Författaren Sven Fagerberg berättar i en av sina böcker om hur han som ung går till en politisk debatt och blir djupt besviken. Han hade väntat sig ett samtal där deltagarna lyssnade och lärde av varandra. Jag minns inte i vilken bok episoden förekommer men ingen lär idag gå till en debatt (om nu några fysiska sådana ens förekommer) med förväntan om samtal. Nej, ”det goda samtalet” är lika omodernt som en hästdragen skördetröska – något man bara tar till i yttersta nödfall.

Skulle eventuellt det förekomma någon form av samtal över skyttegravarna genererar det mer ilska. Johan Croneman, som länge varit någon sorts tv-kritiker i DN men numera mest tycks vilja tillhöra ledarredaktionen, efterlyser ”mer hardcore” i ett av SVT:s debattprogram där politrukerna Måwe och Suhonen talar politik.  Han vill att de sätter tänderna i varandra. Debattörna har tydligen bettskenor i tv-studion.

Utgångspunkten för programmet är att det går att samtala om politik med meningsmotståndare. Croneman hävdar att ”det blir meningslöst att titta om man inte redan bestämt sig för på vems sida man står”. Sven Fagberg är död sedan länge och drömmen om det goda samtalet är begravd. Men behöver vi verkligen fler gräl, fler förolämpningar, sämre lyssnande?

Rent teoretiskt kan man hävda att tydliga motsättningar gör de politiska analyserna tydligare men det gällde innan näthatet blommade ut. Den som följer amerikansk inrikespolitik och lyssnar till några av primärvalsdebatterna märker snart att motsättningarna visserligen är tydliga men inläggen desto luddigare, för att inte säga direkt osammanhängande. Att de DeSantis och Haley inte är överens förstår vem som helst – men vad skiljer dem åt? Hur tänker de styra om de får chansen? Om det ger debatterna inte besked.

Sven Fagerberg gick besviken hem från sin första politiska debatt. Sedan följde ett långt författarskap. Han var från början civilingenjör och arbetade inom Wallenbergsfären (vars ledning inte förstod ett dugg när tjänstemans namn började synas på tidningarnas kultursidor). Fagerberg slog igenom 1950 med en briljant essä i vilken han jämför rationellt tänkande med kollektivt undermedvetna, rationalitet mot skapande. Utgångspunkten är läsning av Joyce och Eliot. Sedan följde ett långt författarskap. En typisk Fagerbergtitel från 60-talet är ”Dialog i det fria”, en essäsamling som är både konkret och rolig. Fagerberg förenar utan ansträngning kunskaper om grekisk filosofi, managementkultur med ett föräldramöte han varit med om. Med tiden blev hans skrifter aningen ”flummiga”, för mycket myter, för lite klassisk filosofi för min smak. Men jag fortsatte läsa dem. Det goda samtalet kräver att man lyssnar också när man inte håller med, också när det kan förefalla som slöseri med tid.

Nu lever vi talandets tid. Alla har åsikter, ingen har tid att ta del av dem. Också jag är en icke-lyssnare. För varje självmedvetet aggressivt inlägg minskar mitt intresse för politik. Låt de lomhörda köa till talarstolarna. Det finns ett liv bortom åsikterna.

Det har varit temat för en debatt som rasat på kultursidorna hösten 2023.

Inte hört talas om den? Nåja, ”rasat” är nog fel ord. Mycket lite inom svensk teater utlöser en rasande debatt. Teaterdebatt bygger på att tidningsredaktioner upplåter spaltutrymme så att redan kända ”teaterarbetare” (fel att använda ett 70-talsord) kan markera sina positioner kring scenen, det vill säga på ett diskret sätt säga vilka de vill hänga med.

Det är lätt att sucka över svensk teater. Ändå kan scenkonst ge publikupplevelser som lever kvar i minnet i decennier. Denna höst har jag sett två uppsättningar som är svåra att glömma. Dels i Aten i november då jag såg Romáland på Onassis Stegi Foundation. Jag hade läst att det skulle vara en politisk pjäs om romernas situation i Grekland och jag var beredd på lite plakatteater. Men undertiteln lyder ”One upon a time, between real and unreal” och visade sig vara en pjäs där de två kända regissörerna Anestis Azas och Prodromos Tsinikoris (som också tidigare arbetat med vad de kallar dokumentärteater) intervjuat romer om deras liv och satt ihop det till ett textcollage. Så långt inget nytt. Men collaget är långtifrån förutsägbart, personerna på scenen berättar om sina drömmar och framförallt – de spelar sig själva. Dessa amatörer (som knappt varit på på en teater tidigare) är alltså både skådespelare som säger vad regissörerna bestämt och personer som upplevt vad som sägs. Det blir en ambivalent och fascinerande föreställning där man icke-rom (och i mitt fall som icke-grek dubbelt utanför) såg både sanning och representation. ”Den här pipan är inte en pipa” sade som bekant surrealisten Magritte om en målning föreställande en pipa. Men Romáland är både verklighet och teater, avbildning och källa. Och dessutom roligt som när en av skådespelarna säger till oss i publiken att hon inte har något arbete när föreställningen läggs ner men har lämnat sitt telefonnummer i teaterkassan ”Men ni får bara ringa om arbete. Inget annat!”. Det var en kväll med ovanlig kontakt mellan publik och aktörer och ett grepp som fick oss i publiken att inte tycka syn om någon på avstånd utan förde oss närmare andra människors liv.

I Stockholm ser jag Suzanne Ostens uppsättning av Konspiration, skriven av Erik Uddenberg. Osten, om någon en 70-talsikon ska alltså på nationalscenen visa ”en berättelse om Sverige under tre olika epoker. Om sanningarna vi tagit för givna. Om optimismen, framtidstron och de pålitliga auktoriteterna. Om lögnerna som avslöjats. Om Vietnam-demonstrationer, Palme-mord och LSD-experiment. Och om människorna som inte längre vet vad och vem man kan lita på.”

Precis som de grekiska regissörerna sägs detta bygga på intervjuer. Men där slutar likheterna. Medan den grekiska pjäsen har nerv, smärta och autenticitet är Konspiration en barnpjäs för vuxna. Det är dans, skrik och spex. Skådespelarna klänger på stolar, klättrar på väggar, dansar hysteriskt – ja, det är mer fars än komedi med den ena sångnumret efter det andra. I den första akten suckar de åskådare som var med på 70-och 80-talen igenkännande åt flosklerna om revolution och satsa på sig själv andan.

Först akten tar bortåt två timmar.

I andra akten är vi framme vi foliehattarnas epok och barnteatern blir studentspex. Många i publiken nickar instämmande åt replikerna och skrattar med och applåderar de många och långa sångnumren. Hädiskt tänker jag att det känns lite som på en Kardemumma-revy, bara av publiken nu har andra politiska sympatier. Att gå på teatern för att ha roligt är förstås inte fel. Men varför i hela tiden väljer en intressant regissör som Suzanne Osten att sätta upp denna mediokra text. Och hur gick den igenom Kungliga Teaterns dramaturgiat? 

Efter en sådan kväll kan man vara beredd att bänka sig framför TV 4:as Beckdeckare för att se något oförutsägbart och djuplodande men lyckligtvis har Dramaten (med hjälp av privata sponsorer) fortfarande råd med andra saker. Isabelle Hupperts gästspel med Mary Said What She Said, är också den en föreställning med rötterna i 70-talet, men inte dess politiska teater utan modernismen.

Robert Wilson slog igenom med Einstein on the beach, en opera med musik av Philip Glass och har i decennier varit verksam i USA och Europa med ständigt nya avant-gardeproduktioner inom teater och opera. Gästspelet på Dramaten är en typisk Wilsonföreställning: stiliserade rörelser repetitiv musik, fantastiska kostymer, spekulativv ljussättning (Wilson är också scenograf och ljussättare). Och så Isabelle Huppert som med glödande intensitet ger Skottlands drottning Maria Stuart kropp och röst i en rasande monolog om livets bitterhet och fejden med systern Elisabeth I.

Sådana kvällar slår teater allt annat.

Vad ska man ha en klassiker till?

Det undrade skolbarn redan på den gamla onda tiden när kidsen skulle traggla sig igenom Horatius på latin. Numera studeras klassikerna sällan men de blir allt fler. Bara förra veckan utnämndes både Madonna och Miljöpartiets kvinnliga språkrör till klassiker, den ena på grund av sin begåvning, den andra på grund av sin kylslagenhet vid en presskonferens.

The rest is silence, som en annan klassiker skrev

Att klaga på att det spelas för lite klassisk teater, läses för lite klassisk litteratur och byggs för få klassiska hus liknar att klaga på vädret: en ritual som i bästa fall lättar på trycket för den som klagar men inte ändrar mycket.

Berlusconi som avled i somras verkar ha tillbringat sina nätterna de senaste tre åren åt att köpa konst via kabel-tv. Det gäller vad som förr kallades ”Hötorgskonst”, alltså verk av tvivelaktigt konstnärligt värde, men Berlusconi som en gång i tiden lät sig fotograferas framför sin ägandes Titian var mer än nöjd med de uppskattningsvis 25000 verk han köpte de sista åren av sitt liv. Inköpen var så omfattande att ett par av konsthandlarna faktiskt försökte få honom att avstå från de nattliga beställningarna men begäret var starkare än förnuftet. Berlusconi packade inte ens upp alla tusentals tavlor som levererades utan lät förvara dem i en lada. Många av dem är dåliga avbildningar av klassiska verk, så på sätt och vis var Berlusconi en älskare av klassikerna. Hans barn, som ska dela arvet, slåss dock inte om att få dem.

