Oscarsgalan är avslutad och vederbörligen rapporterad i västvärldens alla media av journalister som mot bättre vetande låtsas att den är viktig. Någon som minns förra årets vinnare? Eller vem som vann för 12 år sedan? Knappast. Däremot minns många filmklassiker som Citizen Kane, Smultronstället och Chaplins pojke oavsett om de fick pris eller inte.

Inte nog med att media låtsas att priset säger något om filmernas konstnärliga kvalitet – det gör de bara undantagsvis, närmast av en slump. Juryn är jättelik och består av yrkesfolk som ser till vad som kan kallas ”teknisk skicklighet”. Viktigt det också, men knappast värt att intressera sig för om man inte själv sysslar med filmljud, specialeffekter eller något ännu mer specialiserat. Förmodligen skulle en Rörmokarnas Gala vara intressantare att titta på. Åtminstone skulle den bjuda på mer överraskningar och man skulle slippa att lida med Hugh Grant.

Konsten lever ett liv vid sidan av galorna. Eller rentav trots galorna. På SVT kan man nu se två dokumentärer om musik. Den ena – Long Promised Road – handlar om Brian Wilson, geniet i Beach Boys. Den andra om bröderna Ron och Russel Mael som utgör gruppen Sparks.

Filmen om Brian Wilson är anspråkslös. Den bygger på en lång intervju med Brian Wilson som blir körd runt i kvarter han levt i och förväntas berätta minnen. Men journalisten är så oerhört stel att han gör den redan nervöse popstjärnan ännu mer spänd så ingenting intressant sägs. Däremot visar bilderna av Wilsons ansikte hur plågad denne ”popens Mozart” är av allt som sker utanför studion, när han inte är vid pianot.

Filmen om Sparks är påkostad, rentav lite überambitiös. Den visar två oerhört ambitiösa musiker som genom enn lång karriär förefaller konstant plågade av att inte slå igenom stort. Nu är Sparks långtifrån okända men alla konstnärliga ambitioner och prestationer till trots är de väldigt intresserade av att bli sedda. Och – misstänker jag – vara mer kända. De är Brian Wilsons motsats.

Sin ikonstatus och rikedom till trots verkar den framgångsrike Wilson närmast vilja tona bort framför kameran så att bara musiken blir kvar. Sparks, vill sina konstnärliga pretentioner till trots, däremot bli sedda av så många som möjligt. I skärningspunkten mellan plågor och pretentioner skapas all konst. Den är vid den korsningen djävulen dyker upp, förmodligen klädd i något begagnat från senaste Oscarsgalan.