I teorin finns tre olika samhällsklasser men klassmässigt är Sverige Mittens rike. Proletärernas och överklassens enda uppgift är att rikta uppmärksamheten mot medelklassen dit allt fler räknar sig och där allt av medial betydelse tycks ske. Rimligen borde mittens totala dominans leda till ett fridfullt samhälle. Men som alla kan konstatera gäller det motsatta. Varför?

Begreppet samhällsklass kan spåras tillbaka till den romerska antiken och även om det numera sällan används är det bara politiker och övermodiga stadsarkitekter som tror att klasserna försvunnit. Samtidigt är klassgränserna svåra att få syn på. Filosofen och idéhistorikern Michel Foucault menade att det är genom att observera samhällets marginaler som man kan urskilja de centrala värderingarna. Men fungerar den metoden på Mittens Rike? Vittnar de rumänska tiggarna och de pistolbeväpnade kidsen i förorterna om vad medelklassen värderar?

Möjligen på ett omvänt sätt, för vad som länge präglat Mittens Rike är frånvaron av synliga klasskonflikter. Marx och Engels hävdade att klasskampen – striden mellan kapital och lön – är det centrala i alla samhällens utveckling. När arbetarna vunnit striden skulle staten krympa till en enkel apparat med enda uppgift att distribuera livets goda till medborgarna. Klasskampen upphör och det klasslösa samhällets eviga ro infinner sig.

Men icke. Världsanden har tryckt på pausknappen. Visserligen är klasskampen avblåst, men det är desto mer klassgnäll. Medelklassen är fullt upptagen av att tycka synd om sig själv och lämnar de andra klasserna åt sina öden. Kanske blir det så när man känner sig osedd. Strindberg skrev om underklass och överklass. Medelklassen fann han mindre intressant. Själv en jojo till klassresenär skriver han i En Blå Bok (fyra delar 1907-1912) om vänskap över klassgränserna:

Jag har tillfälligtvis idkat vänskap med en 
överklass. Det gick mycket bra en tid, udda fick vara 
jämnt, i religion, konst, litteratur, vetenskap, ekonomi; 
men så fort det rördes vid det övre, så började ögonen 
gnistra, en järnridå föll, emellan oss, vi kände vi voro 
fiender, och som sådana skildes vi.

I klasskampens ställe har en ny sorts individualiserad kamp om identitet uppstått. En strid där de kämpande inte ser sig som del av ett kollektiv utan tvärtom vill framstå som så särskilda som möjligt. ”Jag, jag och bara jag” lyder det nya stridsropet.

Resten kan Du läsa i Fokus:https://www.fokus.se/veckans-fokus/medelklassen-ar-upptagen-av-att-tycka-synd-om-sig-sjalv/

Här ett porträtt av den franske filmregissören Jean-Luc Godard som slog igenom på 50-talet och förblev en revoltör ända fram till sin död 2022.

Om Jean-Luc Godard

Hans gärning går att beskriva analytiskt, anekdotiskt, andtrutet och andlöst, men om jag ska följa hans eget sätt att berätta måste jag börja med en konkret scen. Den föreställer ett dukat bord på en gammaldags restaurang i en landsortsstad. Utanför ett vackert torg med plataner, samtalande människor, grönsaksstånd och caféer. Vid bordet: två herrar. En yngre som äter och äter. Det är jag. En medelålders som tittar på när jag äter. Det är Godard. Tid: teaterfestivalen i Avignon, någon gång på 80-talet. Godard var iförd skäggstubb, vit skjorta, höstmurrig kavaj och otänd cigarr. Han viftade med den och tittade intensivt på min gaffel där fanns en bit ål i rödvinssås. Det var visserligen tillåtet att röka men inte medan bordsgrannen åt. Varje dag under en veckas tid hamnade vi bredvid varandra. Han brukade beställa kaffet när jag svepte aperitifen. Men en dag var vi i takt. Han tittade glatt på mig när jag var klar med den sista tuggan dessert, en clafoutis

– Nu?

Jag nickade. JLG överräckte en cigarr. Samtalet var igång.

   Cigarren var med var gång jag de följande decennierna såg honom på filmfestivaler och debatter. Han rökte med total koncentration, noggrann observation av askpelaren och snabba sidoblickar mot publiken. I rökmolnen skymtade det Godarska leendet som liknade det katten Chesire visar i Alice i Underlandet. Ett leende, närmast ett grin, som dröjer kvar när katten själv tonar bort.

