För någon dag sedan rapporterade New York Times att makarna Trump mantalsskrivit sig i Florida. Palm Beach blir makarna Trumps ”primary residence”), där skall han betala skatt. Jämfört med att kongressen samtidigt bestämt hur riksrättsåtalet mot presidenten skall drivas kan flytten tyckas vara en obetydlig nyhet. Men blanketten Trump lämnat in till myndigheterna kan också ses som hans första nederlag på åtskilliga år. 

Ur amerikanskt perspektiv är Trump New York-bo ut i fingerspetsarna. Inte bara genom sin karriär som byggmästare och sin TV-show, utan genom själva livsstilen. Han är kaxig och bullrande, en vandrande råbiff – just det många New York älskar.

Enda gången jag sett Trump i verkliga livet var på 80-talet då han anlände i limousin till en klubb jag besökte. Håret var lika yvigt som nu men utstrålningen var annorlunda. Det var en glad ung man, omgiven av ett gäng tjejer i dåtidens frisyrer. Gruppen som steg ur bilen med Trump i mitten såg ut som ett gäng kungspudlar som bestämt sig för att festa loss. De väckte ingen ilska, bara leenden. Trump gjorde på 80-talet en New Yorksk klassresa från förorten (i hans fall Queens) till Manhattan. Det väckte respekt – så visst hade han rätt att festa.

Mer såg jag inte den kvällen, jag skulle vidare till ett punkigare ställe. Men jag såg Trump på TV. Unge byggmästare Trump medverkade ofta. Letterman hade honom som uppskattad gäst åtskilliga gånger. Trump var rolig, lite självironisk och framstod som en buspojke på gott humör. Han var verkligen New Yorkare ut i hårtufsarna. Jag tror inte någon anade att han skulle förvandlas till dagens surgubbe. 

Så när nu Trump gör som så många generationer av New Yorkbor i pensionsåldern gjort före honom och skriver sig i Florida (som har lägre skatter och mer sol vilket pensionärerna uppskattar) är det en reträtt. Trump har inte övertygat New York-borna om sina kvalitéer, bara fyra procent röstade på honom i presidentvalet. Och eftersom charmen är borta och han numera alltid signalerar surhet och ibland är en ”crybaby” framför mikrofonerna framstår han än tydligare som förlorare. Gnällspikar är inte populära i New York.

Stadens invånare lär knappast sörja hans flytt. Det har inte blivit någon debatt efter offentliggörandet. Som borgmästaren Cuomo sade:

”Han betalade i alla fall ingen skatt här. Florida kan gärna ta honom”.

Har vi sett början till slutet på Trumps välde? 

Debatten om Nobelpriset i litteratur har – som så ofta förr – inte handlat om texter utan om politik. Eller åtminstone om symbolpolitik. Eftersom Peter Handke har ifrågasatt användningen av begreppet folkmord för massavrättningarna i  Srebrenica och talade vid Slobodan Milosevic begravning är han väl krigshetsare. Eller kanske smygfascist? 

Ja, skum är han i alla fall. 

Nu är inte svenska media de enda som har ifrågasatt valet av Peter Handke men i Sverige har den politiska vinkeln överskuggat den litterära. Men det är alltså inte Nobels Fredspris Akademien delat ut. Det är litteraturpriset. Som fredspristagare är Peter Handke otänkbar. Som litteraturpristagare är han ett mycket rimligt, ja rentav ett bra val.

I Alfred Nobels testamente står att priset skall ges till ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Mer än så sägs inte. Och i denna enda mening finns ett ord som är svårt att tolka. Betyder ”idealisk” att pristagaren skall ha skrivit den ”bästa” litteraturen eller betyder ”idealisk” i själva verket ”idealistisk”, alltså att pristagaren skall ha skrivit i humanistisk anda?

Väljer man att tolka Nobel som att priset skall gå till en idealistisk författare är Handke inget bra val. Å andra sidan kan man säga att det var väl i så fall var inte heller Beckett, Faulkner, Claude Simon, Elfriede Jelinek och många andra självklara pristagare. Själv kommer jag på rak hand bara på Orhan Pamuk, Herman Hesse, Thomas Mann bland ”idealistiska” prosaister. Och kanske Bob Dylan bland poeterna. Men ju mer man läser, desto svårare är etiketteringen. Men översätter man istället ”idealisk” med ” fulländad, fullkomlig” är Handke ett mycket rimligt val. Han är en författare som lika ambitiöst som Proust föresatt sig att nagla fast ögonblicket med språket. Att hitta ”le mot juste”, det rätta ordet har varit Peter Handkes ambition i mer än ett halvsekel. Varje bok handlar om beskrivningens svårighet.