Överkonsumtion av klassiker är knappast något som präglar vår tid. Och efter att ha läst om Berlusconis inköp må en naiv fråga vara tillåten: vad är klassikerna bra för?

Den frågan har jag ställt mig själv detta år efter att ännu en gång ha läst om Odyssén och olika kommentarer av den. Ja, jag har till och med försökt skriva en essä om den. Jag måste erkänna att det har varit svårt att förklara för vännerna varför jag ägnar Homeros text den så mycket tid. Och Odyssén behöver knappast någon ytterligare kommentar. Men mer än 60 år efter att jag för första gången mötte berättelsen som serietidning börjar jag om. Då som nu slår Odyssén ”läxböckerna”, de man ska läsa för att få godkänt av samtiden.

Klassikerälskare har det inte förspänt i Sverige men den som tar sig till Dramaten för att se Perserna och Trojanskorna, får inte bara två klassiska dramer på en kväll utan också känslan av att äntligen förstå något av vad som utspelas i Mellanöstern. Normalt är jag tveksam mot att koppla klassikeruppsättningar alltför hårt till dagsaktuella händelser men dessa pjäser av Aischylos och Euridipes går inte att lösgöra från nyhetssändningarna.

Aischylos (som själv deltog i kriget) skildrar i Perserna vad som händer efter ett invasionskrig. Drottningen och hennes rådgivare får reda på att världens största armé som de skickat iväg faktiskt förlorat mot en mindre motståndare. Det finns ingen räddning, inget sätt att omtolka nyheterna. Världen som den har sett ut tar slut. Hur ska de hantera nederlaget?

Också Trojanskorna som spelas oftare än Perserna handlar om världen efter kriget. Tio års kamp om Troja är över, hur ska de segrande grekerna hantera krigsfångarna? Går det att respektera dem, går det att söka försoning  eller är det bäst att döda dem?

Karl Dunér är både regissör och bildkonstnär, han respekterar texten men skapar ett nytt scenrum, en ny rytm. Föreställningen på Dramaten kan ses som en replik i debatten om vad vi ska ha teatern till. Texterna är skrivna sekler innan Kristus föddes men de fungerar här och nu. De visar oss världen på ett för oss nytt sätt.

Kan inte låta bli att undra vad Berlusconi sagt om han fått se bilder av dekoren.

Sommaren är slut. Känner mig inte alls piggare än i vintras. Inte mer solbränd, inte smalare, inte lyckligare. Men det allvarligaste är att inte ens känner mig arg vilket signalerar att jag helt enkelt inte tillhör samtiden.

Alla omkring mig tycks arga. I DN är både chefredaktör Wolidarski och krönikör Schulman arga på Lena Andersson.  På kultursidan har Eva Beckman – ett par decennier för sent – kommit till insikt om att Horace Engdahl gavs för stort inflytande i litteraturdebatten på 80-talet.

 Who cares? Numera har han fått alla sina mögliga ostar i retur och tycks förvisad till Göteborg.

Alla är arga på regeringen som i sin tur förmodligen i hemlighet är arg på Sverigedemokraterna vilka som bekant är arga på alla partier, nyhetsredaktioner och museichefer som råkat komma i deras väg.

Själv är jag mannen utan åsikter. Jag gillar de böcker jag läser och de konserter jag hör (se avdelningarna Timms Tips och Ljud). Jag är inte ens en gång arg över att det regnat så mycket. Förmodligen har jag förtjänat det väder jag fått.

På en fest börjar en bekant tala om ett våldsamt gräl jag tydligen bevittnade på 80-talet. Hon minns det tydligt, jag har helt glömt bort det. Jag deltog inte i argumentationen men jag måste alltså ha hört den. Tydligen hade jag inte ens som ung några åsikter.

Måste försöka vända detta till en fördel och inse att jag inte saknar åsikter men är befriad från åsikter. Följaktligen borde jag nu kunna gå med spänstiga steg genom livet. Faen tro’et…

Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna.Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd.

Så skrev Verner von Heidenstam när Gustav Fröding dött den 8 februari 1911. Så fort dikten är klar skickar han Gustaf Frödings Jordafärd till Hugo Alfvén och ber denne tonsätta orden så att den kan framföras vid begravningen den 12 februari. Alfvén tyckte uppdraget var hopplöst men under en kvällspromenad hörde han kyrkklockorna slå och fick en idé…

Detta har varit dödens sommar, åtminstone för mig: Milan Kundera, Sinéad O’Connor, Tony Bennet, Jane Birkin, Cormac McCarthy och på ett mer personligt plan författarna Ola Sunesson och Jan Olov Ullén.

Den sistnämnde hade elegant och precist kunnat analysera Heidenstams dikt. Själv kom jag bara ihåg raden ”en efter en till skuggornas värld” som jag måste hört som tonåring och sedan knappt tänkt på. Men när nyheten om Sinéad O’Connors död nådde mig dök orden plötsligt upp utan att jag kom ihåg vilken dikt de kom ur och vem som hade skrivit dem.

Orden och rösterna från dessa nyss döda har följt mig genom vuxenheten. Kunderas makalösa förnyande av romankonsten genom att avstå från psykologiserande och förena intrig och essä har varit avgörande för mitt eget sätt att skriva. Sinéad O’Connors röst tycks mig komma från paradiset. Tony Bennets sätt att behandla en slagdängas text visar att ord ska mötas med kärlek och inlevelse. Jane Birkins motto om att behandla det allvarliga med lätthet och det lätta på allvar är en fixstjärna jag följer. McCarthys våldsamhet visar att jag måste bli modigare och se klart på världen, hur obehaglig den än är. Ola Sunessons roman Röda rummet om övergången mellan 60-talets ungdomsuppror och stalinism är glömd men borde vara en klassiker. Jan Olov Ulléns De bästa svenska dikterna är en gåva till läsaren, bättre ledsagare in i poesin finns inte.

Jag hade gärna velat läsa ännu en essä av Kundera, en ny novell av Sunesson, en roman av McCarthy och höra och se Birkin framföra ännu en sång på en scen i Paris, höra Ullén tala i radio om Petrarca och sluta ögonen när Tony Bennet gör ännu en nytolkning av en jazzklassiker på Radio City Music Hall

Så blir det inte. Men jag läser Heidenstams ord och får tröst.

Allt fåfängligt,
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk, som hon danar.

Skald, stig genom nattens dörr
kungarak till skuggornas skara!
Oförgängligt
strängaspelet, ditt silverklara,
ljuder ännu för oss som förr.

Att gamla människor dör är ingen nyhet. Vi borde inte rapportera om deras frånfällen, sade en gång en av radions chefer till mig och uppmanade mig och andra kulturjournalister att inte skriva några fler runor om gamla döda författare.

Att döden inte kommer oväntat till gamla hade han förstås rätt i. Kanske har ingenting hänt genom att Cormac McCarthy avlidit. Men mycket har förändrats. Världen känns annorlunda. Det är svårare att skriva, svårare att se verkligheten i ögonen. Svårare att förstå världen.

Jag vet inte om Cormac McCarthy var USA:s bäste författare under de senaste 50 åren men han var så särpräglad i sitt språk och sina perspektiv att det inte går att byta ut en roman av McCarthy mot någon annan författares verk, hur bra författare vi än talar om.

I min recension i radion av hans senaste/sista roman (länk till den på denna hemsida under rubriken ”ljud”) hoppades jag att han skulle fortsätta skriva och få Nobelpriset. Själv tror han gav tusan i det – han var extremt tillbakadragen, knappast av princip utan mest för att han tyckte att författare inte skulle tala utan skriva. Så under en mycket lång karriär gav han bara en handfull intervjuer och verkade känna sig rätt nöjd med avskildheten. En av hans fruar har berättat hur han, när de levde så fattiga att de inte ens hade badrum utan fick tvätta sig i en sjö, tackade nej till att åka till ett universitet och tala om sin senaste bok. Motiveringen var ”allt jag vill säga står i boken”.

Så vad står i hans böcker?

Spännvidden är stor, mina egen favorit är Blodets meridian som kom redan 1985. I den berättar McCarthy om ett gäng ”skalpjägare” som härjar kring gränsen mellan Mexiko och Texas. Det är blodigt, grymt och våldsamt men det som fascinerar är språket som blir som landskapet: torrt, farligt, skarpt.  Långt senare sade Cormac McCarthy att inte förstod sig på Henry James och Proust. Det förstår man om man läser Blodets Meridian. McCarthys ämne är födelse och död, inte relationer.

Efter flera decennier utan publikframgångar men medan växande rykte bland kritiker kom så No country for old men och Vägen, bägge stora framgångar både som romaner och filmer. Bäst som film är No country for old men, regisserad av bröderna Coen som fångar romanens säregna blandning av melankoli och våld.

Som gammal nådde Cormac McCarthy verkligen de stora upplagorna, varje ny bok var en litterär händelse. Själv förblev han anonym – och professionell. Han såg sig som arvtagare till William Faulkner och Dostojevskij men var mycket ödmjuk när han talade om dem.

Själv tvekar jag inte att kalla honom en av 1900-talets största romanförfattare.

Hans böcker finns fint översatta till svenska så Du som inte provat på kan börja läsa honom denna sommar. Den blir nog inte så fridfull som det sägs att sommaren skall vara. Men avgjort rik på upplevelser!