   Nekrologerna talar om ungdomlighet. Inte hans, utan skribenternas som betonar att de var unga när de såg hans första film A bout de souffle/Till sista andetaget. Förmodligen var kritikerna redan var gamla i sinnet, därför de blev så tagna när Godard visade dem känslan att vara ung. Småbrottslingen Michel (spelad av Jean-Paul Belmondo) och Patricia (Jean Seeberg), en amerikansk student i Paris.  Det är en högromantisk historia om en loser som blir förälskad i någon som tycker om honom utan att förstå hans val. Allt slutar förstås med döden, en oundviklig del av ungdomen.

   Godard bygger filmen med underbara ögonblick snarare än ett narrativt flöde. Michel och Patricia på Champs-Elysées, de två i sängen med lika cool dialog som någonsin Humphrey Bogart och Lauren Bacall. Godard tillåter sig att avvika från storyn på ett sätt ingen filmdramaturg skulle tillåta i dag. Han föregriper han Dogma, men utan att formulera en teori.  Miljöerna är verkliga, ljuset naturligt, tekniken enkel. När det behövs en åkning placerar han kameran i en barnvagn eller rullstol. Allt går befrämjar den frigörande ryckiga rytm som uppstod när JLG måste korta filmen med en halvtimme. Istället för att som brukligt hitta hela scener som kunde tas bort förkortade han lite i varje scen. Resultatet blir de berömda så kallade jumpcuts som gör att berättelsen skuttar fram som en kalv.

   En sådan debut var förstås omöjlig att överträffa. Godard slog igenom mellan 50- och 60-tal, han trivdes i zonen mellan tradition och uppror. Tiden var inte på hans sida. Ju länge in i 60-talet han kom, desto svårare blev livet och konsten. I filmen Le Redoutable/Godard mon amour 2017 skildrar Michel Hazanavicius hur svårt JLG hade det med kärleken och politiken under majrevolten 1968. Han som inkarnerade tidsandan gick inte i takt med samtiden.

   Han hörde till samma generation som Truffaut, Rohmer, Chabrol och Rivette. Godard skiljer sig från alla dessa genom att inte hitta ”sin” stil. Han förblev livet igenom något som Bergman ansåg oförenligt med regissörsyrket– en kritiker och följaktligen fylls hans verk av reflektioner över filmens historia kopplad till filosofi, estetik och litteratur. Blandningen är intellektuell och intuitiv. Godard läser klassikerna som en student i väntan på en date. Hjärtat slår, orden virvlar.

   Under decenniernas gång har jag hört kritiker och filmare sucka över Godards sena verk. För dem var ”Nya vågen” en guldålder, men Godard är filmhistoriens minst sentimentala skapare. Han var hellre svekfull än trogen, fylld av tvivel på livet, sig själv men främst på filmkonsten. Och det var alltid bråttom!  Han gillade på ny teknik, nya historier, nya medarbetare. Den ende han gillade att jämföra sig med var Bob Dylan. Bägge överger sina verk innan är de är riktigt avslutade. Deras stil kan kallas livsbrådskans estetik.

   Godard skyndade igenom 60-talet med kameran nära decenniets pulsåder. Han skildrade kärlek, ungdomsrevolt, prostitution, industrialism, filmhistoria, reklam och brott med samma obekymrade, självsäkra rytm. Han var besatt och förförisk, en Tooookståålle som en av hans bästa filmer heter. Hans manliga gestalter var utlevande, oförutsägbara och dagdrömmande. Hans kvinnliga skärpta, analytiska och sensuella. Skådespelarna var avgörande för JLGs förmåga att associera och binda ihop disparata känslor och tankar. Han behövde kroppar för att uttrycka sina idéer.

    ”Truffaut sade en gång att film antingen är spektakel (Mélies) eller dokument (Lumière). Vad jag alltid velat göra är dokument i form av spektakel” sade Godard på 60-talet.

   70-talet blev dystrare. Nedgången inleddes 1968 med Sympathy for the devil med Rolling Stones i centrum. Godard filmar gruppens inspelning av skivan Beggars Banquet men är egentligen inte särskilt intresserad av hur musiken skapas (han föredrog Beethovens sena stråkkvartetter). För honom var Stones musik bara segment i en bildväv över samtiden. ”Outhärdliga text- och bildcollage hämtade hipp som happ från Mein Kampf till Soul on Ice (essäer av Eldridge Cleaver)” skrev en svensk kritiker. Samma år kom ”Den glada kunskapen”. Titeln är en besvärjelse, just glädjen försvann ur Godards produktion under 70-talet som ägnades åt politiska pamfletter med titlar som Vinden från öster. Revolten är över för de flesta, men inte för Godard som försöker uppfinna sig själv och filmkonsten på nytt.

