Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att inte komma vidare.

Att inte hitta på något nytt.

Förra veckan var en backspegel. Jag seglade genom ett höstligt Mälaren. Samma sträcka som jag färdades i midsommarveckan men nu var det en baklängesresa. Det blev kallare för var dag. Landskapet krympte. Sjön blev grundare ju längre västerut vi färdades. Den sista sträckan låg mudderverk och grävde upp farlederna så att vi inte skulle fastna i det förflutnas gyttja.

Det är förstås ett omöjligt projekt. ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet” lyder ett berömt citat av William Faulkner som tycks mig allt sannare för vart år som går. I Faulkners romaner kommer gestalterna aldrig loss ur det förflutnas våld och grymhet. Men det går att vända på resonemanget och se det positivt: vi är förbundna också med det goda. Våra liv närs av historien.

”Böcker föds av böcker” sade författaren Susan Sontag. Denna höst kommer två filmer närda av Ingmar Bergman. TV-serien Scener ur ett äktenskap som den israeliske regissören och manusförfattaren Hagai Levi har gjort en ny version i fem avsnitt mot Bergmans sex.  Dessutom har Mia Hansen-Løve gjort filmen Bergman Island om ett par filmare som gästar Fårö och bor som stipendiater i Bergmans hus. Och bara för något år sedan kom Lennart Hagerfors med den milda feel-bad-romanen Framåt natten uppklarnande som handlar om den rätte triste författaren Sven Svensson som också han fått ett stipendium till Bergmanhusen där han piggnar till.

Jag muddrar det förflutna, gräver fram gamla Bergman-filmer, läser om Faulkner för att förstå våldet, läser om Platons dialoger för att förstå kärlekens väsen. Läser om Wretmans kokböcker för att hitta det perfekta sättet att tillaga hälleflundra. Läser om Günter Grass Flundran för att bli klokare.

Att vända tillbaka.

Att upprepa sig.

Att komma vidare.