Martin Amis är död. Trist. Var det inte han som var son till Kingsley Amis. Visst var sonen också författare…

Att Martin Amis oväntade bortgång väckt så lite känslor i Sverige är faktiskt förvånande. Martin Amis var extremt välskrivande, rolig och oerhört intresserad av klasskonflikter. Hans böcker borde ha varit perfekt läsning för alla svenskar som är besatta av klassfrågor (åtminstone sedda lite på avstånd, åtminstone medelklassens) – men icke. Hellre svinalängor än Londons finanskvarter. Amis var för skarp för att väcka kärlek. Beundran var en annan sak. Men kärlek. Den litterära världen var överens om att han var ovanligt begåvad men han fick få litterära priser. Amis var inte älskansvärd.

Mycket riktigt var Martin Amis en utmärkt kritiker och välskrivande essäist. Hans språk får de svenska kollegerna att verka stela och självförälskade. Amis väckte ingen empati och ransonerade den när han mötte andra. Men han var slagfärdig som få; rolig i intervjuer och provokativ på flera nivåer. Ja, han hade allt för att inte bli älskad i Sverige.

Efter framgångarna på 90-talet med Pengar och London Fields (Kvinna söker sin mördare), var det knappt ens att han blev översatt. Det har inte bara med hans begåvning att göra, inte bara med att han föredrog konfrontation framför samförstånd. Han var dessutom – som en fransk kritiker uttryckt det – född med en reservoarpenna av guld i munnen. Fadern Kingsley Amis (1922 till 1995) tillhör de verkligt stora engelska satirikerna tillsammans med Jonathan Swift, Pope – och sin son). Kingsley blev konservativ, sonen präglades som så många andra i sin generation av Thatcheråren och förblev vänster men hade nog inte passat som lärare på ABF:s grundkurser.

Själv verkade han gilla att intervjuas och möta människor. Men han gillade inte de oskrivna reglerna om att vara möten kräver visst mått av samförstånd. Martin Amis var ironisk och arrogant på ett underhållande men för många nedlåtande sätt. Han var helt enkelt så rolig, begåvad och välskrivande att det var svårt att tycka om honom. Kanske gjorde han sig bäst på avstånd. Som läsare kunde man njuta av formuleringsglädjen men slapp uppleva hans konflikter med kolleger, förläggare, agenter och andra som egentligen beundrade honom men sårades av hans ironiska briljans.

Trött på alla polemik och uppmärksamhet kring honom i brittiska media flyttade han så småningom  till USA där han bodde i Brooklyn och i Florida. I en av de sista intervjuerna säger han sig sakna London. ”Folk är inte lika vitsiga här”.

Nej, ingen var lika vitsig som Martin Amis. Och få så fylld av liv. Hans språk sprakar, gnistrar och blixtrar. Prova hans bok The War Against Cliché med lustmord på självgoda författare och en allt uppfyllande lust till livet och språket. Njutning var Amis motto – han var en 80-tals hedonist. Följaktligen handlar hans romaner påfallande ofta om hur svår den var att nå. Utom i språket.

Nu, när han inte längre kan förolämpa journalister, agenter och tv-bjäbbare med sitt eleganta språk och vassa humor kanske texterna kan nå nya läsare. I ett Europa där Eurovision  Song Contest är höjden av kultur behövs Martin Amis böcker.

Oscarsgalan är avslutad och vederbörligen rapporterad i västvärldens alla media av journalister som mot bättre vetande låtsas att den är viktig. Någon som minns förra årets vinnare? Eller vem som vann för 12 år sedan? Knappast. Däremot minns många filmklassiker som Citizen Kane, Smultronstället och Chaplins pojke oavsett om de fick pris eller inte.

Inte nog med att media låtsas att priset säger något om filmernas konstnärliga kvalitet – det gör de bara undantagsvis, närmast av en slump. Juryn är jättelik och består av yrkesfolk som ser till vad som kan kallas ”teknisk skicklighet”. Viktigt det också, men knappast värt att intressera sig för om man inte själv sysslar med filmljud, specialeffekter eller något ännu mer specialiserat. Förmodligen skulle en Rörmokarnas Gala vara intressantare att titta på. Åtminstone skulle den bjuda på mer överraskningar och man skulle slippa att lida med Hugh Grant.

Konsten lever ett liv vid sidan av galorna. Eller rentav trots galorna. På SVT kan man nu se två dokumentärer om musik. Den ena – Long Promised Road – handlar om Brian Wilson, geniet i Beach Boys. Den andra om bröderna Ron och Russel Mael som utgör gruppen Sparks.

Filmen om Brian Wilson är anspråkslös. Den bygger på en lång intervju med Brian Wilson som blir körd runt i kvarter han levt i och förväntas berätta minnen. Men journalisten är så oerhört stel att han gör den redan nervöse popstjärnan ännu mer spänd så ingenting intressant sägs. Däremot visar bilderna av Wilsons ansikte hur plågad denne ”popens Mozart” är av allt som sker utanför studion, när han inte är vid pianot.

Filmen om Sparks är påkostad, rentav lite überambitiös. Den visar två oerhört ambitiösa musiker som genom enn lång karriär förefaller konstant plågade av att inte slå igenom stort. Nu är Sparks långtifrån okända men alla konstnärliga ambitioner och prestationer till trots är de väldigt intresserade av att bli sedda. Och – misstänker jag – vara mer kända. De är Brian Wilsons motsats.

Sin ikonstatus och rikedom till trots verkar den framgångsrike Wilson närmast vilja tona bort framför kameran så att bara musiken blir kvar. Sparks, vill sina konstnärliga pretentioner till trots, däremot bli sedda av så många som möjligt. I skärningspunkten mellan plågor och pretentioner skapas all konst. Den är vid den korsningen djävulen dyker upp, förmodligen klädd i något begagnat från senaste Oscarsgalan.

När jag startade den här bloggen lovade jag mig själv att jag inte skriva om politik och inte kommentera samma frågor som alla andra tar upp. Men nu får det bli ett undantag.

Bakgrunden är debatten om kulturkanon. Alla de vanliga debattörerna har sagt alla de vanliga sakerna. Kulturmänniskor är förstås emot (även om en del författare som undertecknade ett upprop mot kulturkanon nog skulle ha behövt en själva). Själv är jag varken rädd eller arg över förslaget. Tvärtom, jag är glad. Tidöavtalet har påmint mig om kulturens värde.

När jag slutade gymnasiet fick vi av vår svensklärare en lista på böcker vi borde läsa men som det inte funnits plats för i läroplanen. Joyce, Beckett, Proust och många andra vars namn vi inte hört mötte vi alltså i en kulturkanon. Tio år senare, när jag studerade vid Sorbonne, fick vi elever en annan lista över författare vi borde. Ytterligare något år senare gav Roland Barthes oss studenter en lista över läsvärda filosofiska texter. Ja, i själva verket möter alla kulturintresserade listor över viktiga verk även om de inte kallas för en kanon. Så vad är fel med Tidöavtalets beslut om kulturkanon i skolan?

Alla elever ska få läsa både svenska och internationella skönlitterära klassiker. Ett uppdrag ges att föreslå ändringar av kursplanerna med syftet att låta läsning och läsförståelse av litterära texter få större plats i skolan samt att utveckla elevens läsförståelse. Som ett stöd i detta bör det tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Läslistorna ska tas fram av en fristående expertgrupp med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens.

(s 50-51, Tidöavtalet)

Inte annorlunda än vad jag själv mött och uppskattat. Men på Tidöavtalets sista sida där avtalspartnerna samlat förslag i spridda ämnen, även kultur (punkten efter gäller ”Djurvälfärdsutredning”) står:

Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.

För mig är nyckelorden i det första stycket ”svenska och internationella skönlitterära verk”. Alla som sysslar med kultur vet att det inte finns någon slags ren inom-nationell kultur i Sverige. Alla kulturskapare, alla konstarter påverkas ständigt av impulser från andra kulturer.

Följaktligen blir nyckelordet i andra stycket ”svensk kulturkanon”. Det är givetvis inget fel att tipsa om viktiga svenska verk, speciellt inte för den – som jag själv en gång i Frankrike – inte har förstahandskunskap om platsens kultur. Men det finns en avgörande skillnad mellan att sätta den nationella kulturen i ett internationellt sammanhang och att tycka att den nationella tillhörigheten är en kvalitet i sig själv.

Dock tror jag att motståndarna till en kulturkanon är väl lättskrämda. Om denna kanon blir ett nationalistiskt projekt kommer nog inte listorna som tas fram att uppmärksammas. Order uppifrån brukar tas emot med skepsis. Tips om spännande nyheter gör livet bättre.

Själv tycker jag att Tidöavtalet borde kompletteras med följande mening: ”En av kulturinstitutionernas viktigaste uppgifter är att förmedla klassiska verk.”

Punkt. Slut.

Hur publikfriande måste en artist eller författare vara för att uppmärksammas?

Efter att varje kväll läst två avsnitt i Bob Dylans roliga och pricksäkra texter om populärmusik blir jag alltmer irriterad på hur boken ser ut. Herregud, måste förlaget lägga in så många foton, teckningar, filmaffischer, reklambilder, fotografier och dessutom fylla sidorna med ramar kring texterna? Vilken annan nobelpristagares manus behandlas så?