   För politiska aktivister var Godards 70-tals verk intressanta, för andra var de en ökenvandring. Återkomsten skedde med Sauve qui peut la vie/Nu gäller det livet 1980. Nu gestaltade han sina idéer med skickliga skådespelare (Isabelle Huppert, Nathalie Baye, Jacques Dutronc) i berättelsen om ett medelklasspar som har problem med sex,  jobb och samhället runtomkring. Infallen sprakar, gestalterna lever men glädjen från de tidiga verken saknas.

   Under de kommande decennierna fortsatte Godard att göra spelfilm. Det finns ett starkt drag av självtvivel i flera av projekten och Godard kunde inte förlösa skådespelarna. Flera av hans stjärnor surade offentligt. Varför gömde JLG sitt trollspö?   

  Men även om den Mozartska lättheten från de tidiga filmerna var borta, bestod tankeskärpan och energin. Prénom Carmen/Förnamn CArmen (1983) är en fantasifull vidarediktning på operan med åtskilliga nickningar till amerikansk gangsterfilm (som Godard aldrig slutade älska). JLG:s Carmen säger sig vara filmare in spe, men rånar en bank och blir förälskad i en vakt. Godard själv spelar en dokumentärfilmare som inte riktigt har koll på kameravinklarna. Filmens slutord är ”gryning”, en filmhälsning till Marcel Carné och kanske ett tecken på hopp. För det sprakar om denna Carmen som ackompanjeras av Beethoven, inte Bizet.

    Flera filmer från 80- och 90-talen utspelas ”inom” en klassiker: King Lear, Tyskland år 90. Godard blandade dokumentär, spelfilm, essä och pastisch.  Inget var uteslutet utom det som redan gjorts. I Nouvelle Vague/Nya vågen 1990 består dialogen enbart av citat från filmhistorien, till och med Perry Mason får plats. Givetvis sägs inget om den nya våg JLG själv hade tillhört.

    De här filmerna är punktvis intressanta men helheten lider av upphovsmannens kluvenhet. Det är som om Godard inte längre litar till mediet. Han som var så andlöst säker i de tidiga filmerna försöker nu springa i fatt sina visioner.

   Lyckligtvis kom ytterligare en akt i Godards skapande, ett Post Scriptum där delarna äntligen faller på plats i essäistiska berättelser. Éloge de l’amour/Leve kärleken 2001 innehåller Godards alla motsättningar. Filmen handlar om en man som – lite grand som en Kundera-gestalt – ”undersöker” vad kärlek är. Han delar in den i fyra kategorier: mötet, fysisk passion, separation och försoning. Mönstret kan användas på Godards eget förhållande till filmkonsten.

  Av hans sena projekt är jag speciellt förtjust i ”Adjö till språket” som kom 2014. Grunden är en enkel berättelse om en utomäktenskaplig affär som resulterar i ett mord. Parets förhållande upptäcks av kvinnans make som dödar hennes älskare. Klassisk franskt drama. Men Godard gillade att säga MAO (Med Andra Ord): paret klyvs och spelas av två yngre och två äldre skådespelare, det blir alltså en dubblering som Godard kallar ”natur” respektive ”metafor”.

    Dessutom använde Godard två enkla videokameror med 3D. Den ena hanterade han själv, den andra användes av en professionell filmfotograf. Det blir två olika bildstilar som ytterligare klyver den redan fragmentariska filmen. Och det är inte nog. Dessutom splittrar Godard ibland 3D-bilden i två. Just klyvningen, splittringen är filmens kärna.  

   Samtidigt är fel lustfylld. Godard använder 3D-effekten till ironiska kommentarer och associationer kring replikerna (för ovanlighetens skull hade Godard ett detaljerat manus). Roligast är när hans hund Roxy lägger sig i människornas dialog. Som om en brådmogen tonåring spexar Godard med de vuxnas stelhet.

  Adjö till språket fick pris i Cannes. Men i intervju är JLG inte nöjd. Insvept i en stor sjal sitter han i soffan och klagar på livet. Han är visserligen inbjuden till festivaler. Första dagen tar de hand om honom, bjuder på middag. Alla vill tala med honom. Nästa dag är han bortglömd, lämnad åt sig själv. JLG var för första gången gnällig framför en mikrofon.

