cohen sjunger nedtonat, märkt av sjukdomen men lika skarp som alltid i ord och frasering..

Här finns sånger som syftar bakåt, t ex till Cohens musa Marianne Ihlen som avled kort innan Leonard, men också framåt – till det ögonblick när skivans huvudperson är borta.

Nu har han definitivt lämnat oss – med de vackraste slutord man kan tänka sig. Jag recenserade skivan i radions kulturnytt:

Thanks for the Danceheter Leonard Cohens sista skiva, utgiven nästan exakt tre år efter ikonens död. Postuma skivor består ofta av hopskrapat material som artisten inte tyckt vara värt att ge ut. Men här är det tvärtom. Leonard Cohen arbetade in i det sista på dessa nio sånger. Han hade avslutat You want it darkeroch visste att hans tid var utmätt. Tillsammans med sonen Adam lade Leonard grunden för de här sångerna. De spelade in sången och i något fall också musiken. Resten lämnade Leonard över till sonen.

Det har Adam gjort med känslighet och intelligens. En del av Cohens gamla medarbetare som gitarristen Javier Mas och Daniel Lanois  bidrar tillsammans med många andra till en sällsynt vacker skiva som är mer ironisk än sorglig. Cohen sjunger nedtonat, märkt av sjukdomen men lika skarp som alltid i ord och frasering..

Här finns sånger som syftar bakåt, t ex till Cohens musa Marianne Ihlen som avled kort innan Leonard, men också framåt – till det ögonblick när skivans huvudperson är borta.

Nu har han definitivt lämnat oss – med de vackraste slutord man kan tänka sig. Jag recenserade skivan i radions kulturnytt:

Jag vet inte om depression är bästa sättet att möta november. Kanske är det bättre med ett nytt paraply. Helst inköpt på legendariska Smith & Sons i London där Dickens noga valde bland alla snidade handtag. 

Och så finns förstås teatern:

I regard the theatre as the greatest of all art forms, the most immediate way in which a human being can share with another the sense of what it is to be a human being.

Orden är Oscar Wildes och jag har haft dem på min dator den senaste månaden medan jag skrivit två texter om teater. Den ena handlar om konsten att spela grekiska tragedier, den andra om Lars Noréns sena trilogi om döendet. 

Bägge resulterade i radioprogram. Här finns två länkar:

Antik teater:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7325976

Lars Noréns sena pjäser:

https://sverigesradio.se/avsnitt/1402271