Och nu senast har det avslöjats att de 600 ex som sålts med Dylans signatur – är förfalskade. Förlaget har låtit en maskin ”signera” böckerna. Först ville förlaget inte medge att så var fallet men nu får köparna som betalat kring 6000 kr för boken pengarna tillbaka.

Dylan har själv har nog inget med detta att göra men är det Dylan själv och som ville att boken skulle se ut som en slags presentbok i lågprisversion? Hur som hoppas jag att nästa utgåva – för boken är värd att läsas av många – blir sobrare, så att orden föder associationer hos läsarna. De blir säkert intressantare än alla bilder som nu omger varje kapitel. Detta bluddriga formgivarspråk dränker nämligen Dylans mini-essäer om populärmusik.

Dylan skriver alltså om 66 olika sånger. Varje kapitel börjar med en vilt associerande en inledning där Dylan i Du-form talar till den fiktiva gestalt sången handlar om. Läsaren görs alltså till den person sången handlar om. Det är teatralt – som om varje sång vore en föreställning, en representation i kropp och ljud av en tanke, ett ljud.

  Därpå kommer ett kort kapitel om låtskrivaren eller artisten. Det finns förstås undantag, ibland finns bara en text, andra gånger skiljer sig de två kapitlen inte från varandra, ibland fördjupar sig Dylan i anekdoter kring verket och upphovsmännen (de är nästan bara män). Det är spretigt men levande. Fakta om sångerna är kända men Dylans vilda associationer gör den mest utnöta sång eller blekaste artist intressant.

På svenska (översättning Sven Lindström) heter boken ”Låtskrivarkonsten”, i original heter den ”The Philosophy Of Modern Song” vilket är mer ambivalent men kommer närmare de medvetet lite spretiga texterna. Dylan skriver visserligen om vem som skrivit sången och ofta om artisten som framför den. Men det är den  poetiska härdsmälta som fött sången som han vill mana fram. Alltså kreativitetens födelse.

I sin långa serie radioprogram ”Theme Time Radio Hour” har Dylan visat upp närmast encyklopediska kunskaper om all sorts musik, också icke-amerikansk. Här är urvalet begränsat till engelskspråkig populärmusik. Tilltalet är hetsigare än i radioprogrammen – Dylan är inte så ironiskt distanserad som i radioshowerna utan ordsprutande surrealistisk som i de elektriska 60-talssångerna. Det här är på allvar. Dylan bryr sig verkligen om musiken, texterna kallas essäer men är egentligen korta pjäser, gestaltad musik. En slags populärmusikens opera. Det är bra att njuta. De sånger boken tar upp finns att lyssna på via spellistor på strömningstjänster

Jag gillar inlevelsen och fantasifullheten. I en tid där alla artister – också Buika som jag tipsade om i förra veckan – är fanatiskt angelägna om att förklara att de ääääälskar publiken – nöjer sig Dylan med att visa att han älskar musiken han skriver om. Jag väntar otåligt på del två!

Söndagen den 11 september 2022 var en dag präglad av dåligt samvete. Inte nog med att köket borde dammsugas och golvet i arbetsrummet få en omgång med såpat. Dessutom borde firmalagret tömmas. Inget blev gjort. Istället gick jag och röstade vilket jag ångrade redan i kön – alternativen kändes ovanligt idiotiska i år. Det hade varit bättre att stanna hemma och läsa en bok.

Men jag röstade alltså och först på kvällen förstod jag hur långt jag kommit från politiken. Jag tänkte följa valvakan men fingret slant på fjärrkontrollen och istället hamnade jag i en naturfilm om späckhuggare och fick lära mig att de lever under högst olika förhållanden. Bekvämt i ett hav, utsatt i ett annat. Fascinerad tog jag del av hur späckhuggare utanför Mexiko försökte lösa matfrågan. Villkoren var hårda vilket är lätt att förstå: ungdomsbrottslighet, segregerade bostadsområden, miljön…

Men späckhuggarna lärde sig samarbeta och kunde således ha ihjäl en rocka utrustad med giftig stjärt. Efter att ha genomfört ett listigt anfall försvann späckhuggarnas chef – som förstås var kvinna – med bytet, tog lite själv och fördelade resten rättvist och bevisade därmed för alla att feminism lönar sig.  Resten av kvällen ägnade jag fiktionserien Pistol om punkgruppen Sexpistols födelse och fall (regi: Danny Boyle). En del späckhuggare där också, om än med nålar genom gälarna…

När måndagen kom fylldes tv-rutan av svenska späckhuggare förklädda till politiker och journalister. Striderna om väljarna började. Ingen feministisk späckhuggare visade vägen, ingen verkade ha lärt sig något och det blir ingen rättvis fördelning av bytet.  Bara en falukorv syns guppa i bakvattnet efter de senaste veckornas övningar i demokrati…

Hur överleva i en hård tid?

En vän ser på alla nyhetssändningar och går in i vad som förefaller vara en rejäl depression. En annan börjar bunkra konserver och mineralvatten, först lite försiktigt sedan alltmer bestämt. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att muntra upp, för att trösta, för att lugna. Men när jag lagt på telefonen börjar jag nynna:

Nej, låt dig ej förhårdna

I denna hårda tid

Dom alltför hårda brister

Dom alltför styva mister

Sin vassa udd därvid

Sin vassa udd därvid

Det är den enda vers jag minns av den tyske visdiktarens Wolf Biermanns visa Ermutigung som han skrev redan på 60-talet. Lena Granhagen spelade in den i kongenial översättning av P. O. Enquist och Caj Lundgren. Uppmuntran heter sången på svenska. Precis vad som behövs.

Uppmuntran. Visst. Men hur ska man förhålla sig till dåliga nyheter?

Jag får svar på Netflix som sänder The Andy Warhol Diaries. Det är en serie i sex avsnitt som bygger på Andy Warhols dagbok som gavs ut 1989, ett par år efter hans död. Warhol har porträtterats otaliga gånger i film, text och musik (lyssna gärna till Songs for Drella av Lou Reed och John Cale, 1990). Serien är ändå originell därför att den så troget följer den dagbok Warhol började diktera 1976. Vid den tiden var Warhol inte i sin bästa form. Han led av skadorna han fått när Valerie Solanas försökte mörda honom 1968. När hon fick reda på att han slarvat bort manuset till en pjäs hon ville att han skulle producera sökte hon upp honom i hans studio The Factory som då var en rätt öppen mötesplats och avlossade tre skott mot Warhol. Hon sköt också en av hans besökare. Valerie Solanas fick tre års fängelse och blev genom mordförsöket något av en feministisk ikon.

Warhol var nära att dö och återhämtade sig aldrig helt efter skadorna. I serien hörs Warhols nedtonade ord om de människor han möter på utställningar, fester, discon och resor. De läses av en dator. Rösten har återskapats med hjälp av AI och låter sval och distanserad., ibland kraftlös. Sådan var Warhols attityd när besökare berättade något för honom och ville ha hans svar. Han försökte hålla sig oberörd. Berömt är hans uttalande om att han ville vara en maskin (möjligen en referens till Nietzsche men framförallt en mycket Warholsk provokation).

Det talas mer om kärlek och vänskap än om konst i serien. Men bilderna visar att Warhols skapande var mer komplext och nyskapande än vad man kan tro. Jag har sett många av dem på utställningar men de målningar som visas helt kort i filmen är märkvärdigt starka. Det är som om konsten har besegrat glömskan.

Hans måleri säger allt det han själv inte sade med ord om sin tid. Så något överraskande finner jag tröst hos Warhol. Jag stelnar inte. Jag håller tyst och arbetar vidare.

”Nice” som Warhol brukade säga utan att mena det.

Lever vi verkligen i ett samhälle där allt går för fort?

Åtminstone är det många som hävdar detta. Jag tillåter mig att tvivla. Jag tycker mig se fler tecken på överdriven långsamhet än överdriven snabbhet.

Pandemin segar kvar. TV:s stora underhållningssatsning ”På spåret” har snart sänds i 20 år. SVT:s ledning känner uppenbarligen inte av några stressande krav på förnyelse. De nya tv-serierna är inte bättre. Många av dem sniglar sig fram mot sista avsnittet. Jag har en känsla av att manusförfattarna skulle vilja nå slutet snabbare men det gäller ju att fylla tablåerna. Ingen snabbhet där inte.

Debatterna i TV:s och radions nyhetsprogram än plågsamt fyllda av upprepning och känns förunderligt långa. Att kalla tankeutvecklingen långsam är överdrivet vänligt. Är dessa debatter kanske i hemlighet sponsrade av Folkhälsoinstitutet som vet att tråkiga samtal är sömnframkallande. Och det är ofarligare att lyssna till struntprat än att ta sömnmedel…

Ja, så där kan man hålla på. Jag såg Jane Campions nya ”The Power of the Dog” och kunde inte låta bli att längta efter snabbare klipp, rappare dialog och brutalare kameraåkningar. Filmen kändes lite som en motsvarighet till Svenskt Tenn: gedigen, smakfull men också museal.

Ändå möts jag ständigt av tanken på att det är bra att leva långsammare. En bekant försöker få mig intresserad av att hänga upp och ner i en slags säck, det är en yogavariant. I bokhandeln stöter jag på ”Långsamhetens lov” av Owe Wikström som är teolog, psykoterapeut och präst. Vi tycks ha flera intressen gemensamt och han resonerar nyanserat om begreppet långsamhet, men jag känner ingen längtan efter ett långsammare liv eller ett långsammare samhälle. Tvärtom!

