Hur ska man spela en klassiker?

Den frågan besvaras olika av artisten, kritikern och åhöraren. Däremot verkar inte konstformen ha så stor betydelse. Musikälskare blir lika ilskna över demonstrativa nytolkningar som teaterbesökare, danspublik och konstvänner när någon tar sig för att stuva om rejält i verket.

På Dramaten har man denna vår kunnat se Stormen, Körsbärsträdgården och Fröken Julie. Shakespeares Stormen tillhör hans märkligaste pjäser men är också en som lockat regissörerna till de vildaste tolkningar. Ett av mina vackraste teaterminnen är Peter Brooks uppsättning av Stormen på Théatre Bouffes du Nord i Paris 1990. Scenografin var alltid minimal på den gamla 1800-talsteater som Brook rensat på alla dekorativa element. Åskådarna såg de nakna väggarna, rören, elkablarna, lamporna. Och så framför detta skådespelarna som inte befann sig i scenografin utan i texten. Skogen var en planta, fartyget som slogs sönder var en grov modellbåt. Texten blev märkligt klar och vacker, gränsen mellan dröm o verklighet försvann.

-Om scenen spelas med en verklig båt på scenen kan vi vara säkra på att texten förloras. Om man har en stor båt då är man verkligen medveten om att det inte är på allvar. Sade Brook i en intervju.

Brook menade också att åskådaren inte ska undra över varför personerna är där på scenen, hur gamla de är och varför inte anden Prospero inte berättat om det ena eller andra av allt som händer i pjäsen.

Andra regissörer gör tvärtom, det vill säga bearbetar och skriver nya repliker i klassikern så att publiken ska reflektera över texten och tolkningen. Staffan Valdemar Holm gör Stormen till en lek för teaterhabituéer. Mycket väsen för ingenting.

Marie-Louise Ekmans Fröken Julie som gått länga på Dramaten tycker jag är ett rejält magplask. Strindbergs text vinner inget på det metaperspektiv Ekman använder när skådespelarna får kommentera sina roller och tala i mobiltelefon.

Michael Thalheimers uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Dramaten hamnar någon stans mitt emellan. Det är inte meta-teater, men så stiliserat i spel och scenografi. Thalheimer är i gott sällskap när han stuvar om. Pjäsen hade premiär i början av 1900-talet i regi av självaste Stanislavskij (ytterst ansvarig för Marlon Brandos mumlande i den ena filmklassikern efter den andra). Thalheimer har lagt ett strängt mönster över rörelser och spel. Jag tycker texten går förlorad eftersom skådespelarna alla håller samma rytm och inte lyssnar på varandra. Tjechovs text är subtil, den kräver samma noggranna lyssnande som en riktigt bra jazzkvartett som improviserar måste ha. Replikerna ska födas ur vad de andra säger.

Men överspel och lomhördhet är kanske det som utmärker vår tid, också utanför scenen.

Generös, tankspridd och förtjust i barn

Förrförra veckan debatterades valet av kulturmister. Förra veckan sades inte ett ord? Och denna vecka?

Knappt hade regeringen bildats innan valet av kulturminister kritiserades. Annars brukar politiker när de ombeds säga något om kultur nöja sig med att tala väl om Camilla Läckbergs böcker och någon garanterat okontroversiell popgrupp. Seriös kultur engagerar bara politiker och politiska journalister när nobelpriset delas ut och intresset gäller mest bordsplacering och klädval. 

Men så vart fjärde år skall en kulturminister utses… 

Det ointresset får man vara tacksam för. Det vore mer oroande om kulturpolitik diskuterades oftare. Medan den minister som har ansvar för infrastrukturen vill veta exakt hur fort snabbtågen kommer att gå och hur många passagerare som skall forslas bör kulturministern inte försöka förutsäga vilka böcker som skrivas, pjäser som ska spelas, vad filmerna ska innehålla eller vilka bilder som ska visas på konstmuseerna. 

Jag är inte ens säker på att kulturministern skall invigningstala på Filmfestivalen i Göteborg eller besöka Bokmässan annat än för att lyssna och möjligen dricka ekologisk champagne. Den kulturminister som gillar att göra utspel, fastställa precisa mål och styra med järnhand bör byta departement. 

Vad kulturministern däremot skall göra är att främja bildning vilket är en annan sak än utbildning. Kulturministern skall göra det lättare att tänka fritt vilket kan översättas till att tänka okonventionellt, opraktiskt och opolitiskt. Inte precis vad politiker är skolade att göra.

Jag är inte säker på hur de senaste decenniernas statsministrar resonerat när de letat fram kandidater till kulturministerposten. En statsminister måste ju tänka på lagandan. Om vi verkligen fick en stark kulturminister skulle hen irritera sig på obildade kolleger i konseljen, bli galen på stelbent tänkande hos lokalpolitiker som förväxlar kulturpolitik med turistpolitik. 

Den bästa kulturministern är förmodligen också skolminister. Om kulturen skall blomstra behövs att människor vill ta del av den. Och lusten till kultur ges i skolan.

Så låt oss hoppas att kommande kulturministrar är bildade, levnadsglada, generösa, förtjusta i barn, nyfikna och en aning tankspridda. Då kanske kulturlivet kan blomstra.