Politiska dumheter har flera Nobelpristagare begått: Jean-Paul Sartre (som vägrade ta emot priset men senare vill ha pengarna) hyllade Sovjetunionen under Stalin och… Nej, låt oss lämna det spåret. Nobelpristagare är inte alla goda människor. Och skulle Akademien kräva gott omdöme av pristagarna skulle förmodligen vartannat pris få ställas in. Men nu ska priset gå en god skribent, inte till en god människa – även om kombinationen är tänkbar

Att Handke talade vid Milosevic begravning var naturligtvis omdömeslöst även om det är värt att minnas att Handke inte är en polemiserande författare engagerad i tidens frågor, utan snarare en inåtvänd undersökare av språket och existensens ångest. I en kort intervju när han fått beskedet sade Handke till franska journalister ”Je suis littérature pure”. Klumpigt översatt: ”Jag är enbart litteratur”. Ett uttalande som dels placerar honom i en litterär tradition (Flaubert), dels signalerar att han inte har politiska ambitioner.

Hade Nobel stipulerat att litteraturpristagaren skulle vara fredsvän hade Handke och Hemingway, Faulkner (och rätt många andra) kunnat strykas från listan. Men nu gäller det alltså ett pris till en skicklig författare. Det är Handke. Läs t ex ”Vägen till Saint-Victoire”, ”Den sanna känslans ögonblick” eller ”Tankar om tröttheten”.

Vill Du få fler argument för att läsa Handke finns här en länk till två radiosändningar om Nobelpriset i litteratur där jag medverkade:

Först kulturnytts sändning när priset tillkännagavs: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1369851?programid=478

Och så en länk till och Lundströms bokradio där jag också deltog: https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1386174?programid=4381

Denna höst kommer en tjock biografi om Carl-Michael Bellman, den ende svenske författare från 1700-talet vars texter fortfarande är levande för många svenskar.

Men vem var Bellman?

Den frågan besvarar litteraturvetaren och författaren Carina Burman i en tjock biografi. Eller rättare sagt: hon försöker besvara den vilket visar sig vara svårare än man kan tro. 1700-talets värld är avlägsen och huvudpersonen själv finns inte i sociala medier, blev inte intervjuad i tv och hans självbiografi är bara ett par sidor lång.

Om Burmans bok och Bellman berättar jag dels i en kortare recension, dels i ett samtal i radions P 1 Kultur:

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7299187

Robert Frank är död. Att en 94 år gammal man avlider är knappast överraskande och hans död kommer inte att förändra världen. Det gjorde han redan för ett halvsekel sedan. 1959 kom en enkel fotobok: The Americans. En okänd fotograf hade med hjälp av ett stipendium bilat genom USA i flera år och ur tiotusentals bilder sorterade han ut ett hundratal som visades utan förklaringar: bara med korta platsangivelser: ”S:t Petersburg, Florida”; ”Cocktail party New York City”; ”Funeral S.t Helena, South Carolina” Och så vidare. Frank använde en Leica med 35mm:s lins och var tvungen att vara nära sin motiv. Men inte för nära. Det finns alltid en distans i bilderna. Fotografen ser men är inte delaktig.

I mitt ex från 80-talet är det lätt att irriteras över gråtonerna, det är för lite svärta, det är verkligen ingen superb fotobok. Men Frank lyckades med denna enda bok förändra fotografins historia och vårt sätt att uppfatta U.S.A. Det är inget polemiskt fotografi, han understryker inte sina egna åsikter eller känslor. Det är sobra, odramatiska bilder som visar vardagen. Jack Kerouac skrev förordet:

”That crazy feeeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out nof the jukebox or from a neraby funeral, that’s what Robert Frank has captured”. Fast det stämmer inte. Kerouac och Frank förstod varandra väl (senare gjorde Frank den bästa filmen som finns om beatgenerationen, ”Pull my daisy” byggd på en text av Kerouac) men deras temperament var helt olika. Frank kom som vuxen till Amerika, han var uppväxt i Schweiz och förblev en främling i det nya hemlandet. Och lika självupptagen som Kerouac var, lika diskret var Frank. Han verkar ha haft ett ovanligt litet ego för att vara konstnär och ett desto större intresse för andra. Han var först och främst en iakttagare, inte en tolkare. Men han var en iakttagare som kände med dem han fotograferade. 