Klagomålen på snabbhet tror jag beror på en missuppfattning. Vi utgår från att vår egen tid är mer omvälvande än andra epoker. Men vad ska man då säga om renässansen – var inte den tidens uppfinningar lika omskakande som vår tids? Och var inte upplysningstiden mer revolutionär än vår tid? Och förändringen av utrikespolitiken i de antika stadsstaterna var väl blixtsnabb jämfört med vår tid?

Slutsatsen blir att vi lever i en långsamhetens tid, all teknik till trots. Orden är fler än tankarna. Gnället starkare än vreden. Ensamheten större än alla sociala medier.

Kan någon vara vänlig att trycka på snabbspolningsknappen?

Tackar ödmjukast…

När tar en epok slut?

Det är en av livets frågor som man inte behöver svara på. Samtidshistoriker, det vill säga journalister, gillar att utbrista ” detta är ett historiskt ögonblick” när de får chansen. Ibland har de rätt – som när Berlinmuren föll. Ibland har de fel – vem minns längre att en viss rymdfärja exploderade? Historiska ögonblick är sällan så historiska.

Men någon gång märks historieskiftet genom frånvaron av något. Så har de varit den senaste veckan när vinterolympiaden i Beijing präglat nyhetsflödet. Fast… det stämmer ju inte. Jag är själv inte sportintresserad men brukar notera stora sportevenemang eftersom de fyller media och därmed irriterar mig. 

Men denna Olympiad har inte fått mig att klaga. Inga vänner som meddelar att de inte vill bli störda när ett visst lopp går av stapeln. Inga arbetskamrater som vill sätta sig framför tv:n istället för att sammanträda. Inte en enda granne har ens nämnt Olympiaden. Jag har inte hört ett ord om den i bussen eller tunnelbanan eller på krogen.

Olympiaden förefaller helt enkelt ha försvunnit ut i cyberrymden.

Även om jag skulle önska att detta vore ett tecken på att omgivningen mognat och numera istället intresserar sig för Brahms stråkkvartetter, Dylans kristna sånger, James Joyce-jubileet eller något fascinerande – tror jag inte det.  Tystnaden kring Olympiaden beror nog helt enkelt på att de intressantaste tävlingarna sänds på en dyr betalkanal vilket gör att många avstår från att titta. Ingen katastrof. Snart är olympiaden slut och annan – i mitt tycke tråkig – sport kommer att sändas.

Men tystnaden kring Olympiaden är trots allt ett tecken på att något förändrats. Det som höll ihop resterna av Folkhemmet var sporten. Politiken har fragmentiserats i allt mindre och allt argare partier. Den politiska debatten har nästan upphört eftersom dels intresset för traditionell politik minskat, dels många väljare får sina nyheter via sociala media som visserligen distribuerar åsikter men oftare i form av förolämpningar än tankar.

Folkhemmet utandades sin sista suck i en konstgjord snödriva utanför Beijing.

Punkt slut… för det kan väl inte vara så att Folkhemmet överlever som den origie i kitsch som kallas Melodifestivalen?

Ska konsten vara sann?

Ja, skulle de flesta tittare, läsare och lyssnare säga. Men sanning kan se ut på olika sätt. Kanske kommer den bäst till sin rätt förklädd. Den legendariske filmregissören John Ford fick för många decennier sedan frågan om budskapet i den film han höll på att spela in. Ford tittade journalisten stint i ögonen och sade:

– Om jag har ett budskap skickar jag ett telegram.

Ettore Scola upprepade samma sak och jag brukar då och då citera dem. Det spännande med ett konstverk är inte att få ett budskap utan att följa med på resan, att själv upptäcka saker som sätter fart på tankarna och fantasin.

Genren har ingen betydelse. I helgen så jag om 50-talsfilmen Prinsessa på vift med de ikoniska bilderna av Audrey Hepburn på vespa i Rom. Filmhusets stora salong var nästan full. Hälften av publiken var åldringar som jag själv, hälften var unga och – verkade det som – förälskade. När ljuset tändes i slutet av filmen snörvlades det i bägge åldersgrupperna. Vi sörjde alla kärlekens omöjlighet, om än ur olika utgångspunkter.

Som filmare fylldes jag dessutom av stark avundsjuka mot Dalton Trumbos och de andra manusförfattarnas suveräna uppbyggnad och regissören William Wylers perfekta känsla för alla olika sorters humor som ryms i ett liv: från ett lätt leende till det stora skrattet.

Den samtida regissören Wes Anderson har ett mindre palett men lika perfekt blick för detaljer. The French Dispatch är något så knasigt som en film om nedlagd amerikansk  tidskrift med redaktion i en fransk småstad. De verkliga förebilderna är The New Yorker (som fortfarande är i god form – provläs några artiklar, det är gratis) – och Angoulême. Wes Anderson har förvandlat allt till en ljuvlig fantasi med mer leenden än gapflabb. Men jag tror Anderson skulle svara som sina föregångare på frågan om filmens budskap: – Om jag har ett budskap skickar jag ett mail!

Centrumet för mindre lyckade idéer – vem skulle inte vilja vara chef där? Tyvärr är platsen redan upptagen av William Kentridge, som både nedlåtande och beundrande kallats för Afrikas Picasso. Nedlåtande därför att han är ojämförlig, en artist som skapar sina egna genrer; beundrande därför att Kentridge har samma produktiva påhittighet som Picasso. Möjligen är Kentridge till och med steget vassare eftersom förutom att vara en av vår tids främsta tecknare också är teaterproducent, skapare av tecknad film, regissör, installationskonstnär, skulptör, föreläsare och alltså chef för det omtalade centrumet för mindre goda idéer. Och allt detta har fascinerat åskådare världen över.

Som många samtida konstnärer har William Kentridge ett hel stab av medarbetare kring sig. Så har också teater- och filmverksamheten med åren blivit allt viktigare. När han nu gör ett kort gästspel på Dramaten med Sibyl sker det under Bergmanfestivalens hägn. Det hade lika gärna kunnat vara under en Strindbergsfestival för Kentridge har inte bara Bergmans disciplin utan också Strindbergs vilda gränsöverskridande. Strindberg musicerade, målade, fotograferade och skrev i alla genrer. Kentridge är minst lika vittfamnande i sin nyfikenhet. Precis som hos Strindberg finns en politisk dimension i hans verk, men medan Strindberg var en polemiker är Kentridge en ironiker. Men skarpsynt – han har inte bara studerat konst utan också statsvetenskap och det finns strukturell dimension i hans verk som är kopplad både till politik och psykoanalys (bland många andra uppdrag var han talare vid ett Freud-jubileum i Wien för några år sedan).

Vad Ingmar Bergman skulle ha tyckt om den experimentella opera som nu gästspelar på Dramaten vet jag förstås inte men jag anar att han hade varit imponerad över det virtuosa bildskapandet där Kentridge’s kolteckningar förenas med ekvilibristisk sydafrikansk stämsång, antik mytologi och dans.

Svindlande vackert.

Tyvärr gavs bara Sibyl i tre föreställningar men det finns massor med William Kentridge på Youtube: filmer, dokumentärer, teckningar, installationer, intervjuer och performances.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att inte komma vidare.

Att inte hitta på något nytt.

Förra veckan var en backspegel. Jag seglade genom ett höstligt Mälaren. Samma sträcka som jag färdades i midsommarveckan men nu var det en baklängesresa. Det blev kallare för var dag. Landskapet krympte. Sjön blev grundare ju längre västerut vi färdades. Den sista sträckan låg mudderverk och grävde upp farlederna så att vi inte skulle fastna i det förflutnas gyttja.

Det är förstås ett omöjligt projekt. ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet” lyder ett berömt citat av William Faulkner som tycks mig allt sannare för vart år som går. I Faulkners romaner kommer gestalterna aldrig loss ur det förflutnas våld och grymhet. Men det går att vända på resonemanget och se det positivt: vi är förbundna också med det goda. Våra liv närs av historien.

”Böcker föds av böcker” sade författaren Susan Sontag. Denna höst kommer två filmer närda av Ingmar Bergman. TV-serien Scener ur ett äktenskap som den israeliske regissören och manusförfattaren Hagai Levi har gjort en ny version i fem avsnitt mot Bergmans sex.  Dessutom har Mia Hansen-Løve gjort filmen Bergman Island om ett par filmare som gästar Fårö och bor som stipendiater i Bergmans hus. Och bara för något år sedan kom Lennart Hagerfors med den milda feel-bad-romanen Framåt natten uppklarnande som handlar om den rätte triste författaren Sven Svensson som också han fått ett stipendium till Bergmanhusen där han piggnar till.

Jag muddrar det förflutna, gräver fram gamla Bergman-filmer, läser om Faulkner för att förstå våldet, läser om Platons dialoger för att förstå kärlekens väsen. Läser om Wretmans kokböcker för att hitta det perfekta sättet att tillaga hälleflundra. Läser om Günter Grass Flundran för att bli klokare.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att komma vidare.

Veckoslutet präglades av 9/11. Själv besökte Ground Zero p ett år senare. Då var platsen fortfarande präglad av attentatet, man forslade bort rasmassor och började bygga nytt. Byggnader i närheten hade svartbrända fasader och var utrymda. På caféerna i närheten satt byggarbetarna och diskuterade högljutt. Det gällde att hålla tystnaden borta. På stängslet kring den lilla kyrkan i närheten hängde kort, leksaker, halsdukar och andra föremål som tillhört de omkomna. Handskrivna lappar från anhöriga virvlade i vinden. Jag är inte känslosam av mig men tyckte mig känna ångesten nästan fysiskt.