   Eftersom Godard något år senare vägrade träffa Agnés Varda i hennes testamentariska film Places, Faces 2017 blev han de sista åren omskriven som något av en surgubbe vilket var chockerande för den som bevittnat hans offentliga framträdanden då den enklaste fråga kunde resultera i underbara föreläsningar, någonstans mellan Groucho Marx, en speedad filmvetare och kontaktsökande partycrasher. Få om ens någon annan filmare har haft Godards snabba associationsförmåga, kunskaper och fantasi (se hans tv-serie Histoire(s) du cinéma om filmhistoria). Jag hörde en brittisk filmproducent som bevittnade en presskonferens muttra ”Det är underbart. Men kan han inte sluta filma och bara tala?”.

  Det kunde förstås inte JLG. Han behövde motsägelserna mellan bild och ord. Och även om orden föreföll dominera var han verkligen en bildskapare. I de sista filmerna är fotot skönhetstörstande. JLG ger världen fel färger – så att vi anar hur den kunde vara.

Godard avslutade sitt liv på en självmordsklinik. Men jag vill inte tänka på hans slut utan på hans början med kameran i barnvagnen. Han skapade verkligen en ny sorts film, ja flera nya genrer. Inte illa av en som alltid tvivlade på sitt medium.

Här publicerar jag nyskrivna texter som är mer privata än de jag publicerar i diverse tidskrifter. Det kan vara essäer, krönikor eller texter som inte riktigt hör till någon genre men som kanske fungerar på en hemsida. Texterna är tänkta att han en viss aktualitet. Hur det kommer fungera vet jag inte. Nyskrivet är att betrakta som ett anspråkslöst experiment.

Eftersom texterna blir längre än bloggen publicerar jag början på texten, resten kan laddas ned via länk.

Första texten är en reflektion orsakad av kriget i Ukraina.

BESVIKELSENS TID

”Låt oss gå rakt på sak: 70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse” skrev Karl Vennberg i ”Decennieskifte” som ingår i diktsamlingen Sju ord på tunnelbanan. Samlingen kom 1971 och var alltså framåtblickande. Vilket egendomligt ord. Vem ser numera framåt? 

Det är inte jag som är bildad. Jag minns bara orden om att hantera sin besvikelse och hittar citatet med hjälp av Google som inte existerade när dikten skrevs. Men samma besvikelse nu som då. Besvikelsen är, som pandemin, obenägen att försvinna.

Vennberg skrev sin dikt efter nästan ett decenniums uppehåll från poesin, så de berömda orden om besvikelsen till trots kunde diktsamlingen ses som ett vårtecken. Men våren kom inte. Tvärtom: 60-talets dans på musikfestivaler ersattes av 70-talets stelhet. Och nu står vi vid illusionernas slut. 

Kanske är det nu pågående kriget i Ukraina straffet för en kollektiv västlig underlåtenhetssynd. EU har växt sedan murens fall men vi har gjort mycket lite att bygga ett nytt Europa. Man kan undra om vi inte vet mindre om Östeuropa nu än under Sovjetunionen. Då fanns åtminstone ett intresse för dissidentlitteratur. Idag sker mötet mellan Öst och Västeuropa främst vid flyktinglägren. 

Många undrar över hur väst kunde missa signalerna från Ryssland. Hur kunde vi missförstå Putin till och med efter att han ockuperat Krim? Varför har vi tagit så lätt på risken för ett nygammal imperialistiskt Sovjetunionen?

Svaret kan formuleras som Västeuropas ointresse. Jag och många andra i EU-medborgare väst har inte brytt oss om EU:s nya medlemsstater. Vi har också glömt hur det var. För ett halvsekel sedan vittnade författare som Milan Kundera, Vaclav Havel och Ivan Klima om vardagslivet under intellektuell och fysisk ockupation. Deras böcker är glömda. För några månader sedan hörde jag i en podd en av Sveriges Radios utrikesreportrar berätta hur illa berörd hon sig när hon bevakade de baltiska staternas frigörelse. Det hade varit så otrevligt med alla som tyckte illa om ryssarna…

Den viljan att vägra se problemen har präglat västs förhållande till Ryssland. Vi har också glömt William Faulkners ord: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet”.

Men är fixeringen vid det förflutna sund? 

En av dem som läste Vennbergs dikt på 70-talet var Lars Gyllensten, medlem av svenska Akademin. Inför invalet tio år tidigare hade han besökt den då äldste medlemmen Bo Bergman samma dag denne fyllde 97. ”Det sägs att man ska vara med sin tid – och det är naturligtvis riktigt. Men min tid är 90-talet”, sade Bergman till sin nye kollega. Gyllensten tolkade hans ord som att man ska vara sina värderingar trogen.