Ju mer vi avlägsnar oss från 50-talet, ju tydligare blir melankolin i Robert Franks bilder. De är en sorgesång över drömmar som inte blev av.  Robert Frank blev en fixstjärna som för alltid ändra dokumentärfotografin och street photography. Filmare, dramatiker och målare har också studerat Robert Franks bok som satt tydliga spår. Många filmare är också inspirerade Men han övergav fotokonsten för dokumentärfilmen. Bland annat är han känd för ”Cocksucker blues” en film om Rolling Stones USA-turné 1972. Bilderna av turnélivet var sådana att bandet stoppade distribution av filmen, den fick bara visas någon gång per år när regissören själv var med. Jag har sett några avsnitt av filmen som förvisso är provokativ men långtifrån har samma styrka som The Americans. 

Ett fint porträtt av Robert Frank finns i brittiska The Guardian:https://www.theguardian.com/artanddesign/2019/sep/11/robert-frank-the-americans-outsider-genius-photography?CMP=share_btn_link

Enrique Vila-Matas roman Man kommer aldrig från Paris.

Som tonåring läste jag Hemingways En fest för livet, en bok som gavs ut efter hans död och som länge räknades som ett marginellt verk. Men det visste jag inte när jag läste boken på rasterna, på bussen, över läxböckerna. Det låter som det är en väldigt lång bok, men mitt tummade exemplar är bara på 201 sidor. Den kostade 19, 50 i häftad upplaga, vilket för en 14-åring var en avsevärd summa. Men boken var definitivt värd hela terminens veckopengar!

Jag hade aldrig varit utomlands men efter att ha läst om caféliv, Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Ezra Pound och kanske framförallt om stadens gator visste jag att jag skulle åka till Paris. Och när jag väl lämnat skolan några år senare gick första utlandsresan förstås till Paris. Man skulle kunna tro att jag blev besviken – trots allt var det ju femtio år sedan Hemingway varit där. Men inte. Allt var precis som i boken!  

Sedan dess har jag omvärderat Hemingways författarskap och den enda av hans böcker som jag numera läser om är – En fest för livet. Jag är inte ensam om detta. I Enrique Vila-Matas nya roman Man kommer aldrig från Paris är berättaren (en lätt igenkännbar variant av författaren själv) besatt av Hemingway sedan ungdomsåren. Ja, han vill gärna till och med se ut som Hemingway vilket är svårare än man kan tro (en av de få i Sverige som lyckats var Evert Taube, som lät fotografera sig som Hemingway och skrev brev till denne – dock utan att få svar). 

Vila-Matas leker ofta med att blanda verkliga, påhittade och påverkade författares liv. Här berättar han om ett par ungdomsår i Paris där han fick låna en vindskupa av Marguerite Dumas och dessutom fick goda råd av henne medan han sliter med sin roman. Författarnamnen vimlar förbi, den unge berättaren trånar efter kvinnor, ord och tillhörighet. Han har svårt att komma staden lika nära som Hemingway men ger sig naturligtvis inte. Vila-Matas umgås mest med andra spanskspråkiga, Hemingway umgicks mest med andra engelskspråkiga. Men hela tiden lockar Paris dem att ta ett steg till, att sluta observera och bara leva i Paris.

Men de som kommer Paris riktigt nära försvinner i staden och hörs för det mesta aldrig mer. Av egen erfarenhet vet jag att den som verkligen ägnar sig åt att älska Paris inte hinner med att skriva den där boken man drömmer om…

Men Vila-Matas lämnade Paris, precis som Hemingway gjorde. Bägge blev framgångsrika. Bägge skriver mer förälskat om Paris än om människor. Bägge skriver om andra viktiga författare. Bägge är roliga. Framförallt är bägge fortfarande förälskade i staden de inte vill eller kan komma ifrån

”Man kommer aldrig från Paris” är en fest att läsa, en eldfluga i det kommande mörkret. Och om den inte räcker finns ju alltid Hemingways roman…