I minnesartiklarna framhölls ibland att covid-19 ändrat mer än attentaten mot World Trade Center. Pandemin har fått tyst på New York, sugit livskraften ur staden. Jag är inte säker. Vad både attentatet och coronan väcker frågan om hur man ska hantera kollektiva nederlag. Hur hålla hoppet uppe i mörka tider?

På min ytterdörr har jag en affisch jag köpt från England. Den har det enkla budskapet ”Carry On” och är en kopia från andra världskrigets Storbritannien. Att helt odramatiskt fortsätta, att utan stora gester försöka stå på det godas sida. Trots allt.

Om att verka i en ond tid handlar Göran Rosenbergs nya bok ”Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek”. Det handlar trots titeln inte om olycklig kärlek till en människa utan om kärlek till ideal som inte kan förverkligas. Ehrenpreis som var överrabbin i Stockholm från första världskriget till åren efter andra världskriget var en uppskattad debattör, författare och religiös ledare i en ond tid. Jag recenserade boken i Kulturnytt:https://sverigesradio.se/artikel/goran-rosenberg-skriver-om-judisk-1900-talshistoria

Bloggen vecka 36 handlar om Nystart. Jag har lånat begreppet från Frankrike, eller mer exakt, från Paris där man varje höst talar om la reentré – det vill säga de höstveckor när stadsborna kommer tillbaka från semestern och är sugna på vad nytt teatrar, biografer, museer och bokhandlare har att erbjuda. La reentré kan också översättas med återinträdet, det vill säga (åter)upprättandet av det normala. Och det är väl just det vi längtar efter.

Men det duger bra med Nystart. Själv har jag arbetat nästan hela sommaren så egentligen borde jag ta ledigt ett par veckor men tanken på att börja på nytt, ja rentav hitta på något nytt är mer lockande än att vila. Skådespelaren Erland Josephson brukade säga att man behöver ladda batterierna. För det behövs kulturell energi..

Dramaten öppnar med Den yttersta minuten, ett slags regisserat start-up möte (som det heter på nysvenska) med personal och inbjudna gäster. Dramatenchefens stycke är knappast en text som andra regissörer kommer att slåss om. Det är mer en inbjudan till publiken att återkomma till teatern efter eoner av tid framför tv:n. Här erbjuds lekfulla muntrationer som alla hyllar den levande teatern, mötet mellan publik och skådespelare som föder skratt och gemenskap. Inte storartad dramatik, men 90 minuter gemenskap.

Ett återinträde i bemärkelsen återupplivande är den nya boxen med Beach Boys inspelningar från åren 1969 – 1971, The Feel Flows . Långt över hundra sånger och för en gångs skull utan geniet Brian Wilson. Det här är vad de övriga surfsångarna åstadkom när Brian Wilson brutit ihop. Och det är tvärtemot vad jag gissade verkligen hörvärt. Utan kommendör Brian bakom studiobordet provade gruppen allt utom sånger om sol, surf och sommarkärlek. Bröderna lyssnar på vad tidens rockstjärnor gör och försöker hänga med och visa att Beach Boys kunde vara relevanta också när surfsäsongen var slut. Det är banalt och genialt: underbar stämsång, perfekta arrangemang av enkelt material. En slags förgyllning av ytligheten som både förbryllar och charmar. Kompositionerna är vardagliga, stämmorna änglalika.

På tre dagar ser jag tre dokumentärfilmer: Tom Alandhs film om politikern Håkan Juholt, Fred Scotts film om regissören Roy Andersson och Franco Berninis film om regissören och skådespelaren Vittorio De Sica.

Jag börjar med porträttet av Håkan Juholt. Jag är visserligen inte speciellt intresserad av politik men ”affären Juholt” är för mig som oinvigd en gåta. Stod Juholt för en annan sorts politik? Vad hände inom socialdemokratin under det år Juholt var i ledningen?

Tom Alandhs filmestetik präglas numera av en slags ny-fattigdom, som om en amatör stod bakom kameran: inga kamera-rörelser, stela kompositioner, huvudpersoner som tittar rakt in i kameran. Filmerna är förvisso dokument om den porträtterades liv men ofta endimensionella eftersom allt beror på vad som sägs. Men i filmen om Juholt är det mättade färger, kamerarörelser och mer än tal på ljudbandet. 

Efter en halvtimme undrar jag vad som fick mig att tro att Juholt var intressant. Han har framställts som någon sorts ideolog, möjligen med nycklarna till en alternativ socialdemokrati. Men filmens Juholt  talar inte ideologi. Han fixar snygga smörgåsar, pratar (babblar) med folk, sprider mysenergi omkring sig – och jobbar hårt. Han får mig att tänka på en företagsledare jag hörde analysera vem han ville anställa som försäljare:

• En bra försäljare är energisk, trevlig, nyfiken. Vad han eller hon säljer eller och vet om varan spelar faktiskt ingen roll. En bra försäljare säljer sig själv – inte varan han har betalt för att sälja.

Juholt framstår som en bra försäljare och Alandh har gett honom en pr-film. Skulle inte förvåna mig om IKEA anställer Alandh och Juholt som ett radarpar.

   Filmen om Roy Andersson undviker också sitt ämne. Vi får höra mycket om Roy Anderssons alkoholism, vi får träffa hans oroliga medarbetare som verkar helt beroende av Papa Anderson och undrar om de har någon framtid i hans bolag. Men hur han utvecklat sin säregna filmestetik med ”tableaux vivants” sägs knappt ett ord om. Fred Scotts film blir platt och orörlig. Man får hoppas någon annan kan göra ett porträtt av konstnären Andersson som visar hur han arbetar.

När jag hade givit upp hoppet om dokumentärfilm och sökte en italiensk spelfilm hamnade jag via Netflix i dokumentären Vivere, Leva – en suverän dokumentär om hur filmregissören och skådespelaren Vittorio De Sica under andra världskriget gör klart en film om en vallfartsresa – La porta del cielo (på svenska ungefär Himlaporten). Filmen var beställd av Vatikanen (vilket man verkar ha ångrat) och inspelningen övervakades av de tyska ockupanterna eftersom De Sica engagerade så många flyktingar han kunde som statister och tekniker för att skydda dem från nazisterna. Regissören Franco Bernini håller ett rappt tempo.  Istället för berättartexter låter han skådespelaren Marco Paoloini spela De Sica. Berättaren söker upp alla miljöer där den ursprungliga filmen gjordes och ett möte med den tyske befälhavaren i Rom spelas fram med autentiska repliker men nutida kläder. Det är en elegant blandning av fakta och drama. Filmen gjordes 2001 men är fräsch som en sommarmorgon. Och till skillnad från de andra två dokumentärerna kommer filmen sin huvudperson nära.

Fler tips på musik, litteratur och konst på Timms Tips

Måste allt ha ett budskap?

När den berömde filmregissören John Ford en gång fick frågan om han hade ett budskap med den film han spelade in (förmodligen en western) svarade han: ”Har jag ett budskap skickar jag ett telegram!”. Långt senare citerade den italienske regissören Ettore Scola (känd för Vi som älskade varann så mycket, Terrassen och många andra skildringar av italienskt vardagsliv) sin företrädare och lade till att han absolut inte använde en film om han ville sända ett budskap.

Men numera tycks alla leta efter budskap. Är covid-19 ett budskap från naturen om att vi missköter vår planet? Samma fråga ställdes när aids var en relativt ny sjukdom. 

Vanan att leta efter dolda budskap är nästan det enda som överlevt av 60- och 80-talens ”nykritik”, alltså litteraturkritik som studerade verket istället för författaren. Ja, författaren rentav dödförklarades. Numera lyckas vi förena personkult i sociala medier med en ständig jakt på dolda budskap. Övertydlighet och oklarhet går perfekt ihop. Vad som däremot inte fungerar är bara berätta en historia och lita på att den når publiken. Så mycket står i vägen: genusmässiga och etniska fördomar, krav på sannolikhet och så vidare.Kanske kommer den oklara, komplicerade och mångtydiga berättelsen att få en renässans.  Denna pandemivår läser jag Fernando Pessoa, Jorge Luis Borges och Italo Calvino. De författarna har inga raka budskap.

Äntligen har min vardag har hunnit i fatt den absurda litteraturen. 

Trettondagen är en speciell dag. Trettondagen var inte bara den dag drottning Elisabeth ville underhållas med en ny komedi, i sydligare länder var dagen inledningen på karnevalssäsongen. Medan ockupationen pågick såg jag en vakt intervjuas. Han sade att han inte förstod vilka ockupanterna var – de hade ju uniformer – var de utklädda eller kom de från någon hemlig specialstyrka? Precis det osäkra drömtillstånd medeltidens  karnevaler skapade.

Karneval låter kanske som fel ord, men se på kläderna, sminket, de symboliska objekten, ja… bildskapandet med djurkläder och icke-kristna symboler. Och minns att karnevaler inte var gemytliga kulturfester, de var våldsamma. 

Målet var inte maktövertagande utan att spela upp ett symboliskt maktövertagande. När ockupanterna kom in i rotundan med historiska målningar gjorde de som karnevalsdeltagarna på medeltiden. Klättrade upp på statyer, ställde sig bredvid bilder av härskare. ”Jag finns, jag finns” löd budskapet, precis som när medeltidens karnevalsdeltagare tog på sig en krona eller lät sig bäras runt på en stulen praktmöbel. 