Men om man är sina värderingar trogen är det då man blir besviken? Vennbergs dikt antyder det och Wolf Bierman skriver på 60-talet i Ermutigung (Uppmuntran  i P.O Enqust soch Caj Lundgrens översättning 1972)

Nej, låt dig ej förhårdna

I denna hårda tid

Dom alltför hårda brister

Dom alltför styva mister

Sin vassa udd därvid

Sin vassa udd därvid

Några år efter att Vennbergs ord om besvikelsen organiserade jag ett seminarium för svenska filmkritiker. Tanken var att bjuda in ledande kritiker och forskare från andra arenor än den svenska. Med hjälp av pengar från Svenska Institutet gick det att engagera talare. Men Jurij Lotman, den tidens främste filmsemiotiker tackade lite undvikande nej. Vi skrev igen och undrade om vi på något sätt kunde underlätta resan för honom – kanske flytta på seminariet?

Svaret kom på en handskriven lapp: ”Tack, men jag kommer inte att få utresevisum”.

Lotman som inte fick doktorera i Moskva på grund av anti-semitism utan flyttade till universitetet i Tartu (Estland) visste något om periferins villkor. 

Drygt tio år senare var det dags för ett annat filmarrangemang. Lotman var död. Nu var vi ett gäng svenska filmkritiker som på initiativ av ambassadör Martin Hallqvist vid Svenska Ambassaden i Kiev skulle träffa ukrainska kolleger och diskutera filmkritik. 

Någonstans mellan de bägge arrangemangen hade jag gjort ett nytt försök att överskrida den kulturella gränsen mellan öst och väst genom att föreläsa om Ingmar Bergman i Moskva. Där fick jag också fick besöka Sergej Eisensteins lägenhet som beundrare i decennier hållit i samma skick som när han dog i februari 1948. Jag fick se modeller och bilder av hans scenbyggen till de berömda filmerna, bland annat Pansarkryssaren Potemkin med hamnen i Odessa där militären 1905 beskjuter civila. Lägenheten var en hemlighetsfull helgedom. Men de äldre män som vaktat lägenheten i decennier berättade gärna men ville inte att jag skulle publicera adressen. D var osäkra på om en tid skulle komma där Eisensteins verk verkligen kunde visas upp i frihet. Jag förstod att de tyckte jag var naiv.

Några år senare var jag alltså i Kiev. I mellantiden hade perestrojkan inträffat. Samma jättebyggnader i Sovjetisk stil som i Moskva, samma lätt förvirrade seminarieövningar – men avgjort en annan stämning. Det var vinter ute men vår i samtalen. Faktiskt dök till och med strukturalismen upp. Och vi hade en gemensam referensram i de tidiga filmklassikerna.

Men tiden är en skälm. Det jag minns mest från besöket är inte filmerna utan en tur genom Sofiakatedralen med dess makalösa bysantinska bilder av helgon. Guiden från det ukrainska kulturministeriet märkte att jag var gripen och sista kvällen överlämnade vice kulturministern en serie diabilder av målningarna och en stor bok om dem. När detta skett övergick hon till att förstrött hångla med en ukrainsk regissör som uppenbarligen hade Easy Rider som favoritfilm – han var i alla fall klädd i filmens anda – från cowboybootsen till hårbandet. Jag kände mig som en kusin till Alice i Underlandet. Allt var igenkännbart, men inget begripligt.

Jag borde ha tagit vara på den känslan och försökt förstå det nya östliga Europa. Men under decennierna som följt har jag inte haft kontakt med Ukraina annat än när jag tagit fram bilderna från Sofiakatedralen. Jag är besviken över min inaktivitet. Jag är besviken över att den informationsfrihet som den nya teknologin så lite har brukats till att göra östra Europas kultur känd. Under ett par decennier har dörren till en kulturskatt stått öppen. Men jag och andra som hade chansen att träda in där har slarvat bort chansen. Ville vi inte se? 

”Östeuropa finns inte längre”, sades det ibland under EU-debatten. Vi skulle bortse från det förflutna och se framtiden. Nu var vi samma Europa, en helhet. 

Idag har Putin visat att Östeuropa finns. Upp till oss förvalta intresset bättre denna gång. Upp till oss att se!

Mikael Timm  torsdag den 10  mars 2022