   Många ockupanter hade målat sina ansikten och klätt ut sig lika omsorgsfullt som skådespelare. Rekvisitan var också genomtänkt. Fanorna hänvisade till ett mytiskt USA. De var kopior av 1775 års flagga med 13 stjärnor eller av 1836 års fana – bägge från tiden innan inbördeskriget. 

Detta var en föreställning, ett symbolspel. Att ta bilder av sig själv var uppenbarligen viktigare än att kontrollera lokalerna. Den man som lät sig avbildas med fötterna på talmannens bord tog också med sig ett kuvert. Han berättade att han lagt en 25-centare som symbolisk betalning – på så sätt blev det inte stöld. Mannen föreföll inte ha öppnat kuvertet och läst dokumentet. Onödigt. Det handlade ju om symboler, inte verklighet. 

Varje dag publiceras fler uppgifter om våld, förstörelse och död. Precis som Euripides drama Backanterna (Ingmar Bergman regisserade både pjäsen och Daniel Börtz’ operaversion för 30 år sedan) verkar deltagarna ha berusat sig på sin egen upphetsning och gripits av förstörelselust. 

Kongressens byggnad Kapitolium har lånat form och funktion från det antika Rom där republiken förlorade mot självutnämnda kejsare och ett imperium gick under. I sin bok Karnevalen i Romans beskriver historikern Emmanuel le Roy Ladurie makthavarnas blodiga hämnd på de som deltagit i 1579 års karneval. 

De amerikanska makthavarna talar mycket om hur deltagarna skall åtalas. Men ska slaget om den amerikanska republiken vinnas behövs nog mer än repression. Det behövs motbilder från den humanism Trump kallat svag. 

Jan Myrdal gick bort i förra veckan, den siste författaren i Sverige som ville förena politik, litteratur och historia.

Hade han läst den karaktäristiken hade han blivit sur. Dels för den skrivits av mig:

”Timm är en mörkrets man” mumlade han efter en debatt vi hade.

En hedersbetygelse, tänkte jag. Men Myrdal gillade inte mina åsikter och inte att jag kallade honom författare. Myrdal titulerade sig ”skriftställare”. Med det ville han markera att han skrev för att försörja sig och inte för högre ideal. Och så ville han förstås retas ty skriftställare betyder enligt ordboken ”person som yrkesmässigt ägnar sig åt författarskap vanl. på relativt anspråkslös nivå”.

Och vad än Jan Myrdal var, så var han inte anspråkslös.

I allt som sagts och skrivits efter hans död har det talats mycket om hans självbiografiska böcker och om upproret mot de berömda föräldrarna. Men Strindbergs släkt är större än så. Han var mycket intresserad av 1800-talsförfattaren Honoré de Balzac (1799-1850) vars tankar om litteratur Myrdal samlade i en fin liten volym.

Intresset för 1800-talsförfattare delade han med Jean-Paul Sartre som skrev om Flaubert. Sartre var filosof som blev författare som blev tidningsutgivare som blev politisk debattör. Byt ut filosof mot reporter och yrkesrollerna passar in på Myrdal. Sartre var högt utbildad, Myrdal var högt bildad. Bägge föraktade institutionerna. Sartre vägrade ta emot Nobelpriset i litteratur. Myrdal instiftade ett Lenin-pris. Bägge blev mästare i den ”kleinkunst” som består i att ge intervjusvar som lämnar frågan och växer till föreläsningar om något intressant intervjuaren inte tänkte på.

Bägge gjorde politiska misstag som med tiden kom att skymma deras insatser på andra områden. Sartre stödde Sovjetunionen, Myrdal stödde de röda khmererna. Bägge provade olika litterära genrer. Sartre skrev teater, de gjorde också Myrdal som dessutom gjorde ett par alldeles utmärkta filmer med fotografen Rune Hassner, främst Myglaren (1966) om en osympatisk karriärist.

Men hur var det med kopplingen till Balzac?

Jo, Balzac brukar av litteraturvetare omtalas som exempel på ”realismens seger”. Den ungerske filosofen György Lukács lanserade tanken att högersympatisören och börsspekulanten Balzac nästan mot sin vilja blev samhällskritiker eftersom han realistiskt beskrev samhällets missförhållanden.

Om Myrdal kan sägas att han är exempel på ”subjektivismens seger”. Myrdal som utgav sig för att vara saklig och objektiv var förstås extremt subjektiv och det är för hans subjektiva berättelser han kommer att bli hågkommen.

Vi stötte ihop några gånger, alltid på olika sidor i någon debatt. Men på två punkter var vi överens. Vi älskade den borgerliga krogen i L’Enclos de Ninon Paris (numera försvunnen) och vi älskade champagne. Så även om Jan Myrdal hade ogillat denna text tror jag att han hade uppskattat att det står ett glas champagne på skrivbordet. Jag höjer det för en man som kunde konsten att ha fel i sak men skriva så uttrycksfullt!

Att Louise Glück fick Nobels litteraturpris har föranlett diverse diskussioner om Svenska Akademiens arbete & skandaler. Strunt i Akademiens problem och läs Glück. Hon skriver helt underbar poesi: tydlig, vacker och känslostark. Av det som finns på svenska är jag själv mest förtjust i Averno. Om du tycker att namnet påminner om något i Italien är du rätt ute. Avernus ( Averno) är namnet på en liten kratersjö i Campania, i södra Italien, inte större än att man promenera runt den på en timme eller två. Men att Glück valt just det namnet för sin diktsamling har nog mest att göra med att Avernus förekommer i Vergilius Aeniden, där huvudpersonen nedstiger till helvetet via en grotta nära sjön (lite som Vergilius-beundraren Dante har en ingång till helvetet nära den franska staden les Baux). Att rika romare gärna lät bygga stora villor kring sjön passar nog Glück perfekt. I hennes diktning är antiken lika vardagligt konkret som ett amerikanskt villaområde.

Den andra amerikanska poeten som glatt mig denna vecka är Radha Blank vars viga rim man kan höra i filmen The Forty-Year-Old Version i vilken hon själv har huvudrollen och dessutom står för manus och regi. Helt självbiografiskt är det inte men Radha Blank har som filmens huvudperson försökt slå igenom som dramatiker i New York, med viss framgång men ännu mer motgångar (verklighetens Radha har till skillnad från filmens också skrivit filmmanus, bland annat med Spike Lee).

Filmen berättar om hennes liv som åldrat underbarn. Tufft, men så hittar hon en ny utväg i rapmusik. Vitsiga dialoger, verbala slagsmål men framförallt den talade poesin gör den sevärd. (visas på Netflix)

Du, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
[De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.]

Du, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid.
[för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.]

Så skrev den (öst) tyske vissångaren och poeten Wolf Biermann när muren ännu fanns. Jag kom att tänka på hans ord när jag denna vecka nåddes av två dödsbud. Carl-Henning Wijkmark och Jiri Menzel, den ene svensk författare, den andre tjeckisk filmregissör har checkat ut.

Ingen av dem var bortglömd. Wijkmarks samlade verk gavs ut för något år sedan. Jiri Menzels filmer visas på filmklubbar världen över. Bägge hade produktiva och framgångsrika liv. 

Men det är synd om oss som blir kvar. Vi hade behövt deras ord och bilder. Bägge visade hur individen kan bjuda motstånd i hårda tider utan att bli fördummad och förbittrad.

Jiri Menzel ingick i den våg av nya filmregissörer som överraskade publiken på 60-talet. Plötsligt kom den ena tjeckiska filmen efter den andra som visade hur det såg ut bakom järnridån utan att förfalla till klichéer och propaganda. När Sovjetunionen med allierade tågade in i Prag i augusti 1968 flydde nästan alla filmare. Milos Forman och Ivan Passer hamnade i USA. Dit skulle också Menzel kunnat åka. Han hade vunnit en Oscar ett par år tidigare för ”Mannen som såg tågen gå förbi”. 

Men Menzel valde att stanna kvar. Han försörjde sig som skådespelare och teaterregissör. Och så småningom kunde han börja göra sina bitterljuva, på ytan helt opolitiska filmer. Menzel sade själv att han avskydde moraliserande film. Men han sade också ”att vara hederlig kan vara vackert”. Det syns i filmer som ”Min lilla by” och ”När seklet var kort”. De är roliga, gripande och inspirerande alla gråa dagar.

Carl-Henning Wijkmark var en helt annan sorts människa. Hans ironi var skarp. Medan Menzel lutade sig tillbaka och iakttog världen böjde sig Wijkmark framåt och spände ögonen i den. Han krävde i uppmärksamhet av sina läsare och belönade dem med idérika, påhittiga och överraskande romaner som ”Dressinen”.

Wijkmark var den förste svensk som inbjöds till det franska litteraturprogrammet Apostrophes, fylld av vältalig kulturelit. Wijkmark satt helt tyst – men avspänd. Han visste att han hade något att säga men var också nyfiken på vad andra sade. Så var han också en utmärkt översättare och introduktör av bland andra Walter Benjamin och Friedrich Nietzsche.

Hans egna romaner och essäsamlingar kretsar kring relationen individ – samhälle. Ofta frågar han hur man kan vara god i en ond tid.

Dags att läsa om hans böcker som för ett par år sedan kom ut på nytt. Dags att se om Jiri Minzels filmer. Och på Spotify sjunger Lena Granhagen Biermanns visor.

Vilken skulptur skulle du helst vilja vara?

Nej, jag har inte fått frågan. Ännu. Men sedan Trump lanserat tanken på att skapa en park för de statyer som andra vill flytta eller slänga är vi nog många som lekt med tanken på vad en sådan skulpturpark skulle innehålla. 

Scoutrörelsens grundare Baden-Powell skulle nog hamna i den brittiska ”vi-som-blev-över-parken”. En engelsk befälhavare från första världskriget som nu står som skulptur nära the Strand i London skulle nog också hamna där – han åstadkom många soldaters död med ogenomtänkta beslut. 

Och för egen del? 

Någon gammal hemsk lärare borde väl hamna i övergivna parken? Kanske en gammal flickvän… Nja… tror inte det. De var vänligare än jag förtjänade. Men tänk om någon av dem skulle ordna sin park med förskräckliga figurer… skulle jag hamna där?

Förmodligen. Gott samvete har jag inte lagrat för kristider.

Men man skulle ju också kunna tänka sig en park med skulpturer av människor som betytt något bra för många. Där kunde en annan lärare hamna. Och där skulle finnas författare som betytt mycket för många men som ändå ingen talar om. Alexandre Dumas d.ä (den yngre skrev Kameliadamen) skulle definitivt få en stor staty i min park. Han räddade min barndom flera gånger genom De tre musketörerna och Greven av Monte-Cristo. Och jag tror inte August Strindberg eller Marguerite Yourcenar som också får plats där, skulle ha något emot äventyrsberättarens sällskap. Han kan nog dra en och annan spännande berättelse när mörkret faller.

Därifrån är inte steget långt till frågan vilken skulptur jag själv skulle vilja vara?

Jag funderar på den ett tag till men från tanken på en skulpturpark där statyerna samtalar med varandra är det inte långt till att tänka sig statyer av vänner. De tre musketörerna skulle förstås finnas där. Men vilka mer?

Vänskap är lika subtil, svårfångad och undflyende som kärlek.

Klicka på länken och lyssna gärna till min nya essä om vänskap från Aristoteles till filmen The Irishman. https://sverigesradio.se/avsnitt/1510780

Eller…

Varenda dag rapporterar kulturredaktioner om artister som på den enda eller andra sättet tar upp den pågående Conona-epidemin: i utställningar, dikter, berättelser, dans, teater, fotografier… 

Intressant.  Tja…

Men gammal är tydligen fortfarande äldst. 

Bob Dylan slår till med en ny sång. I Contain Multitudes. Fullt med referenser till rockmusik i texten som är rätt lätta att upptäcka (Stones, Bowie), tydliga referenser till litteratur och film finns där också. Musikaliskt är det stillsamma gitarrslingor.

Men så har vi själva titeln som de första lyssnarna tycks ha missat bland alla populärkulturella referenser. I Contain Multitudes är nämligen titeln på en populärvetenskaplig bok utgiven 2016 om… just det… mikroorganismer. Vetenskapsjournalisten Ed Yong skriver om mikrober och bakterier med entusiasm och han fick flera utmärkelser. Hans huvudpoäng är att vår kropp inte bara tillhör oss – vi delar den med mikrober. Det är ingen lugnande bok, men avgjort fascinerande om man står ut med ett överflöd av skrämmande och märkliga fakta.  Fotografen Lennart Nilsson hade avgjort gillat den, själv blir jag lätt matt…

Den alltid knepige Dylan nöjer sig förstås inte med referensen till Yongs bok. Orden ”I contain multitudes” återfinns också i en Walt Whitman dikt. Och nu alltså också i Dylans poem där det också står:

I sleep with life and death in the same bed

De orden kräver ingen kommentar i april 2020. 

Som jag skrev för någon vecka sedan har det länge cirkulerat uppgifter om att Dylan håller på att skriva in nyskrivet material och två releaser på ett par veckor antyder onekligen att en ny skiva är på G.

I Contain Multitudes finns på strömningstjänsterna

Vill Du läsa mer av Ed Yong så skriver han i The Atlantic. På nätet kan du hitta artiklar han skrivit för en rad andra tidningar samt radioprogram. Hans populära blogg som nu är nedlagd går att hitta med lite möda. Sök på ”Yong rocket science”.  

Första april och jag har inte sett ett enda aprilskämt. Än värre: jag har inte läst ett enda klagomål på att tidningarna skämtar. Covid-19 har tagit kål på en långlivad tradition fortare än någon kritiker kunnat göra.

Annars är förstås den som bäst formulerar tidens oro Bob Dylan. Han har alltid haft en förmåga att känna av vad som rör sig i det allmänna medvetandet, ofta innan någon annan gjort det (som när han på 60-talet närmade sig countryn och på 70-talet skrev religiösa sånger). 

Murder Most foul kretsar kring mordet på President Kennedy 1963. Musikaliskt påminner den om Dylans Nobelföreläsning: alltså en läst text till stillsamt pianoackompanjemang (bättre här än på föreläsningen) så inspelningen är nog några år gammal. Texten är möjligen äldre, det har i alla fall länge gått rykten om en lång sång om mordet på Kennedy. 

Den sång Dylan nu publicerar är full av anspelningar på populärkultur, en del gömda, en del klart utsagda som en strof fylld med namn på artister som betytt något för Dylan. 

Men det centrala är mordet som Dylan skildrar ur olika perspektiv: offrets, vittnenas, kommentatorernas, mördarnas. Helhetsbilden är mörk.

What’s new, pussycat? What’d I say?

I said the soul of a nation been torn away

And it’s beginning to go into a slow decay

And that it’s 36 hours past Judgment Day

Texten är lätt att hitta på nätet och sången finns naturligtvis på fler strömningstjänster, bägge hittar du på bobdylan.com

Kritiker har sagt att det är Dylans avsked. Men han lär ha spelat in åtta nya sånger och hans hemsida säger att det blir en ny amerikansk turné juni – juli. 

Jo, det blir alltså sommar… 

Jag minns min egen röst. Decennier efteråt kryper det i mig. Den evighetslånga sommaren, det evighetstunga regnet, den evighetlånga känslan av … ingenting.

Tråååkigt!

Och nu kommer hela tråkigheten på en och samma gång, som i en dålig sång. Covid-19:s framfart över världen är dramatisk och sorglig men definitivt inte långtråååkig. Det är däremot karantänen. Det finns inget att göra om kvällarna: denna vecka skulle jag ha varit på två teaterföreställningar, en konsert och en föreläsning. Och visst fanns det en film jag skulle ha sett. Och vernissagen hade varit intressant. När allt är inställt verkar plötsligt allt intressant.

I en tidning läser jag en kulturartikel av en ung kvinna som berättar hur hon flyttat till en liten by i Bretagne av rädsla för Corona-viruset. Sådana byar kan vara dödligt tråååkiga vet jag av erfarenhet. Men nu plötsligt verkar bylivet intressant. Och så har hon en pojkvän i Paris som är polis. Det låter som en fascinerande tillvaro. Jag blir oerhört avundsjuk. Varför har jag ingen polisflickvän i Paris? 

Depressionen är nära. Och kulturen ger ingen tröst. 

I New York Times, Libération, la Repubblica, The Guardian och andra tidningar läser jag det ena tipset efter det andra på vad man kan göra hemma. Musée d’Orsay sänder podprogram. Franska cinemateket släpper tusentals videor, de flesta intervjuer med filmare jag är nyfiken på. Men ändå… tråååkigt!

Den där regnsommaren när jag fyllde elva hade bäste vännen och jag länsat biblioteket med hjälp av pappas lånekort. Kafkas Processen, Shakespeares En Midsommarnattsdröm, en bok om hajar, Greven av Monte Christo, Thomas Manns Svindlaren Felix Krulls bekännelser, Herman Hesses Stäppvargen– allt blandades utan att vi visste vad som var finkultur och vad som var populärkultur, vad som var fakta och vad som var fiktion. Allt var text. Sommaren blev text. Och plötsligt var allt roooligt!

Men hur återskapa den där känslan av oändlig njutning. Jag borde förstås göra som så många intelligenta skribenter råder mig: läsa något svårt och långt som jag annars inte har tid med. 

Jag beslutar mig för att läsa något alla avråder ifrån: Jordan B. Petersons bok med råd för hur livet bör levas, 12 rules of Life. Efter att ha läst svenska kulturartiklar om Peterson hade jag väntat mig en kryptofascistisk bok som försvarar unga ensamma mäns våld mot kvinnor.

Men nej. Det är en välmenade bok om hur man ska må bättre genom att sköta sig bättre. Texten är förmodligen baserad på hans föreläsningar och hade kunnat strykas ned. Men Jordan är inte rädd för att ta ett helhetsgrepp på sitt ämne och det är klart intressant när han kopplar statsvetenskap med psykologi och Dostojevkij. 

Räddad av Jordan B. Peterson – nu återstår bara ett vaccin!

I väntan på det spelar jag Morrisseys nya I am not a dog on a chain. Suverän skiva när man känner sig gnällig (det gör uppenbarligen Morrissey ständigt så han formulerar sig väl). Den som trots allt vill ha något mer upplyftande kan lyssna till Charles Llloyds nyligen släppta 8: Kindred Spirits (Live from the Lobero) som spelades in på hans 80-årsdag 2018.

Inte tråååkigt!